Våga vara operfekt – del 4

Så frigör du dig från allt som dövar känslorna och gör dig maktlös.

Motståndskraft eller resiliens – förmågan att ta sig igenom och komma tillbaka efter motgångar – har studerats allt flitigare sedan början av 1970-talet. I en värld som plågas av stress och problem vill alla (från psykologer, terapeuter och socialarbetare till präster och kriminologer) veta varför vissa människor har lättare att resa sig ur svårigheter än andra. Vi vill komma underfund med varför vissa människor kan hantera stress och trauman på ett sätt som gör det möjligt för dem att gå vidare i livet, medan andra tycks ha lättare att fastna och bli hämmade.

När jag samlade in och gick igenom mitt material la jag märke till att många av mina intervjupersoner beskrev en sorts motståndskraft. Jag hörde människor berätta att de levde helhjärtade liv trots motgångar. Jag lärde mig mer om hur människor gör för att fortsätta vara närvarande och äkta trots att de lever med mycket stress och oro, och jag hörde människor berätta om hur de hade lyckats omvandla sina traumatiska upplevelser till ett gott, helhjärtat liv. Det var inte svårt att se att detta handlade om motståndskraft. Jag gick min forskarutbildning under de år då resiliensforskningen hade sin storhetstid. Jag visste att ett återkommande tema i det jag hade fått höra var så kallade skyddsfaktorer – sådant som vi gör, har och tillämpar och som hjälper oss att komma igen.

Vad består motståndskraften av?

På senare år har forskningen lyft fram fem vanliga faktorer som förenar människor med god motståndskraft:

1. De är kreativa och duktiga på att lösa problem.

2. De är förhållandevis benägna att be om hjälp.

3. De tror att de kan göra något för att hantera sina känslor och stå ut.

4. De har ett socialt nätverk runt sig.

5. De har nära relationer till anhöriga eller vänner.

Det finns förstås fler faktorer, lite olika hos olika forskare, men de här är de viktigaste. Från början hoppades jag att de mönster jag kunde urskilja i mitt forskningsmaterial skulle leda fram till en självklar slutsats, nämligen att motståndskraft är en viktig aspekt av den helhjärtade livsstilen. Men det fanns något mer i de svar jag fick fram: de handlade alltid om andlighet.

Enligt mina intervjupersoner utgjorde andligheten själva grunden för de faktorer som skyddade dem och hjälpte dem att komma tillbaka. Med andlighet menar jag inte religion eller teologi, utan jag talar om en djupare livshållning som många människor delar. Så här definierar jag andlighet, med utgångspunkt i mina intervjuer:

Andlighet handlar om att bejaka och lyfta fram att alla vi människor förenas av en kraft som är större än vi själva och att vår relation till denna kraft och till varandra bygger på kärlek och medkänsla. När vi lever i andligheten hjälper den oss att få perspektiv på livet och se meningen med det.
Här fanns det inga undantag. Andligheten – alltså vår tro på att vi hör samman, på att det finns en kraft som är större än jaget och på att vi förenas av kärlek och medkänsla – visade sig vara en sida av motståndskraften. De flesta av mina intervjupersoner talade om Gud, men inte alla. En del gick i kyrkan ibland, medan andra inte gjorde det. Vissa tillbad sin gud när de var ute och fiskade, andra när de gick till templet eller moskén och somliga i sitt eget hem. Vissa tyckte att religion i sig var något problematiskt, medan andra var starkt engagerade i olika samfund. Det enda de hade gemensamt var att andligheten var grunden för deras motståndskraft.

Förutom andligheten utkristalliserade sig ytterligare tre viktiga beteendemönster som skapar motståndskraft:

1. Att värna om hoppet

2. Att tänka kritiskt

3. Att undvika sådant som dövar eller dämpar sårbarheten, obehaget och smärtan

HOPP OCH MAKTLÖSHET

Som forskare kan jag inte komma på några ord som missförstås lika ofta som hopp och makt. Så fort jag förstod att hopp är ett viktigt inslag i den helhjärtade livsstilen började jag försöka ta reda på mer och upptäckte det som C. R Snyder har skrivit i ämnet.Som de flesta andra hade jag alltid tänkt på hopp som en känsla – en sorts varm känsla av optimism och framtidstro. Där hade jag fel. Till min stora bestörtning visade det sig att hopp inte är en känsla. Det är i själva verket ett tankesätt eller en tankeprocess. Känslorna spelar en biroll, men hoppet är egentligen en tanke- process som (enligt Snyder) kretsar kring treklövern mål, medel och handlingskraft. Mycket enkelt uttryckt uppstår hopp när

– vi kan formulera realistiska mål (Jag vet vart jag vill komma),

– vi kan räkna ut hur vi ska uppfylla dessa mål och dessutom har förmågan att vara flexibla och hitta al- ternativa vägar (Jag vet hur jag ska komma dit, och jag är uthållig, och jag kan stå ut med att bli besviken och försöka igen),

– vi tror på oss själva (Det här klarar jag!).

Hopp är alltså en kombination av att vi sätter upp mål, jobbar uthålligt på att nå dem och tror på vår egen förmåga. Och en sak till, som om inte detta var nog: Hopp är något man kan lära sig! Snyder hävdar att vi lär oss att tänka hoppfullt och målcentrerat med hjälp av vår omgivning. Barn lär sig ofta hopp av sina föräldrar, och Snyder pekar på att det som behövs är relationer som kännetecknas av gränssättande, konsekvens och stöd. Jag tycker att det är så uppmuntrande att veta att jag kan lära mina barn att hoppas. Det är inget hasardspel. Det är ett medvetet val.

Som ett komplement till det som Snyder skriver om hopp visade min forskning att personer som kallar sig hoppfulla sätter stort värde på uthållighet och hårt arbete. Den inställning som råder i dag, att allt ska vara snabbt och lätt, går dåligt ihop med hoppfullt tänkande. Den leder snarast till hopplöshet.

När vi stöter på något som är svårt eller tidskrävande börjar vi nästan genast tänka: Det här skulle ju vara lätt – det är inte värt besväret, eller: Det här borde vara lättare – det är för att jag inte är bra på det som det är så jobbigt och tidskrävande. När vi i stället tänker hoppfulla tankar låter det snarare så här: Det här är jobbigt, men jag klarar det.

Sedan finns det ju också människor (till exempel undertecknad) som gärna vill tro att allt som är meningsfullt också inbegriper smärta och lidande. För oss kan jag berätta att den inställningen (att det inte får gå snabbt och lätt) inte heller hjälper oss att tänka mer hoppfullt. Det ville jag helst inte veta, jag som är så duktig på att hetsa mot ett mål och jaga det tills det lägger sig platt och ger upp. Jag trodde att inget kunde vara särskilt viktigt om det inte krävde blod, svett och tårar. Jag hade fel. Igen. En hoppfull inställning får vi när vi förstår att vissa saker som är värda att sträva efter kräver tid och ansträngning och inte alls är roliga. Samtidigt måste vi också förstå att ett mål som det råkar vara lätt och roligt att nå inte behöver vara mindre värt än ett som är svåråtkomligt. Om vi vill bli bättre på att tänka hoppfulla tankar måste vi kunna vara flexibla och visa uthållighet. Alla mål är inte likadana.

Hoppet bygger på att vi kan stå ut med besvikelser, att vi är målmedvetna och att vi tror på vår egen förmåga. I mitt yrke umgås jag mycket med lärare och andra som arbetar på universitetet. De senaste två åren har jag börjat känna en allt större oro för att vi uppfostrar våra barn på ett sätt som gör att de får svårt att hantera besvikelser, samtidigt som de också har lätt att ta saker för givet. Att ta saker för givet är inte alls detsamma som att tro på sig själv. ”Jag har rätt att få det här bara för att jag vill det” är en helt annan inställning än ”Jag vet att jag klarar det här”. När rädslan för att bli besviken möter prestationskraven och tendensen att ta allt för givet är det som upplagt för att vi ska tappa hoppet och börja tvivla på oss själva.

KRITISKT TÄNKANDE

Att tänka kritiskt handlar om att ifrågasätta budskap och krav som får våra gremlins att börja prata om att vi inte duger. Från det att vi vaknar på morgonen till det att vi lägger huvudet på kudden för att sova bombarderas vi av budskap och krav som rör precis allt i våra liv. Överallt, i reklam, i filmer och i musik, får vi höra hur vi ska se ut, hur mycket vi ska väga, hur ofta vi ska ha sex, hur vi ska uppfostra våra barn, hur vi ska inreda hemma och vilken bil vi ska välja. Det är alldeles, alldeles för mycket, och mitt intryck är att ingen är immun. Att försöka undvika mediernas budskap är som att hålla andan för att und- vika luftföroreningar – det funkar helt enkelt inte.

Vi är biologiskt betingade att lita på det som våra ögon ser. Det gör det farligt för oss att leva i en värld som är så noggrant regisserad, redigerad och retuscherad som vår. Om vi vill stärka vår motståndskraft och slippa fastna i att mäta våra vanliga liv mot konstgjorda bilder måste vi ifrågasätta det vi ser. Vi måste kunna ställa och besvara följande frågor:

1. Ser jag något som är på riktigt? Återger de här bilderna en verklighet eller en fantasi?

2. Återspeglar de här bilderna en sund, helhjärtad livsstil, eller förvandlar de mitt liv, min kropp, min familj och mina relationer till objekt och handelsvaror?

3. Vem gynnas av att jag ser de här bilderna och blir miss- nöjd med mig själv? Ledtråd: Det handlar ALLTID om pengar och/eller makt.

Kritiskt tänkande är inte bara en nödvändig sida av motstånds- kraften utan faktiskt också en av de fyra saker som gör oss skamtåliga. Skammen fungerar som ett kameraobjektiv. När vi känner skam zoomar kameran in så att det enda vi ser är våra egna brister, vår egen ensamhet och våra egna problem. Vi tänker: Är det bara jag som har muffinsmage? Är det bara mina barn som är stökiga och högljudda och oregerliga? Är det bara jag som inte har sex 4,3 gånger i veckan? Det är något fel på mig. Jag är alldeles ensam.

När vi zoomar ut ser vi en helt annan bild. Vi ser många människor som har samma problem. I stället för att tänka: Det är bara jag börjar vi tänka: Va, är det sant? Du också! Är jag normal? Jag trodde att det bara var jag! När vi väl börjar se det större perspektivet får vi lättare att ifrågasätta de budskap och krav som intalar oss att vi inte duger – allt det som utlöser skammen. Som jag nämnde tidigare kan andligheten hjälpa oss att få perspektiv på livet och se meningen med det. När vi tillåter samtiden att slå fast att vi inte är tillräckligt bra, inte tjänar tillräckligt eller har tillräckligt, är det skadligt för själen. Därför handlar detta, att ifrågasätta och vara medveten, inte bara om kritiskt tänkande utan också om andlighet.

SÅDANT VI GÖR FÖR ATT DÖVA KÄNSLORNA

Många som jag intervjuade hade svårt att känna att de var värdefulla. När vi pratade om hur de hanterade jobbiga känslor (till exempel skam, sorg, rädsla, förtvivlan, besvikelse och nedstämdhet) fick jag höra mycket om behovet att döva och tona ner känslor som gav upphov till sårbarhet, obehag och smärta. Intervjupersonerna berättade om saker som de gjorde för att döva känslor eller undvika smärta. Somliga var helt på det klara med att sådana strategier dövade känslorna, medan andra inte verkade göra den kopplingen. När jag intervjuade personer som verkade leva helhjärtat pratade de alltid om hur viktigt det var att ha kontakt med sina känslor, vara medveten om sådant man gör för att döva känslorna och våga stanna i de jobbiga känslorna.

Jag förstod att jag var något mycket viktigt på spåren, och därför ägnade jag flera hundra intervjuer åt att försöka ta reda på mer om vad som händer när vi dövar våra känslor och vilka kopplingar det finns till beroende. Jag kom fram till följande:

1. De flesta av oss gör (medvetet eller omedvetet) saker som bidrar till att döva och tona ner sårbarhet, smärta och obehag.

2. Ett beroende kan beskrivas som ett tillstånd där vi konstant och tvångsmässigt dövar och tonar ner känslor.

3. Vi kan inte döva känslor på ett selektivt sätt. När vi dövar de plågsamma känslorna dövar vi också de positiva känslorna.

Våra starkaste känslor har vassa taggar, som törnen. När de sticker oss känner vi obehag eller rentav smärta. Det kan räcka med att vi förväntar oss en sådan känsla för att vi ska översköljas av en sårbarhet som vi inte står ut med. Vi vet vad som väntar. Vår första reaktion på sårbarhet och skarp smärta är oftast inte att stanna i obehaget och härda ut. Snarare försöker vi ta oss ur det genom att döva smärtan och ta bort det värsta på vilket sätt som helst, bara det går fort. Det finns en massa olika bedövningsmedel att ta till – alkohol, droger, mat, sex, förhållanden, pengar, jobb, ansvarstagande, spelande, otrohet, kaos, shopping, planering, perfektionism, ständiga förändringar, nätet …

Fortsättning följer i del 5…