Måste man få till lyckliga familjen?

Mamma ringer. ”Hur blir det nu i jul? Nog kommer du? Och på söndag – fika, en promenad? Och kan du hjälpa mig att få upp den där hyllan?” Sonen ringer. ”På fredag pappa är vi bjudna på fest, kan du vara barnvakt? Och i juli tänkte vi vara hos er i stugan en del. Fotbollscup i helgen, du ställer väl upp?”

Det finns en djupt rotad övertygelse om att föräldrar, barn och syskon
gillar att vara med varandra. Att eftersom vi levt nära i decennier och för
det mesta bär varandras gener så vill vi, ska vi, umgås.

– Den där föreställningen gör oss så olyckliga! Den är en kollektiv lögn. I
realiteten finns det inga måsten i relationen mellan föräldrar och vuxna
barn.

Psykologen, psykoterapeuten och författaren Liria Ortiz ser glad ut när hon
levererar det provocerande budskapet. Och jag måste fråga: inga alls?

– Nej, egentligen inte.
Och så med aningen humor i rösten.
– Det enda en vuxen människa måste är att dö.

Vi sitter i soffan hemma i Liria Ortiz arbetsrum i lägenheten i Stockholmsförorten Aspudden. Det regnar ute, i bakgrunden stökar Lirias man Peter. Där i hyllan ligger travar av hennes nyutkomna alster ”MI – Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer” (Gothia fortbildning) och därborta ”Jag och min mamma”, boken där hon samlat erfarenheter från många år som psykoterapeut och som riktar sig till alla som haft en besvärlig relation till en nära person.

– Ja, säger hon nu, finns det några vi är osäkra på så är det familjen.

– Det är ett slags paradox. De där människorna som borde vara de allra
närmaste, de som borde känna oss utan och innan och ta emot oss som vi
är, det är de som vi har svårast att hantera. Och orsaken, säger hon, är just
den där outtalade ”sanningen”, det där tvingande påståendet: Alla måste
älska sin familj och vilja umgås med den.

– Pröva själv, fortsätter hon. Tänk tanken att du ringer din mamma, din
pappa, din syster och säger att du inte får ut så mycket av att träffa dem
och föreslår att ni syns lite mer sällan, någon gång om året kanske, det
räcker. Vad tror du skulle hända? Det känns som om du bryter ett tabu, eller hur? Känner du skuldkänslorna? Hur kan jag? Och så den där tanken: Varför har alla andra det så bra och vi det så jobbigt? I realiteten, förklarar Liria Ortiz, finns den här obalansen mer eller mindre i alla familjer, precis som den finns i alla andra relationer människor emellan.

Idén att familjen skulle vara ett undantag, att samvaron i familjen alltid skulle omges av ett rosa skimmer, är en kollektiv lögn som bygger på att vi inte säger vad vi känner och tycker. Och skulle vi våga vara ärliga mot varandra är hon övertygad om att umgängesformerna skulle förändras. Det finns mycket forskning om föräldrar och små barn, men inte särskilt mycket om relationen till de vuxna telningarna, och det tycker forskaren Kira Birditt vid University of Michigan, USA, är konstigt, eftersom det handlar om en av människans längsta relationer.

Nu har Kira Birditt intervjuat över 200 familjer, både föräldrar och vuxna barn, och kan konstatera: De retar sig på varandra även sedan barnen flyttat hemifrån, och det är bland annat frekvensen på besöken som är en källa till osämja. Alla föräldrar och barn som deltog i studien erkände att de har problem, men det var föräldrarna som mest kände av konflikterna. Både mammor och pappor hade svårare med sin relation till döttrarna. Och både män och kvinnor hade sämre relation till sin mamma än till sin pappa. Allra intressantast tyckte Kira Birditt att det var att föräldrarna blev mer irriterade på sina barn ju äldre de blev. Och särskilt handlade det om hur samspelet mellan dem fungerade.

– Troligen beror det på att medelålders ”barn” är mer engagerade i sitt
eget liv än i sin ursprungsfamilj, medan föräldrarna gärna tyr sig till barnen
när de blir äldre.

Men låt oss återvända till Liria Ortiz soffa där i Aspudden. Det kan finnas
många orsaker till att familjemedlemmar inte är överens om hur ofta de ska
ses, menar hon. Kanske har de bara olika behov. Kanske är det någon som
dricker eller någon som vill vara besvärande nära. Kanske är alla, eller
några, indragna i ett psykologiskt spel som de inte klarar av att hantera.

Kanske har de glidit isär eller ärligt talat aldrig haft så mycket gemensamt
förutom familjebanden. Det här är helt normalt, enligt Liria Ortiz. Inga relationer är konstanta eller konfliktlösa. Och det finns ingenting som säger att familjer skulle vara annorlunda. Vi är nära, vi drar oss tillbaka, kanske närmar vi oss varandra igen. Det gäller vänner, kärlekspar och familjemedlemmar.

– Ta det där med semester, säger hon. Här tar vi 4–5 personer och stoppar
in dem i en liten stuga i fyra veckor. Är de vänner räknar vi med att det
kommer att skava en hel del. Är det en familj ska solen lysa dag ut och dag
in, annars blir vi besvikna och semestern kallas misslyckad. Ett annat underligt antagande är att det finns dagar, de så kallade familjehögtiderna, som är extra lämpade för att umgås, menar Liria Ortiz, som själv gärna till exempel avstår från att fira jul.

– Allt det där är ju bara påhitt, säger hon. Inga dagar är mer lämpliga att träffa sin familj på än andra. De enda dagar som är bra är de då man vill umgås. Lika konstigt är det att vi kopplat vissa känslor till vissa dagar, menar hon. På semestern ska vi njuta. På julen ska barnens ögon tindra. På din bröllopsdag ska du vara lycklig.

– Tänk om man vaknar med huvudvärk. Tänk om man är lite trött på den
andra just den här morgonen. Tänk om man bara vill vara i fred.

Men man kan väl inte säga: Du jag har ont i huvudet i dag, vi struntar i att gifta oss?

– Nej, men du behöver inte heller låtsas att det är den bästa dagen i ditt liv. Man kan väl gifta sig ändå. Äktenskap handlar ju inte om just den här dagen utan om alla de andra.

Men om jag nu är en sådan som längtar och vill ha mina barn omkring mig, kan jag då inte kräva att de kommer? Så mycket som jag har funnits till för dem.

– Det är klart du kan, säger Liria Ortiz, men krav bygger inte några friska
relationer, sådana kräver frivillighet. Var och en måste ta hand om sin egen ensamhet.

Hur då?

– Alla är vi i grunden existentiellt ensamma. En familj är på många sätt ett försök att slippa ifrån den där känslan. Men det är också en illusion. Barn och man eller fru ändrar ingenting. Det kan till och med bli tvärtom. Om vi försöker tvinga dem att umgås med oss kan det göra saken värre. Ingenting är så ensamt som att vara det tillsammans med andra som egentligen inte vill vara där.

– Julen, säger Liria Ortiz, präglas av den där skräcken för ensamheten. Ingen, absolut ingen, får lämnas utanför. Ta de hemlösa. Resten av året bryr vi oss inte särskilt mycket om dem, men på julafton får de bara inte sova ensamma i en port.

I Lirias Ortiz ursprungsfamilj i Uruguay var jularna ”italienska”, vilket innebar att alla var i luven på varandra. Juldagen var bättre, då hade det lagt sig. Orsaken, tror hon, var det där umgängestvånget, bråket ett slags omedveten protest. Effekten blev att hon sedan, när hon hade flyttat till Sverige, länge struntade i julen, strök den ur almanackan, eller träffade familj och vänner en annan dag. Nu har lusten börjat komma tillbaka. Förra året köpte hon till och med lite julpynt, och så har hennes mans mamma blivit ensam och, jo, nu reser de till henne för att göra henne sällskap. Små barn och riktigt gamla föräldrar kanske vi har ett särskilt ansvar för, går hon med på. Kanske.

– Men det är en moralisk fråga, inte biologisk, som vi så många gånger hävdar.

Hur menar du då?

– Vore det av biologin givet att den som fött ett barn också ska ta hand om det så skulle alla göra det. Men så är det inte. Både bland djur och bland människor finns det de som överger sin avkomma.

Men har man inte åtminstone ett moraliskt ansvar?

– Visst kan vi diskutera det, men det är inte samma sak som att man måste. Det är två helt olika saker. Det handlar om ett val. Jag väljer att ta hand om mitt nyfödda barn. Jag väljer att träffa min Peters mamma. Det finns ett antagande som cirkulerar, också i forskningsvärlden, att södra och norra Europa skiljer sig åt vad gäller familjenärheten. I Sydeuropa är familjerna större och umgås tätare, påstås det. Vi i norr är mer individualistiska och längre från varandra. Men efter att ha konstruerat fyra nya familjegrupper från näranära till stor distans och sedan jämfört dem med forskning och statistik från ett stort antal länder i Europa konstaterar Pearl A. Dykstra och Tineke Fokkema vid Cambridge university, Storbritannien, att det inte stämmer. Särskilt intressant tyckte de att det var att de moderna och självständiga svenskarna inte alls har en sval relation till sin familj, utan tvärtom har många här en regelbunden och tät kontakt.

Men hur ska vi då handskas med våra olika behov?

– Om vi vågar känna efter vad vi verkligen känner så kan vi använda den kunskapen till att förstå och handla. Lyssna noga på den där lusten eller oviljan, säger hon, vad är det den vill berätta? Jag vill inte gå dit för att ingen lyssnar på mig. Eller jag vill gärna vara tillsammans med mina föräldrar, men inte på julen. Eller jag vill inte ta hand om mina barnbarn, jag har egentligen aldrig gillat bebisar.

Och så berättar hon om en dotter som så gärna ville att hennes mamma och hennes barn skulle ha tät kontakt. Hon bokade, hon ordnade, men varje gång blev det pannkaka. Och när hon till slut frågade visade det sig att det bara var hon själv som var intresserad. Varken barnen eller deras mormor kände glädje över att träffa varandra.

Men är det alltid rätt att styras av sina känslor?

– Nej, nej, nej, man ska undersöka dem. Det är viktigt att försöka lista ut om känslorna har med något som har hänt förut att göra eller om oviljan handlar om det som händer nu.

Min egen känsla av att inte bli sedd när hela familjen samlas – stämmer den verkligen i dag? Eller har det att göra med att jag är sladdis? Ska de där gamla händelserna verkligen få styra min vuxenrelation till mina föräldrar?

Här, menar Liria Oriz, är det dags att växa upp, försöka lyfta sig ur de gamla
känslospåren och fatta ett aktivt val, att själv kliva fram och visa sig. En annan sak är om man upptäcker nutida problem. En pappa som hela tiden bara pratar om sig själv och inte lyssnar. Vuxna barn som kräver den
ena handräckningen efter den andra.

– Då gäller det att respektera sig själv och sina egna behov. Säga ifrån. Sätta gränser. Be om det man behöver. Och får man det inte inom familjen, så finns det många andra människor att hämta näring från.

Ann Lagerström är frilansjournalist och föreläsare. Texten publicerades ursprungligen i Modern psykologi 8/2013.

***

Läs även: Lisa Feldman Barett: ”Det är inte någon skillnad mellan en tanke och en känsla”

Läs även: Min släkting ljuger om allt