Våga vara operfekt – del 11

Det tionde livsrådet – värna om skrattet, sången och dansen

Frigör dig från behovet av att verka cool och ha koll

Genom hela historien har vi människor tagit hjälp av skratt och sång och dans för att kunna kommunicera, berätta om våra upplevelser och känslor, visa glädje och sorg och fostra gemenskap. Samtidigt som många skulle hävda att ett liv utan skratt och musik och dans vore outhärdligt är det också lätt att ta allt sådant för givet.

Det är så tätt sammanflätat med vårt vardagsliv att vi kan glömma bort hur mycket vi värdesätter människor som får oss att skratta, låtar som får oss att rulla ner bilrutan och sjunga av våra lungors fulla kraft och den fullständiga frihet vi känner när vi drar igång en spontan familjedans i köket.

Författaren och samhällskritikern Barbara Ehrenreich har skrivit boken Karnevalsyra där hon tar historia och antropologi till hjälp för att visa på vikten av att delta i det som hon kallar för ”kollektiv glädje”. Ehrenreichs slutsats blir att vi är ”sociala varelser av naturen och har en närmast instinktiv drivkraft att dela vår glädje med andra”.50 Jag är fullkomligt övertygad om att hon har rätt. Jag älskar tanken på kollektiv glädje – särskilt i dag, när vi tycks ha stelnat i ett tillstånd som kännetecknas av kollektiv rädsla och oro. När jag gick igenom mitt forskningsmaterial utgick jag från två frågor:

  • Varför är det så viktigt för oss att skratta och sjunga och dansa?
  • Finns det något samband i dessa handlingars förmåga att förvandla oss?

Det var svåra frågor att svara på, för visst är det sant att vi längtar efter att få skratta och sjunga och dansa när vi känner oss upprymda, men vi tar också till samma uttryckssätt när vi känner oss ensamma, ledsna, glada, kära, förtvivlade, rädda, skamsna, självsäkra, trygga, tveksamma, modiga, sorgsna och överlyckliga (för att nämna några känslor). Jag är övertygad om att det finns en sång, en dans och en väg till skratt för alla upptänkliga mänskliga känslor.

Efter att ha ägnat några år åt att analysera materialet kom jag fram till följande:

Skratt, sång och dans skapar känslomässig och andlig kontakt. Vi blir påminda om det enda som egentligen spelar roll när vi söker tröst, inspiration och läkning eller vill ge uttryck för vår glädje: att vi inte är ensamma.

Ironiskt nog lärde jag mig som mest om skrattet under de åtta år då jag forskade om skam. Skamtålighet förutsätter skratt. I min bok Kvinnor och skam kallar jag den sortens skratt som hjälper oss att läka för inkännande skratt. Skrattet är ett andligt sätt att komma nära andra människor. Utan att använda ord kan vi säga till varandra att ”jag är med, jag förstår”.

Äkta skratt är inte detsamma som att använda humor för att göra sig mindre eller större än man är, inte det där plågsamma skrattet som vi ibland gömmer oss bakom. Det inkännande skrattet förkroppsligar den lättnad och samhörighet som vi upplever när vi inser vilken kraft som uppstår när vi delar våra upplevelser med varandra – vi skrattar inte åt varandra utan med varandra. En av de bästa definitioner jag har hört av vad skratt är kommer från författaren Anne Lamott, som vid ett tillfälle har sagt att ”skrattet är en sprudlande, sprittande helighet”. Amen!

SÅNG

Det finns ett soundtrack till mitt liv, från kassettbanden som mina föräldrar spelade i bilen via min hög med vinylplattor från 70-talet och mina blandband från 80- och 90-talet till spellistorna på min telefon. Låtarna i det soundtracket kan väcka minnen och känslor till liv hos mig på ett sätt som inget annat kan.

Jag inser att alla inte brinner lika starkt för musik, men det verkligt allmängiltiga i sången är att den har en förmåga att beröra oss känslomässigt – ibland på ett sätt som vi inte ens tänker på. För ett litet tag sedan tittade jag på en film i director’s cut. En mycket dramatisk scen ur filmen visades först med musik och sedan utan. Skillnaden var helt otrolig.

Första gången jag såg filmen la jag inte ens märke till mu- siken. Jag satt bara och bet på naglarna och hoppades att det skulle sluta som jag ville. När jag såg scenen utan musik var den platt. Det fanns inte samma förväntan i den. Utan musiken kändes den neutral och rörde inte upp några känslor.

Det spelar ingen roll om det är en psalm i kyrkan, natio- nalsången, en hejaramsa, en låt på radion eller noggrant komponerad filmmusik – musiken sträcker ut handen och er- bjuder samhörighet, och det är något vi verkligen inte kan leva utan.

DANS

Jag mäter den själsliga hälsan i vår familj utifrån hur mycket vi dansar i köket. Somliga dagar är det Lizzo och Lyle Lovett, somliga dagar är det ett helt dansnummer till Vanilla Ice. Och vi har inget stort kök så när vi är där alla fyra och halkar omkring i strumplästen ser det mer ut som om vi röjer framför scenen på en rockkonsert än valsar runt på en städad skoldans. Det är inte så snyggt, men vi har alltid kul.

Jag märkte snart att många har svårt för det där med dans. Om vi skrattar hysteriskt kan det kännas som om vi förlorar kontrollen, och många av oss är blyga för att sjunga högt. Men dansen är ofta det uttryckssätt som får oss att bli allra mest sårbara. Det är en sårbarhet som drabbar hela kroppen, bokstavligt talat. Det enda jämförbara som jag kan komma på är nakenhet, och jag behöver inte säga något om hur sårbara många av oss blir när vi är nakna.

Många tycker att det är för jobbigt att utlämna sig i den sortens öppna sårbarhet och dansar därför bara när de är hemma eller när de är omgivna av människor som de tycker om. Andra tycker att sårbarheten är så knäckande att de inte dansar alls. En kvinna berättade för mig att ”ibland när jag tittar på tv och det är någon som dansar, eller om de spelar en bra låt, då stam- par jag takten utan att jag vet om det själv. Jag tycker det är så pinsamt när jag kommer på mig själv. Jag har ingen taktkänsla.” Det råder ingen tvekan om att vissa människor är mer musikaliska och bättre på att koordinera sig än andra, men jag börjar tro att dansen ligger i våra gener. Inte den hippaste eller coolaste sortens dans, inte line dance eller Let’s Dance-nivå, men en stark dragning till rytm och rörelse. Hos barn kan man se den här längtan att röra på sig. De dansar, ända tills vi lär dem att de måste tänka på hur de ser ut och vad andra ska tycka. De dansar till och med nakna. Inte alltid elegant eller i takt till musiken, men alltid med glädje.

”Det vi älskar som barn lever vidare i hjärtat för alltid”, skriver författaren Mary Jo Putney. Om det är sant, och det tror jag att det är, då lever dansen vidare i våra hjärtan efter det att huvudet börjar bry sig för mycket om vad andra ska tycka.

ATT VERKA COOL OCH HA ”KOLL”

Den enda äkta valutan i den här konkurshotade världen är det man berättar för en annan människa när man inte försöker vara cool.

Citat ur filmen Almost Famous, 2000

Det råder ingen tvekan om att själen mår bra när vi gapskrattar, sjunger av hjärtans lust eller dansar som om ingen såg på. Men som jag sa är sådana saker också övningar i sårbarhet. I den sårbarhet som uppstår när vi skrattar eller sjunger eller dansar finns det mycket som kan utlösa skam. Det handlar bland annat om rädslan för att framstå som pinsam, töntig, fånig, klumpig, ocool, omogen, larvig och dum. De flesta av oss är ganska rädda för den listan. Hela tiden finns det gremlins där som ser till att vårt behov av att uttrycka oss överskuggas av beskyddarinstinkt och tankar på hur vi framstår.

  • Vad ska folk tycka?
  • Alla kollar – lugna ner dig!
  • Du ser inte klok ut! Skärp dig!

När jag gjorde intervjuer kring detta brukade kvinnorna berätta om faran av att uppfattas som ”högljudd” eller ”lössläppt”. Du skulle bara veta hur många kvinnor som berättade för mig om plågsamma situationer där de hade släppt på hämningarna bara för att i nedlåtande ton bli tillsagda att ”ta det lilla lugna”. Män påpekade gärna vilka risker det finns med att uppfattas som om man inte har koll. En av dem sa så här: ”Kvinnor säger till oss att vi ska släppa loss och ha kul, men hur attraktivt skulle de tycka att det var om vi gick ut på dansgolvet och bar oss åt som töntar inför andra killar, eller ännu värre: deras egna tjejkompisar? Då är det lättare att ligga lågt och låtsas som att man inte är intresserad av att dansa. Även om man verkligen skulle vilja.”

BRENÉ BROWN är socionomen, forskaren och författaren som fått miljontals människor att fundera över möjligheten att få ett lyckligare liv genom att våga vara sårbara och modiga. Hennes föredrag om sårbarhet vid TEDx-konferensen har visats närmare 60 miljoner gånger! Kika på det här. Läs vår stora intervju med Brené här.

Våga vara operfekt (Libris förlag) är en av sårbarhetsforskaren Brené Browns bästsäljande böcker. Sedan den publicerades för tio år sedan har den fått stor betydelse för många människor och även för Brené Brown själv som ofta har återkommit till den. Precis som i sina övriga böcker väver Brown här ihop sin egen forskning på området med berättelser från sitt eget och andras liv. Nu kommer boken i en jubileumsutgåva där författaren ser tillbaka på hur hennes liv har förändrats sedan hon började öva sig i att leva mer helhjärtat.

Text: Brené Brown

Toppbild: Libris förlag

Text: Brené Brown

Bild: Libris förlag