Våga vara operfekt – del 8

Ibland när jag gjorde mina intervjuer kände jag mig som en rymdvarelse. Jag var en besökare som försökte förstå mig på vanor och beteenden hos ett folk som verkade leva ett helt annat liv än jag. Det blev många pinsamma situationer när jag hade svårt att förstå vad de, de helhjärtade, gjorde och varför. Vissa saker var så främmande för mig att jag inte hade något språk för dem. Det här var ett sådant tillfälle.

Jag sa till en av mina kolleger att ”de här som lever helhjärtat, de har ofta kul”.

Hon skrattade och sa:

”Kul? Vad menar du då?”

”Jag vet inte”, sa jag och ryckte på axlarna. ”De gör roliga saker och … jag vet inte vad man ska kalla det för. De umgås och gör roliga saker.”

Hon såg ut som om hon inte riktigt förstod.

”Vadå för roliga saker? Fritidsaktiviteter? Något skapande?

Något sportigt?”

”Ja”, sa jag. ”Typ sådant, men inte lika organiserat. Jag får nog gräva lite mer i det.”

Nu ser jag tillbaka på det där samtalet och tänker: Hur kunde jag inte känna igen det jag såg? Var detta ett fenomen som låg så långt ifrån mig själv att jag inte ens kände igen det?

Det handlar om lek! Leken är ett mycket viktigt inslag i den helhjärtade livsstilen!

Jag förstod det när jag tittade på mina barn och kände igen samma lekfullhet hos dem som jag hade stött på i mina inter- vjuer. Det här är människor som leker.

När jag skulle ta reda på mer om lek gick det först inte så bra. Jag lärde mig mycket snabbt att man inte ska googla på saker som ”lekar för vuxna”. Jag fick så många porrflikar att stänga att det var som ett sådant där spel där man ska banka ner mullvadar i gräsmattan.

När jag väl hade hämtat mig från denna katastrof hade jag turen att stöta på Stuart Browns forskning. Brown är psykiater och forskare och ligger bakom något som kallas National Institute for Play. Dessutom har han skrivit en fantastisk bok som heter Play: How It Shapes the Brain, Opens the Imagination and Invigorates the Soul.

Brown utgår dels från sin egen forskning, dels från de senaste framstegen inom biologi, psykologi och neurologi. Han hävdar att leken formar hjärnan, hjälper oss att stärka vår medkänsla, hjälper oss att hantera avancerade sociala sammanhang och lägger grunden för vår kreativitet och vår uppfinningsrikedom. Om du undrar varför jag har parat ihop lek med vila i det här kapitlet är det för att jag, efter att ha gått igenom det material som handlar om lek, har förstått att lek är lika grundläggande som vila för att vi ska fungera och må bra.

Om du är som jag vill du veta: ”Exakt vad är lek?” Brown talar om sju kännetecken, varav det första är att leken inte tycks ha något syfte. Det betyder helt enkelt att vi leker för lekens skull. Vi gör det för att det är roligt och för att vi vill det.

Och det är här mitt jobb som skamexpert kommer in. I dagens kultur – där vårt värde som människor kopplas ihop med hur mycket vi tjänar och vi hänger upp självkänslan på prestationer – ägnar vi oss sällan åt något som inte har något speciellt syfte. För många av oss är det ångestskapande att ens tänka tanken.

Vi har så mycket att göra och så lite tid att tanken på att vi skulle ägna oss åt något som inte står på att-göra-listan framkallar stress. Vi intalar oss att det är bortkastad tid att leka. Vi intalar oss till och med att det är dumt att sova.

Vi måste få det gjort! Det spelar ingen roll om uppgiften är att driva ett storföretag, ge barnen en bra uppväxt, skapa konst eller gå ut skolan – vi måste hålla blicken fäst vid kvarnstenen och arbeta! Det finns inte tid till att flamsa runt.

Men Stuart Brown hävdar att vi inte kan välja om vi vill leka eller inte. Han skriver rentav att ”motsatsen till lek är inte arbete – motsatsen till lek är depression”. Så här förklarar han det: ”Om vi tar hänsyn till att vi är biologiskt betingade för lek kan det förändra vårt sätt att arbeta. Det kan göra att vårt jobb känns nytt och spännande igen. Leken hjälper oss att hantera svårigheter, skapar välmående, låter oss utvecklas och bli bättre på det vi gör och är en nödvändig del av den kreativa processen. Viktigast av allt är att den sanna leken, som härrör från den längtan och de behov vi har inom oss, är det enda som kan hjälpa oss att finna bestående glädje och tillfredsställelse i vårt arbete. På lång sikt fungerar inte jobbet utan lek.”

Det finns häpnadsväckande likheter mellan vårt inneboende behov av att leka och kroppens behov av att vila. Vila är ett annat viktigt tema i den helhjärtade livsstilen. Det verkar som om vi, för att kunna älska och leva av hela vårt hjärta, måste respektera kroppens behov av förnyelse. När jag började forska om vila, sömn och så kallad sömnskuld (ett ord för det som uppstår när vi inte får tillräckligt med sömn) kunde jag inte riktigt tro på att bristen på vila får så svåra konsekvenser som den faktiskt får. Enligt Centers for Disease Control finns det många kroniska sjukdomar som kan kopplas till sömnbrist, bland annat diabetes, hjärtsjukdomar, övervikt och depression. Vi börjar också lära oss att det kan vara lika farligt att köra bil när man är trött som när man är berusad, och lika angeläget att förhindra. Ändå är vi fortfarande många som anser att tröttheten är en statussymbol, ett tecken på att vi arbetar hårt, och att sömn är en lyxvara. Följden har blivit att vi är så fruktansvärt trötta. Farligt trötta.
Samma gremlins som intalar oss att vi har för mycket att göra för att kunna leka och slösa bort tid på att ha kul viskar också:

”Jobba en timme till! Du kan ta igen sömn i helgen.” ”Det är bara veklingar som sover på dagen.”

”Kom igen, kämpa! Du klarar det.”

Men det gör vi faktiskt inte. USA:s befolkning består av trötta, sönderstressade vuxna och barn med alldeles för många aktiviteter. Vi ägnar fritiden åt en desperat jakt på det som gör livet lyckligt och meningsfullt. Vi tror att vi kan komma åt detta genom att göra eller skaffa saker, men kanske är det just det där jagandet som tröttar ut oss och gör oss så rädda för att slå av på tempot.

Om vi vill leva helhjärtat måste vi medvetet värna om sömnen och leken. Vi måste sluta betrakta trötthet som en statussymbol och sluta mäta vårt värde i prestationer.

Valet att vila och leka kan i bästa fall bli en motkultur. För mig och Steve föll det sig helt naturligt att sluta förhärliga tröttheten och prestationshetsen, men att omsätta den helhjärtade livsstilen i praktiken har varit svårt för hela familjen.

År 2008 satte vi oss ner och gjorde en praktisk lista över det som får vår familj att fungera. Det gick i stort sett till så att vi besvarade en fråga: ”Hur ser det ut i vår familj när vi har det riktigt bra?” Svaren handlade om sömn, träning, sund mat, matlagning, fritid, helgresor, om att gå i kyrkan, om att vara med barnen, om att ha ekonomin under kontroll, om att ha ett meningsfullt jobb men inte låta sig uppslukas, om att ha tid att göra ingenting, om att umgås med släkt och med nära vänner och om att ha tid att bara vara. Så såg (och ser) vårt recept på ”glädje och mening” ut.

Sedan tittade vi på drömlistan som vi hade börjat på några år tidigare (och fyllt på efterhand). Allt på den listan handlade om saker som vi skulle göra eller skaffa – ett hus med fler rum, en resa någonstans, högre lön, jobbmässiga mål och så vidare.

Fortsättning i del 9…