Eric Cullhed har gått till botten med tårarnas funktion

Människan är det enda djuret som ägnar sig åt gråt och den har fascinerat oss i alla tider. Sigmund Freud menade att gråten var en livsviktig ventil för känslor som annars skulle skada psyket, medan René Descartes ansåg den vara ett tecken på kärlek som vaknar till liv. I sin nya bok Gråt: Tårarnas filosofi från antiken till idag, gör Eric Cullhed, professor i grekiska vid Uppsala universitet, en djupdykning i fenomenet. På frågan om vad det mest spännande han lärt sig om gråt är, svarar han att det är hur gråt ofta verkar fungera som en social rollfördelare.

– När vi gråter i en konflikt beter vi oss nästan som om vi blivit utsatta för fysiskt våld: vi drar vårt underläge till sin yttersta spets och tvingar omgivningen att förhålla sig till en hjälplös människa, utan att behöva formulera en anklagelse i ord som kan bemötas. Psykologen Randolph Cornelius visade att de som gråtit i konflikter ofta beskrev hur situationen vände till deras fördel, men paradoxalt nog inte upplevde beteendet som strategiskt, säger Eric Cullhed.

Vilken är egentligen den mest troliga förklaringen till att vi gråter?

– Gråt är kroppslig kommunikation som gör tre saker samtidigt: den uttrycker att den gråtande känner sig maktlös eller ödmjuk, den intygar att något allvarligt eller värdefullt står på spel, och den påverkar omgivningen att reagera med medkänsla. En viktig begränsning med tidigare teorier är att de fokuserat på en enda funktion.

Boken är full av historiska nedslag och anekdoter — har du någon egen favorit?

– Den medeltida läkaren Michael Scotus hävdade att nyfödda pojkar skriker oaa och flickor oee: ”O Adam, varför syndade du?” respektive ”O Eva, din synd har dömt mig!” Det är helt befängt men rymmer en djup övertygelse som löper genom gråtens idéhistoria: att redan vårt allra första skrik bär på en mening om vad det innebär att vara människa.

Eric Cullhed tycker att en viktig sak man behöver känna till om gråt är att den avslöjar vad vi innerst inne värdesätter, och att den informationen är värd att ta på allvar.

– Och kanske ännu viktigare: föreställningen om att vi måste ”gråta ut” för att må bra saknar starkt vetenskapligt stöd. I dagboksstudier rapporterar knappt en tredjedel att de mådde bättre efteråt. Gråt är bra för oss när den är lämplig eller adekvat, och det beror väldigt mycket på sammanhanget.

***

Läs även: Det förflutna står fast – ändå ältar vi

Läs även: Hur hanterar jag traumat?