Meditation, droger och primalterapi – psykologin bakom The Beatles
Det var en varm förmiddag, fredagen den 8 augusti 1969, när John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr samlades utanför Abbey Road-studion i norra London. På plats var även fotografen Iain Macmillan som var vän till John och Yoko Ono. Paul tecknade en snabb skiss som han gav Iain och efter att en polis stoppat trafiken en kort stund var omslagsfotograferingen klar. Totalt tog Iain sex bilder genom 50 mm-linsen på sin Hasselbladkamera. Att de fyra går i riktning bort från studion är så klart en symbolisk gest. Abbey Road var det sista studioalbumet som The Beatles spelade in.
Här är 5 psykologiska nedslag hos The Beatles:
1. Par i kreativitet: Så blomstrade The Beatles
I en artikel i Creativity research journal 2006 pekar managementforskaren Greg Clydesdale ut rivaliteten mellan Paul McCartney och John Lennon som avgörande för gruppens kreativa blomstring. Även yttre konkurrenter som The Beach Boys, utmanade de två låtskrivarna att ständigt vässa sina förmågor. Men den inre rivaliteten hade aldrig kunnat bli så fruktbar om det inte vore för det generösa utbyte som Johns och Pauls samarbete präglades av, liksom det sätt som deras kompetenser och tankemönster kompletterade varandra.
2. Beatlemania: Inget nytt under solen
Beatlesmanin omtalades första gången 1963 då gruppens konserter började överröstas av skrikande och gråtande, unga kvinnliga fans, varav många svimmade under vad en konsertarrangör beskrev som en kollektiv hypnos. Men fenomenet är på intet sätt nytt. 1844 skrev den tyske författaren Heinrich Heine om Lisztomani efter att ha skådat ”den elektriska rörelsen hos den demoniska naturen i en tätt sammanpressad folkmassa” under pianovirtuosen Franz Liszts framträdanden över Europa.
3. 10 000 timmar: Övning ger färdighet
Beatles tid på Hamburgs klubbscener i början av karriären är ett av Malcolm Gladwells främsta belägg när han i boken Outliers hävdar att man bör ägna 10 000 timmar åt något innan man blir riktigt skicklig. En regel som bygger på psykologen K. Anders Ericssons forskning.
4. LSD: Lucy in the mind of Lennon
Beatlarna talade öppet om sina drogvanor, men handlar Lucy in the sky with diamonds från 1967 om John Lennons sons teckning, vilket han själv hävdade, eller om att ta LSD, vilket titelns begynnelsebokstäver antyder? I Lucy in the mind of Lennon (Oxford university press 2013) kör psykologen Tim Kasser texten genom ett ordanalysprogram, vilket visar att den på vissa sätt stämmer överens med andra beskrivningar av att ta LSD. Men samtidigt är texten märkligt abstrakt och renskrapad på känslor, ”som när någon ljuger eller försöker distansera sig från ett plågsamt psykologiskt material.”
5. Primalterapi: Meditation, droger – och psykologi
Vart vänder du dig efter meditation och droger? frågade sig psykologen Daniel J. Tomasulo i artikeln Psychodrama of a gifted child 2010. Till primalterapi så klart! Särskilt hörs det i John Lennons låt Mother. Hela solodebuten John Lennon/Plastic Ono Band från 1970, där låten ingår, skrevs i samband med att han gick i primalterapi hos Arthur Janov, som lanserat sin metod samma år.
Jonas Mattssons artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 6/2014: : Pappersutgåva | För skärm.
Här är 5 psykologiska nedslag hos The Beatles:
1. Par i kreativitet: Så blomstrade The Beatles
I en artikel i Creativity research journal 2006 pekar managementforskaren Greg Clydesdale ut rivaliteten mellan Paul McCartney och John Lennon som avgörande för gruppens kreativa blomstring. Även yttre konkurrenter som The Beach Boys, utmanade de två låtskrivarna att ständigt vässa sina förmågor. Men den inre rivaliteten hade aldrig kunnat bli så fruktbar om det inte vore för det generösa utbyte som Johns och Pauls samarbete präglades av, liksom det sätt som deras kompetenser och tankemönster kompletterade varandra.
2. Beatlemania: Inget nytt under solen
Beatlesmanin omtalades första gången 1963 då gruppens konserter började överröstas av skrikande och gråtande, unga kvinnliga fans, varav många svimmade under vad en konsertarrangör beskrev som en kollektiv hypnos. Men fenomenet är på intet sätt nytt. 1844 skrev den tyske författaren Heinrich Heine om Lisztomani efter att ha skådat ”den elektriska rörelsen hos den demoniska naturen i en tätt sammanpressad folkmassa” under pianovirtuosen Franz Liszts framträdanden över Europa.
3. 10 000 timmar: Övning ger färdighet
Beatles tid på Hamburgs klubbscener i början av karriären är ett av Malcolm Gladwells främsta belägg när han i boken Outliers hävdar att man bör ägna 10 000 timmar åt något innan man blir riktigt skicklig. En regel som bygger på psykologen K. Anders Ericssons forskning.
4. LSD: Lucy in the mind of Lennon
Beatlarna talade öppet om sina drogvanor, men handlar Lucy in the sky with diamonds från 1967 om John Lennons sons teckning, vilket han själv hävdade, eller om att ta LSD, vilket titelns begynnelsebokstäver antyder? I Lucy in the mind of Lennon (Oxford university press 2013) kör psykologen Tim Kasser texten genom ett ordanalysprogram, vilket visar att den på vissa sätt stämmer överens med andra beskrivningar av att ta LSD. Men samtidigt är texten märkligt abstrakt och renskrapad på känslor, ”som när någon ljuger eller försöker distansera sig från ett plågsamt psykologiskt material.”
5. Primalterapi: Meditation, droger – och psykologi
Vart vänder du dig efter meditation och droger? frågade sig psykologen Daniel J. Tomasulo i artikeln Psychodrama of a gifted child 2010. Till primalterapi så klart! Särskilt hörs det i John Lennons låt Mother. Hela solodebuten John Lennon/Plastic Ono Band från 1970, där låten ingår, skrevs i samband med att han gick i primalterapi hos Arthur Janov, som lanserat sin metod samma år.
Jonas Mattssons artikel har tidigare publicerats i Modern Psykologi 6/2014: : Pappersutgåva | För skärm.
