Vilket är ditt kärleksspråk?

Konceptet introducerades av Gary Chapman, amerikansk baptistpastor, författare och äktenskapsrådgivare, år 1992 i boken Kärlekens fem språk – så får du kärleken att leva länge. Idén har sedan dess blivit en dominerande teori inom modern relationsrådgivning. Trots sin stora popularitet och frekventa användning, inte minst i dejtingvärlden, tyder aktuell forskning på att teorin saknar starkt vetenskapligt stöd för sina påståenden. Snarare än att utgöra en vetenskaplig teori, bör kärleksspråken ses som ett tilltalande system som individualiserar relationsproblem, döljer maktasymmetrier och ersätter djupare förståelse med en checklista över beteenden – i stället för att belysa hur relationer faktiskt utvecklas över tid.

Detta gör kärleksspråken till ett bra exempel på dålig populärpsykologi. Teorin förenklar och paketerar ihop komplexa relationsprocesser, erbjuder ett lättillgängligt språk och får fungera som både förklaring, diagnos och lösning — samtidigt.

Viktigt att notera är att kärleksspråken har sitt ursprung i pastoral rådgivning, snarare än i systematisk forskning. Dess kärnantagande — att människor har ett stabilt, primärt kärleksspråk som bör matchas för att relationen ska fungera — stämmer dåligt med hur relationer och behov faktiskt fungerar. De flesta människor värdesätter samtliga fem dimensioner: kvalitetstid, bekräftande ord, gåvor, tjänster och fysisk beröring. Dessa behov varierar dessutom beroende på var man befinner sig i livet, hur ens stressnivå ser ut, om man lider av någon sjukdom, har ett omsorgsansvar och på hur ens konflikthistorik ser ut.

Det som benämns som ett ”primärt” språk kan ofta bättre förstås som en indikator på en aktuell brist — ”det här får jag inte just nu” — snarare än en stabil personlig egenskap. Eftersom kategorierna är breda och tilltalande inbjuder de också till den så kallade Barnum-effekten: modellen upplevs som träffsäker just för att den är tillräckligt flexibel och bred för att passa de flesta människor i de flesta situationer.

Ett annat problem är hur modellen påverkar synen på relationellt stöd. Intimitet reduceras till ett slags översättningsproblem: om du bara utför rätt handlingar i rätt format kommer din partner att känna sig älskad. Detta kan göra att par börja ägna sig åt en slags transaktionell logik (”jag gjorde rätt enligt ditt kärleksspråk, alltså borde du vara nöjd”) och bort från nyfikenhet och kontextkänslighet (”vad händer i ditt liv?” ”Vad behöver du just nu?”). Samtidigt förstärks en individualisering där relationsproblem tolkas som preferensskillnader snarare än som dynamiska processer som kräver kontinuerligt arbete. När etiketten väl etablerats i relationen riskerar den att göra att de verkliga samtalen upphör.

Modellen adresserar inte heller i någon större utsträckning konflikthantering, lyhördhet eller hur par hanterar stress – områden där relationsforskningen har betydligt mer att bidra med. Många konflikter som tolkas enbart i form av ”kärleksspråk” handlar i själva verket om kronisk brist på känslomässig samstämmighet, ojämnt fördelat emotionellt arbete, upplevelser av att bli förbisedd eller en otrygg relationsmiljö.

Kärleksspråken kan också dölja maktstrukturer och normalisera ojämlikhet. Vissa kategorier sammanfaller lätt med könsstereotypa arbetsfördelningar. Exempelvis hamnar ofta tjänster och emotionell bekräftelse på kvinnor som en form av omsorgsarbete, medan den andra parten får ta del av de resultaten utan att behöva hantera den ojämna belastningen som detta osynliga känslomässiga arbete innebär.

Ramverket bortser dessutom från strukturella faktorer som fattigdom, funktionsnedsättning, sjukdom, klass och religiösa normer – faktorer som i hög grad påverkar vad som faktiskt är möjligt i en relation. När någon är överbelastad, sjuk eller bär en oproportionerligt stor del av relationens osynliga arbete är problemet sällan att deras ”kärleksspråk” uttrycks fel. Problemet är att relationella och strukturella villkor försvårar ömsesidighet. I detta sammanhang kan ”att tala rätt språk” bli ett sätt att hantera symtom snarare än att adressera orsaker.

Modellen innebär också särskilda risker i situationer som rör samtycke och sårbarhet. Fysisk beröring som kärleksspråk kan exempelvis användas för att berättiga tillgången till en annan persons kropp exempelvis när det gäller sexualitet, press, postpartum­återhämtning, trauma eller kronisk smärta.

Kärleksspråksmodellen tenderar att behandla beröring som entydigt positiv, snarare än som kontextberoende och något som formas av samtycke, trygghet och kroppslig autonomi – särskilt i samband med sjukdom, funktionsvariation, medicinering eller depression. Intimitet förändras i hög grad när kroppar och livsvillkor förändras.

En modell som uppmuntrar partners att ”leverera beröring” riskerar därför att missa målet när det som behövs i stället är tålamod, alternativa sätt att skapa närhet och gemensamma strategier för att hantera svårigheter.

Framför allt har kärleksspråken frodats eftersom de är kommersiellt gångbara. De erbjuder en känsla av självinsikt, kompatibilitet och snabba lösningar. Relationer kan dock inte reduceras till individualiserad optimering. De formas i stället av ömsesidig lyhördhet, praktisk och känslomässig rättvisa, förmågan att reparera efter skada och kapaciteten att anpassa sig till förändrade kroppar och livsomständigheter. Om kärleksspråken överhuvudtaget har ett värde, är det som en begränsad ingång till samtal om omsorg — inte som ett diagnostiskt ramverk eller en ersättning för att ta tag i bristande kommunikation, maktobalanser och de faktiska villkor som gör intimitet hållbar över tid.

***

Maha Khawaja är doktorand vid McMaster University. Den här artikeln har tidigare publicerats på theconvesation.com. Översättning Karin Skagerberg.

Läs även: Jag är kär i min bästa kompis

Läs även: Attraktiv ålder