Annons

Kan populärpsykologin förändra ditt liv?

Självhjälp: Ett sätt att förbättra ditt liv – eller bara bluff och båg?

För mer än 50 år sedan uppmanade George Miller, ordförande för American Psychological Association, sina kollegor att ”ge bort psykologin”. Och nej, han menade inte att de skulle överge fältet. Snarare hoppades han att en ökad medvetenhet om psykologi hos allmänheten skulle hjälpa till att lösa samhälleliga problem. Under det halvsekel som följde efter Millers uppmaning populariserade psykologer sina idéer med en missionärsliknande iver. Böcker skrivna för allmänheten fortsätter att publiceras i en ständigt ökande takt – för att inte tala om populärvetenskapliga bloggar, podcasts, tidskrifter, TED-talks och videor. Populariseringen av psykologin har varit anmärkningsvärt framgångsrik.

En historiker på området skrev 1995 att ”psykologisk insikt är vår tids trosbekännelse”. Och denna trosbekännelse har ännu fler anhängare idag. Författare som sysslar med att sprida psykologisk insikt, som exempelvis sårbarhetsforskaren Brené Brown, är oerhört populära och har arméer av följare.

Andra författare, som Jesse Singal, vars bok The Quick Fix publicerades i början av 2024, ifrågasätter populär­psykologin. Så frågan är: Kan populärpsykologin förändra ditt liv? Eller bygger den på tvivelaktig vetenskap som riskerar att göra oss självupptagna och olyckliga?

Det här är populär-psykologi

Populärpsykologi kan definieras som alla försök att presentera psykologiska idéer för en bredare publik. I likhet med andra vetenskaper har den akademiska psykologin sina egna specialiserade publikationer och sitt eget fackspråk. Populariseringen strävar efter att göra denna kunskap tillgänglig, lättbegriplig och användbar. Tre huvudsakliga genrer utmärker sig inom populärpsykologin: För det första finns böcker och media vars främsta syfte är att informera allmänheten om ny psykologisk forskning, ofta författat av akademiker eller vetenskapsjournalister.

Dessa verk liknar annan populärvetenskap men med ett särskilt fokus på sinne, hjärna och beteende. Klassiker inom genren inkluderar Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt (2011), som handlar om de två grundläggande formerna av mänskligt tänkande; Joseph LeDouxs Den emotionella hjärnan (1996), om känslornas neurovetenskap; och Dan Arielys Predictably Irrational (2008), om så kallad beslutsbias.

Den andra genren inom populärpsykologin är mer praktisk. Istället för att förklara ett vetenskapligt ämne för den nyfikne lekmannen erbjuder den vägledning för människor som vill ha praktisk hjälp med vardagens utmaningar. Den är oftare skriven av praktiserande psykologer än av akademiker och står ofta längre ifrån forskningen på området. Denna genre av populär­psykologi inkluderar böcker och texter som syftar till att göra oss till bättre ledare och älskare, mer kapabla partners och föräldrar. De vänder sig till dem av oss som vill bli lyckligare, smalare, starkare, rikare, smartare, sexigare eller mer produktiva.

Slutligen har vi en tredje genre inom populärpsykologin – den som riktar sig till människor med psykiska problem. Även denna genre erbjuder praktisk vägledning, men istället för att förbättra funktionen i vardagen strävar den efter att minska lidande och dysfunktion. Medan den andra genren lovar coachning utan en coach av kött och blod, erbjuder denna tredje genre en form av självadministerad terapi. Dess konsumenter söker hjälp för att övervinna eller bättre hantera sin depression, ångest eller andra tillstånd.

Populariseringen av psykologin har varit anmärkningsvärt framgångsrik och psykologisk insikt kan ses som vår tids trosbekännelse.

Psykologi eller självhjälp?

De två sistnämnda genrerna kan ses som en del av den enorma självhjälpsindustrin. För att tillgodose vår omättliga aptit på självförbättring beräknas denna marknad omsätta 11 miljarder dollar årligen – enbart i USA. Men all populärpsykologi är inte självhjälp (kom ihåg den första genren jag nämnde), och inte all självhjälpslitteratur är förankrad i psykologi eller skriven av psykologer.

Dale Carnegie, författaren av How to Win Friends and Influence People (1936), var försäljare, skådespelare och talarcoach utan någon bakgrund inom psykologi. Andra självhjälpsböcker erbjuder vanligt folkvett, trosbaserade lösningar eller idéer från 12-stegsprogram, snarare än psykologi. Ledande författare har varit såväl kristna pastorer (Norman Vincent Peales The Power of Positive Thinking från 1952) och religiösa utbildare (Stephen Coveys The 7 Habits of Highly Effective People från 1989) som psykiatriker (M. Scott Pecks The Road Less Travelled från 1978).

På senare år har sociologen Brené Brown byggt upp en karriär som populär självhjälpsförfattare utifrån sin bakgrund i psykologi och socialt arbete. I en rad bästsäljande böcker, bland andra Dare to Lead (2018), The Gifts of Imperfection (2010) och The Power of Vulnerability (2013), utforskar hon teman som mod, sårbarhet och skam.

Hennes arbete belyser behovet av att omfamna risken för känslomässigt obehag. Hon menar att det mod som krävs för att möta rädslor är nödvändigt för att nå kärlek, framgång och personlig utveckling.

Dessa idéer om mod och sårbarhet är inte unika för psykologin, men de är inbäddade i Browns egen kvalitativa forskning om skamupplevelser hos kvinnor. Att hennes populära skrivande är förankrat i psykologisk forskning och teori gör Browns arbete till en typisk modell för modern populärpsykologi — och har gett henne över 38 miljoner visningar på TED.

Vad talar emot pop-psyk?

Det är lätt att kritisera och fnysa åt populärpsykologi. Författare inom självhjälpspsykologi kan irritera oss med sina förenklade påståenden, enkla svar på svåra problem, klyschor och obeveklig positivitet.

Och visst kan viss populärpsykologi vara långt ifrån vetenskapligt förankrad, trots att den exempelvis marknadsförs som skriven av en akademiker med doktorsgrad (och därmed använder vetenskapens glans som en lockelse.)

Men även när den bygger på en forskningsgrund så kan den grunden visa sig vara skakig. Som Jesse Singal visar i The Quick Fix, är några av de forskningsresultat som ofta presenterats i populärpsykologin tvivelaktiga – vissa kan inte replikeras när studier görs om, andra är bara överdrivna.

Singals bok pekar ut självkänsla, maktposering, grit, program för motståndskraft och omedveten bias som idéer med skakigt forskningsstöd där entusiasmen tydligt överstigit det vetenskapliga stödet.

Man kan också kritisera självhjälpspsykologin för att ofta bortse från de sociala, kulturella och ekonomiska faktorer som begränsar våra liv: genom att helt fokusera på individen avleds uppmärksamheten från behovet av strukturella förändringar i samhället.

Självhjälpsrörelsens fokus på individen kan också bidra till att göra individen mer självcentrerad. Den brittiske författaren Will Storrs bok Selfie (2017), dokumenterar till exempel hur konsumtionen av självhjälpsprodukter kan göda ett ouppnåeligt strävande efter perfektion.

Foto: iStock.

Vad talar för pop-psyk?

Trots alla problem är vissa invändningar mot populärpsykologin orättvisa. Det finns ett visst mått av snobbism i föreställningen att självhjälp bara är för människor som är svaga och dumma. Det kan också finnas förakt inför stereotypen av självhjälpsberoende personer, som slukar populärpsykologi i en desperat jakt på lycka och framgång.

För faktum är att det finns viss evidens för att jakten inte är förgäves. Forskning om biblioterapi – användningen av böcker för att behandla psykisk ohälsa – inger hopp. Biblioterapi kan göras enskilt eller i grupp och kan inkludera alla möjliga böcker, från romaner till självhjälpsmanualer. Stora granskningar visar nu att biblioterapi kan vara effektivt för att minska symtomen vid depression, ångest och sexuella dysfunktioner. En nyligen genomförd översikt av forskning på deprimerade vuxna fann dessutom att effekten var långvarig.

Även icke-guidad, självstyrd biblioterapi kan vara effektiv för personer med depression. Den verkar dock vara något mindre effektiv än guidad biblioterapi som leds av en behandlare utbildad i metoden. Biblioterapi är således en lovande bit i pusslet för behandling av psykisk ohälsa. Detta visar på att populärpsykologin har potential att göra en skillnad, precis som George Miller hoppades.

Nick Haslam är forskare i social­psykologi vid University of Melbourne. Den här texten
har tidigare publicerats på theconversation.com.

Översättning Karin Skagerberg.

***

Text: Nick Haslam

Toppbild: iStock