Våga vara operfekt – del 7

Så frigör du dig från jämförelsetänkandet

Några av mina finaste barndomsminnen har med skapande att göra, och nästan alla härrör från de år då vi bodde i New Orleans i ett rosaputsat parhus i funkisstil i närheten av Tulane University. Jag minns att mamma och jag kunde sitta i timmar och måla nyckelringar i trä i form av sköldpaddor och sniglar, och att mina kompisar och jag brukade göra olika saker med filtbitar och paljetter.

Jag kan tydligt se framför mig hur mamma och hennes väninnor (alla med utsvängda byxor) kommer hem från torget i den franska delen av staden och lagar fyllda grönsaker och annan god mat. Jag tyckte att det var så spännande att hjälpa mamma i köket att mina föräldrar vid ett tillfälle lät mig laga söndagsmiddag på egen hand. De sa att jag fick göra vad jag ville och använda vilka ingredienser som helst. Jag bakade russinkakor. Med cajun-kryddmix i stället för kanel. Det stank i flera dagar efteråt. Mamma älskade dessutom att sy. Hon sydde likadana ärmlösa A-linjeklänningar till sig och mig som vi hade på oss samtidigt (och en liten matchande klänning till min docka). Det konstiga är att alla mina minnen av skapande är så verkliga och påtagliga – det är nästan så att jag kan ta på dem och känna lukten av dem. De rymmer så mycket ömhet.

Tyvärr tar mina minnen av kreativa projekt slut någon gång i åtta-nioårsåldern. Faktum är att jag inte har några sådana minnen alls från det att jag började i femte klass. Det var i den vevan som vi flyttade från vårt lilla hus i Garden District till ett stort hus i en förort långt utanför Houston. Då var det som om allt blev annorlunda. I New Orleans var alla väggar täckta med konstverk som min mamma eller någon släkting eller vi barn hade gjort, och vi hade hemsydda gardiner i alla fönster. Kanske hade vi de där sakerna för att vi var tvungna, men jag minns det som att det var fint.

I Houston kommer jag ihåg att jag ibland, när jag kom in till några av våra grannar, tyckte att deras vardagsrum såg ut som lobbyn på ett tjusigt hotell. Det var långa, tunga gardiner, stora soffgrupper och blänkande glasbord. Vinrankor i plast var strategiskt utplacerade ovanpå höga skåp, och på borden stod det korgar med torkade blommor. Märkligt nog såg allas ”lobby” ungefär likadan ut. Men om allt såg likadant ut i husen var det tvärtom i skolan. I New Orleans hade jag gått i katolsk skola där alla hade samma kläder, bad på samma sätt och för det mesta också betedde sig ungefär likadant. I Houston började jag i en vanlig skola, vilket innebar att det var slut med att ha skoluniform. På den här skolan var det viktigt med snygga kläder. Inte snygga hemsydda kläder utan kläder från ”gallerian”.

I New Orleans jobbade min pappa på dagarna och läste juridik på Loyola-universitetet på kvällarna. Vårt liv där var roligt och inte så strikt. När vi flyttade till Houston började han klä sig fin varje morgon och pendla till ett energiföretag, precis som alla andra pappor i området där vi bodde. Mycket blev annorlunda, och på många sätt kändes det som en vändpunkt för hela familjen. Mina föräldrar kastades in i prestations- och konsumtionsspelet, och i stället för de kreativa lekarna började vi ägna oss åt den tröttsamma kombinationen att försöka passa in och samtidigt bli lite förmer – det som kallas för att jämföra sig med andra.

Sådana jämförelser handlar bara om likriktning och konkurrens. Vid första anblicken kan det verka som om dessa båda saker är varandras motsats, men så är det inte. När vi jämför oss försöker vi ta reda på vem eller vad som är bäst inom en viss kategori. Vi kan förstås jämföra vårt sätt att uppfostra barnen med föräldrar som har helt andra traditioner eller värderingar än vi, men det som verkligen gör oss nervösa är när vi jämför oss med sådana som bor granne med oss eller har barn i samma skola eller fotbollslag. Vi jämför inte våra hus med palatsen på andra sidan stan; vi jämför vår trädgård med andra trädgårdar i samma kvarter. När vi jämför vill vi vara bäst eller ha det bäst inom vår egen grupp. De tvångsmässiga jämförelserna leder fram till en nedslående paradox: vi ska både passa in och sticka ut. Det handlar inte om att vi ska lära oss att tycka om oss själva och värna om tillhörighet och äkthet. Det handlar om att vi ska vara precis som alla andra, fast bättre.

Det är lätt att se hur svårt det blir att få tid till viktiga saker som skapande, tacksamhet, glädje och äkthet när vi ägnar så enormt mycket energi åt att anpassa oss och jämföra oss. Nu förstår jag vad Theodore Roosevelt menade med att ”jämförelserna stjäl lyckan ifrån oss”. Det händer så ofta att jag känner mig helt nöjd med mig själv och mitt liv och min familj och att den känslan sedan försvinner på ett ögonblick, bara för att jag medvetet eller omedvetet börjar jämföra mig med andra. För mig blev det så att jag med åren satte allt mindre värde på skapande och ägnade allt mindre tid åt det. När någon frågade om jag brukade pyssla eller måla eller skapa tog jag till standardformuleringen ”jag är inte så kreativ”. Men innerst inne tänkte jag: Vem har tid att måla och scrapbooka och fotografera när det finns riktiga saker att ägna sig åt, som att prestera och komma någon vart?

När jag väl fyllde fyrtio och hade börjat forska inom just det här området hade mitt ointresse för skapande hunnit övergå i förakt. Jag vet inte riktigt om mina känslor skulle kategoriseras som negativa fördomar eller skamutlösare eller någon sorts kombination av båda delarna, men det gick så långt att jag började tycka att det var själviskt, nästan lite knäppt, att ägna sig åt skapande för skapandets skull. På ett yrkesmässigt plan vet jag naturligtvis att ju mer låsta och avogt inställda vi är i en fråga, desto viktigare är det att vi ifrågasätter våra reaktioner. När jag ser tillbaka med nya ögon tror jag att det skulle ha blivit för omtumlande eller smärtsamt för mig att tänka på hur mycket jag saknade den delen av mitt liv. Jag trodde aldrig att jag skulle stöta på något som var starkt nog för att lösgöra mig från mina djupt inrotade uppfattningar om skapande. Sedan började jag med den här forskningen …

Jag ska sammanfatta vad jag har fått reda på om skapande när jag har studerat människor som lever och älskar helhjärtat:

1. Det duger inte att säga: ”Jag är inte så kreativ.” Det finns inget sådant som kreativa människor och icke- kreativa människor. Det finns bara människor som använder sin kreativa sida och sådana som inte gör det. Oanvänd kreativitet försvinner inte bara. Den lever vidare inom oss tills vi antingen släpper fram den, försummar den till döds eller kväver den med förakt och rädsla.

2. Vårt enda unika bidrag till den här världen kommer att födas ur vår kreativa ådra.

3. Om vi vill skapa mening måste vi skapa konst. Laga mat, skriva, rita, klottra, måla, scrapbooka, ta bilder, göra kollage, sticka, bygga om en motor, skulptera, dansa, inreda, spela teater, sjunga – vad som helst. Så länge vi skapar värnar vi om det meningsfulla.

Exakt en månad efter att jag hade sammanställt de intervjusvar som handlade om skapande anmälde jag mig till en kurs i pumpamålning. Jag skojar faktiskt inte. Jag gick dit tillsammans med min mamma och min dotter, och det var en av de bästa dagarna i mitt liv. För första gången på tiotals år började jag skapa. Och sedan dess har jag fortsatt. Jag började till och med fotografera. Det kanske låter som en klyscha, men jag ser faktiskt världen med nya ögon. Jag ser skönhet och möjligheter överallt – i min egen trädgård, i second hand-butiken, i en gammal tidning – överallt. Det har varit en känsloladdad övergång för mig och hela familjen.

Båda mina barn älskar att skapa, och vi har gemensamma projekt på gång hela tiden. Steve och jag är Mac-fantaster och älskar att göra filmer tillsammans. När Ellen var mindre brukade hon säga att hon ville bli kock eller ”livskonstnär” som min vän Ali Edwards. Ali är en inspirationskälla för både henne och mig. Charlie älskar att skriva och spelar gitarr. Det finns inget bättre än ett hem som fylls av konst och musik – egenhändigt skapad sådan.

Dessutom insåg jag att mycket av det som jag gör i mitt jobb är en sorts skapande. Författaren William Palmer har beskrivit kreativitet som ”förmågan att förena sådant som inte tycks hänga ihop”. Mitt jobb handlar på alla sätt om att koppla ihop saker, och därför handlade den här förvandlingen också om att bejaka och hylla det skapande som jag redan ägnar mig åt. Att sluta med jämförelser är inte något som vi kan bocka av från att göra-listan. De flesta av oss måste arbeta på det hela tiden. Det är så lätt hänt att vi släpper blicken från vägen för att kolla vad andra gör, kolla om de ligger före eller efter oss. Skapandet, som är ett uttryck för det som är unikt hos oss, hjälper oss att komma ihåg att det vi har att komma med är något alltigenom originellt och ojämförligt. Och: om vi slutar att jämföra oss förlorar begrepp som före och efter eller bäst och sämst sin innebörd.

Fortsättning följer i del 8…