Våga vara operfekt – del 6

Det här projektet har ställt mig inför utmaningar som jag aldrig hade kunnat drömma om, särskilt när det gäller ämnen som tillit, intuition och andlighet. När jag började märka att intuition och tillit var viktiga mönster i en helhjärtad livsstil ryggade jag först tillbaka. Återigen kändes det som ett angrepp på mina bästa bundsförvanter – logik och förnuft. Jag minns att jag sa till Steve:

”Jaha, och nu är det intuition och tillit! Är det inte helt otroligt?” Han svarade:

”Det förvånar mig att du är förvånad. Du använder ju magkänslan och tilliten hela tiden när du jobbar.”

Jag blev helt ställd.

Jag satte mig bredvid honom.

”Jo”, sa jag, ”jag vet att jag är den typen, men jag är nog inte särskilt intuitiv. Läs vad det står här i ordboken: ’Omedelbar uppfattning av ett objekt där alla moment uppfattas direkt, utan

stöd av erfarenhet eller intellektuell analys.’’

”Okej”, sa Steve i road ton, ”må så vara att det inte stämmer överens med vad du har kommit fram till, men då får du väl komma på en ny definition. Det har du ju gjort förr.”

Jag ägnade ett år åt att fördjupa mig i intuition och tillit. Jag gjorde intervjuer och sammanställde berättelser för att kunna komma fram till vad det innebär, tanke- och känslomässigt, att värna om sin intuition och lita på det man tror. Jag kom fram till saker som förvånade mig.

INTUITION

Det stämmer inte att intuitionen saknar stöd av intellektuell analys. Psykologerna anser tvärtom att intuitionen är en sorts blixtsnabb, omedveten associationsövning, en sorts pussel som vi lägger i tankarna. Hjärnan gör en iakttagelse, bläddrar igenom arkivet och sätter den nya informationen i samband med minnen, kunskap och erfarenhet som redan finns. När matchningen är klar får vi en ”magkänsla” för det som vi har sett.

Ibland får vi veta det vi behöver med hjälp av intuitionen eller magkänslan; andra gånger får vi en uppmaning att ta reda på mer och fundera vidare. Intuitionen är alltså den där lågmälda rösten som vi hör inom oss, men den har mer än ett budskap. Ibland viskar den: ”Gå på känsla.” Andra gånger gastar den: ”Det här måste du kolla upp, för vi vet för lite om det!” Jag kom fram till att det som tystar ner intuitionens röst är vårt behov av att veta säkert. Vi människor är i allmänhet inte så bra på ovisshet. Vi gillar fakta och garantier så mycket att vi inte bryr oss om vad hjärnan kommer fram till när den lägger ihop ett och annat.

I stället för att respektera en stark insikt inifrån kan det hända att vi blir rädda och söker bekräftelse hos andra.

– ”Vad tycker du?”

– ”Ska jag verkligen göra det här?”

– ”Tycker du att det verkar bra, eller tror du att jag kommer att ångra mig?”

– ”Hur skulle du ha gjort?”

Ett vanligt svar på den sortens sonderingsfrågor är: ”Jag vet inte vad du ska göra. Vad säger magkänslan?”

Där har vi det igen. Vad säger magkänslan?

Vi skakar på huvudet och säger att vi inte vet, när det ärliga svaret hade varit: ”Jag har ingen aning om vad magkänslan säger; vi har inte pratat på flera år.”

När vi börjar fråga runt beror det ofta på att vi inte litar på det vi själva vet. Det känns för skakigt och osäkert. Vi vill ha säkra besked och folk som kan dela skuldbördan med oss om det inte blir så bra. Jag vet allt om sådant här. Jag jobbar ju med enkäter hela dagarna, och ibland har jag svårt att stå på egna ben. När jag måste fatta ett svårt beslut och känner mig avskuren från min egen intuition frågar jag gärna alla jag känner. Ironiskt nog har det beteendet blivit ett varningstecken för mig sedan jag forskade i de här sakerna. Det har blivit ett tecken på att jag känner mig sårbar i beslutssituationen.

Om vi lär oss att lita på vår intuition kan den, som jag sa tidigare, också upplysa oss när vi tänker fel om något och behö- ver mer information. Vårt behov av att veta säkert kan annars också sätta krokben för intuitionen och få oss att bortse från magkänslans uppmaningar om att ta det lugnare, skaffa mer kunskap eller anpassa våra förväntningar till verkligheten. Då kan det låta så här:

– ”Jag tänker bara göra det. Jag bryr mig inte längre.”

– ”Jag är trött på att tänka på det. Jag blir så stressad.”

– ”Nu gör jag det, hellre än att behöva vänta en sekund till.”

– ”Jag står inte ut med att inte veta.”

När vi kastar oss huvudstupa in i stora beslut kan det bero på att vi inte vill höra vilka svar som skulle komma fram om vi gjorde jobbet ordentligt. Vi vet att sanningen skulle leda oss bort från det vi tror att vi vill.

Så här brukar jag tänka: ”Om jag är rädd för att göra kalkylen eller skriva ner det svart på vitt, då är det något som jag inte borde göra.” I situationer när vi bara vill få det överstökat och komma till beslut kan det vara bra att fundera över varför vi inte klarar av att vara sårbara och stanna upp tillräckligt länge för att fatta ett genomtänkt beslut.

Som du ser handlar intuition inte alltid om att komma åt de svar som finns inom oss. När vi drar nytta av vår inneboende klokhet får vi ibland höra att vi inte vet tillräckligt för att kunna fatta ett beslut.

Så här blev min definition:

Intuition är inte ett enda, bestämt sätt att få veta något – det är vår förmåga att ge plats åt ovissheten och vår vilja att lita på den kunskap vi har samlat på oss, bland annat genom våra instinkter, våra erfarenheter, vår tro och vårt förnuft.

TRO OCH TILLIT

Jag har börjat förstå att tro och förnuft inte är varandras naturliga fiender. Det är vårt mänskliga behov av att veta säkert och ”ha rätt” som har ställt dem mot varandra på ett lite vårdslöst sätt. Vi tvingar oss själva att välja och försvara det ena sättet att se på världen, på bekostnad av det andra.

Jag är medveten om att tron och förnuftet kan krocka och skapa obehagliga spänningar – sådana spänningar påverkar också mitt eget liv, och jag känner dem ända in i märgen. Men det här projektet har tvingat mig att se att motsättningen och oron till stor del skapas av vår rädsla för det okända och vår rädsla för att ha fel. Vi behöver både tron och förnuftet för att skapa mening i en osäker värld.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har hört uttryck som ”våga tro” och ”min tillit” i mina intervjuer med människor som försöker leva helhjärtat. Först trodde jag att de menade tro i betydelsen ”det finns en mening med allt som sker”. Det hade jag svårt att ta till mig, eftersom jag inte tycker att det känns rätt att använda Gud eller tro eller andlighet som ett sätt att förklara tragiska händelser. När folk säger att det finns en mening med allt är det som om de blandar ihop visshet med tro. Men jag lärde mig snart att tro betydde något annat för mina intervjupersoner. Så här definierar jag ordet utifrån det som kom fram i intervjuerna:

Tron är ett gåtfullt rum där vi finner modet att tro på det vi inte kan se och styrkan att frigöra oss från rädslan för att inte veta.

Jag fick också lära mig att det inte alltid är de vetenskapligt lagda som har svårt för tro och de fromma som bejakar ovissheten. Många former av fundamentalism och existentialism bygger på att vi föredrar visshet framför tro.

Jag tycker mycket om det här citatet från teologen Richard Rohr: ”Mina naturvetarvänner har kommit på saker som ’osäkerhetsprincipen’ och svarta hål. De har inget emot att leva med påhittade hypoteser och teorier. Men många som är religiösa kräver svar som alltid ska vara sanna. Vi älskar avslut, lösningar och tydlighet, samtidigt som vi anser oss vara ’trons’ folk! Så märkligt att själva ordet ’tro’ har kommit att betyda själva motsatsen.”

Tron och tilliten är livsviktiga när vi bestämmer oss för att leva och älska helhjärtat i en värld där vi oftast vill ha garantier för att våga ta risken att visa oss sårbara och fara illa. Om vi ska kunna säga: ”Jag tänker leva mitt liv av hela mitt hjärta”, då måste vi kunna tro på något utan att se det.

Fortsättning följer i del 7…