Lina Wolff: ”Marcus Aurelius är min stora guru i livet”

Lina Wolff slog igenom stort med romanen De polyglotta älskarna. För den tog hon emot både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris när den kom ut 2016. För två år sedan nominerades hennes roman Djävulsgreppet både till Augustpriset och Dagens Nyheters kulturpris. Hon är kort sagt mycket etablerad, och det även som översättare. Förra året pratade hon engagerat och lustfyllt om arbetet med att översätta Gabriel Garcìa Márquez klassiska roman Hundra år av ensamhet i sitt P1 Sommarprogram.

I höst är Lina Wolff aktuell med Promenader i natten som består av 40 korta prosatexter som tematiskt hanterar ämnen som hon tidigare tagit upp i sitt skrivande: passion, åtrå, skuld, skam – och återigen: den stora kärleken till litteraturen. I förordet skriver Lina Wolff att hon fått i uppdrag av Marcus Aurelius att drömma under fyrtio nätter. Det är det som är de nattliga promenaderna, och skriva ner vad hon drömt.

– Han är min stora guru i livet. Jag tycker ju att hans Självbetraktelser ger väldigt bra råd för hur man kan leva, säger Lina Wolff.

För en man som jag, som inte tänker på Romarriket dagligen. Vem var han?

– Gör du inte det?

Tänker på Romarriket, nej.

– Aha, ja men han var ju stoiker och jag tycker att stoicismen passar bra i vår tid. Den sätter gränser för hur man ska tänka på ett sätt som är väldigt vänligt och jag får hjälp av det. Han skriver att man både ska vara tillåtande mot sig själv, men också ställa krav. Han håller inte på så mycket med skuld.

När jag säger att Lina Wolff verkar göra det och att det finns en skuldtematik i Promenader i natten ser hon först lite oförstående ut. Sedan tänker hon efter.

– Nej, men det här är så spännande för som författare ser man inte alltid själv vad man gör. Och så läser någon och överraskar genom att ställa en sån här fråga. Och nu när du säger det kan jag nog tänka mig att det finns skam där. Det gör det alltid när jag ger ut en bok.

Är du bra på att skambelägga dig själv?

– Ja då. Men det är det jag lär mig av Aurelius, att inte göra det så hårt. Sluta slå på sig själv. Som i går när det var fest, då sa jag säkert en massa dumma saker. Men istället för att tänka på det, älta det på natten försöker jag som en stoiker att känna, ja ja, jag sa säkert något dumt. Men jag gjorde så gott jag kunde.

Och då förlåter du dig själv?

– Faktiskt. Sen går jag vidare. Det är en väldigt skön och icke-dogmatisk livsåskådning. För Marcus Aurelius handlade det om att leva på ett sätt som är psykologiskt hållbart.

Vi träffas på Albert Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm. I ett kuvert har hon det sista korrekturet till romanen. Men egentligen är hon i stan för att intervjua en dansk författare och gå på just den där förlagsfesten hon nyss nämnde. Den ägde rum kvällen före vår intervju. Men av det märks inget. Lina Wolff verkar förstås inte skuldtyngd. Hon är pigg och svarar eftertänksamt och uppriktigt på frågorna. Kanske har det goda humöret att göra med att jag flaggat för att det inte blir någon fotografering.

– Fotografering är det värsta, utbrister hon.

Det värsta?

– Ja, men jag brukar samtidigt göra allt som fotograferna säger när jag väl går in i en fotografering. Och då blir det i och för sig rätt kul. Men det är två veckor av ångest innan. Jag vågar inte äta chips eftersom jag väldigt lätt får finnar.

Att den nya boken består av 40 drömberättelser beror på att 40 är syndabekännelsens tal, som hon skriver i inledningen. Idén till att skriva utifrån drömmar fick Lina Wolff från en annan författare, som hon tidigare översatt: Roberto Bolaño och närmare bestämt hans bok Un paseo por la literatura. Den finns inte översatt (Lina Wolff har dock översatt hans roman Tredje riket), men titeln betyder ”En vandring genom litteraturen” och där inleder han alla strofer med orden ”jag drömde att”.

– Jag inspirerades av att det verkade så fritt och att det gav mig möjligheten att skriva om dröm och verklighet på ett okomplicerat sätt.

Men det var egentligen inte efter att hon läst Bolaño som hon började skriva. Det var efter att konstnären Maria Nordin hört av sig och frågade om Lina Wolff inte kunde skriva några texter till en utställning hon skulle ha i Stockholm.

– Jag kan inget om konst och det sa jag. Då svarade hon: skriv fiktivt om du vill.

Det ville Lina Wolff däremot göra. Fotot på bokens omslag, där en kvinnas händer sitter fast under hennes egna högklackade skor, fanns med i den där utställningen. Lina Wolff blev inspirerad och skrev vidare. Och arbetet var okomplicerat. Boken gick snabbt att skriva.

– Det är väl femton år sedan jag debuterade och jag ville heller inte skriva samma bok om igen, även om vissa teman återkommer även här.

Vissa saker återkommer också i flera av drömtexterna. Som rädslan för tinnitus. Lina Wolff säger att hon är ”livrädd” för det, men det handlar också om skrivande och vad som händer i en person under tiden den skriver. I boken sägs det att hon skriver bäst ”i evig ensamhet, menstruation och fullmåne”.

– Det är faktiskt så för mig, säger Lina Wolff och skrattar.

Hon säger att det är något med det cykliskt hormonella som gör henne hudlös och att det är en bra förutsättning för litterärt skrivande.

– Man pratar ju ofta om pms som ett negativt tillstånd. Men jag tror det är ett tillstånd då känsligheten förhöjs, och om man respekterar det så kan det användas kreativt. Jag blir mer mottaglig för allt, och även om det är socialt problematiskt funkar det bra i skrivandet.

Särskilt om det kombineras med ensamhet och fullmåne?

– Ja, exakt. Jag är inte ett dugg glad när dessa tre belägenheter sammanfaller, men texterna känns bra. Det handlar inte om kvantitet, att jag skriver mycket. Men det jag får på pränt håller verkligen. Det är som att hissas ned i ett schakt och där får man tillgång till en större klarhet i tanken.

Det där schaktet var hon också nere i när hon skrev Djävulsgreppet. Men då berodde det också på att hon var i sorg efter sin mamma, som gått bort.

– Ja, man kan säga att jag med Djävulsgreppet skaffat empiriskt stöd för det här med schaktet. Texterna blir starkare där nere.

Att hon talar om att hon skrev boken när hennes mamma gått bort är egentligen ett avsteg från den strategi som Lina Wolff annars använder sig av. I en Vi läser-intervju för några år sedan skrev Karin Thunberg om att Lina Wolff delar in sig i tre personer: den skrivande som sitter hemma vid skrivbordet, författaren som gör intervjuer och står på scen samt den privata – som hon inte delar med sig så mycket av.

– Man måste förstås bjuda lite på sig själv. Men det finns saker jag inte pratar om: min son exempelvis och min övriga familj. Jag är rädd att det skulle skapa en otrygghet och jag vill inte utsätta personer i min närhet för det.

Det är en slags omsorg?

– Ja men faktiskt. Samtidigt känner jag att jag inte vill begränsa mina texter och hur de läses med att berätta för mycket om mig själv. All fiktion utgår på sätt och vis från det egna livet, i alla fall en liten del. Men jag vill värna om mitt privatliv samtidigt som jag vill undvika att ge läsare facit till vad som är självbiografiskt och inte.

Apropå omsorg. För tre år sedan började Lina Wolff att meditera. För att komma till ro och bottna i sig själv. Hon säger att det ligger i linje med det stora intresset för stoicismen.

– Nu är meditation inget huvudsakligt tema för stoikerna, men det handlar ju om överlappande saker: att behålla ditt lugn i en tid som är svår för oss människor.

Upplever du att vår tid är det?

– Definitivt. Vi är konstant utsatta för stimuli och jämförande press. Det gör att vi behöver mycket mer vänlighet, både mot andra och oss själva. Och jag tror på att det kan ske om vi håller tankarna mer rena, månar om att tänka på rätt sätt. Det lär jag mig bland annat av meditationen.

Hon säger att hon mediterar varje dag och att det har fått henne att bli mer grundad.

– Det händer så mycket i vår tid. Man dras iväg och blir överväldigad av känslor. Det räcker att gå in på sociala medier, som får fatt i en. Utan meditation hade jag varit som ett frö i vinden, men meditationen ger också mersmak på lugnet. Man vill stanna i det känsloläget.

När hon mediterar får hon hjälp att bli mer klarsynt, att känna kroppen och vad den känner och upplever. Den är också ett sätt för henne att motverka stress.

– Det är mycket jag kan oroa mig för och bli stressad av. Först yogar jag och sedan mediterar jag. Efteråt känns det som att hela jag fyllts av bomull. Jag känner mig lugnade, gladare, tryggare. Även om saker i min vardag kan vara jobbiga är jag bättre rustad för att hantera dem.

Men, lägger hon till, precis som många andra var hon till en början skeptisk till meditationen och yogan eftersom det har talats så mycket om det på senare år. Det har hajpats.

– Det är nästan så att jag inte vill prata om det ibland, för det känns så präktigt och tjatigt. Här kommer jag och är glad för att jag mediterat, liksom. Men samtidigt hjälper det faktiskt mig. Kanske kan någon testa för att den hört att det funkar på någon annan, och då har ju något gott kommit ur att prata om det. Ringar på vattnet. Det behöver heller inte vara så svårt som många verkar tro.

Själv började hon med att prova på en zenbuddhistisk meditation där hon under en och en halv timme skulle räkna till tio upprepade gånger. Men det fungerade inte. Hon fick huvudvärk och trodde att hon inte kunde meditera alls.

– Jag trodde jag skulle sprängas. Men sedan insåg jag som tur var att det fanns alternativ och att just detta inte fungerade för mig.

Och om du ska rekommendera någon som inte mediterat förut att testa. Var startar en sådan person?

– Det finns jättemycket meditationshjälp överallt. Det är bara att söka på Spotify efter ”guided meditation” på Youtube och testa. Jag använder det ibland när jag känner mig uppspelt och stressad och inte kan meditera. Annars föredrar jag att göra det själv.

Yogat har hon gjort sedan 2015 då hon för första gången provade på Ashtanga. Hon säger att det viktigaste för henne med yogan är att få kontakt med kroppen:

– Jag kan gå en hel dag utan att ha någon kontakt, eller bara känna att det spänner i ryggen eller på baksidan av låret. Yogan hjälper mig att känna hur hela kroppen hänger ihop och hur blockeringarna släpper. Ibland tänker jag att jag hade varit död om jag inte hade yogat varje dag.

En potentiellt dödlig situation skildrar Lina Wolff i romanen Djävulsgreppet, där hon beskriver den klaustrofobiska situationen för den som hamnar i en destruktiv relation. Även om Lina Wolff som sagt inte gärna talar om sitt privata liv, har hon i intervjuer berättat att det delvis är baserat på egna upplevelser – men egentligen inte vad som faktiskt hände, utan mer när det gäller själva mekaniken bakom en sådan relation.

– Det var oerhört terapeutiskt att skriva Djävulsgreppet. Jag blev av med all ledsnad och ilska. Skrivprocessen var underbar och boken har givit mig så mycket.

Hon säger att hon via litteratursamtal kring boken hamnat i sammanhang dit hon aldrig kommit utan boken och att hon fått kontakt med så många som har talat med henne om att vara i en destruktiv relation att hon bara känner tacksamhet i dag.

– Faktiskt så mycket att jag ibland tänker att jag gestaltade den manliga huvudpersonen alltför ensidigt negativt. Men det har jag inte. Jag hade kunnat göra det så mycket värre om jag lagt mig närmare sanningen. Romanen blev ett sätt för mig att släppa taget helt, och nästan leende lämna det bakom mig.

Det låter lite … ja, stoiskt kanske?

– Haha, ja, kanske. Jag tror att skrivprocessen också fick mig att inse att i det som hände när jag var ung, och som delvis ligger till grund för romanen, var vi två. Jag menar inte att ursäkta någon som tar till våld, för när man gör det har man gått över en gräns som inte går att komma tillbaka från. Men det gäller också att man som våldsutsatt svarar rätt på det beteendet. Att manipulera eller försöka hjälpa kan ligga nära till hands, men det blir vara värre. Det enda som fungerar är att fly. Omedelbart och kompromisslöst.

I en intervju i DN sa du att det skulle kännas lite som en självhjälpsbok att läsa din roman: om du hamnat i klorna på en narcissist ska du läsa detta.

– Självhjälpsböcker kan vara lite förminskande i det att de ibland hoppar över väldigt viktiga moment. ”Gör så här så kan du lämna”. Men alla vet att det är svårare. Du börjar köpslå med dig själv och din egen värdighet, eftersom du har ett närhetsbehov av den här människan exempelvis. Man ställer värdigheten mot närhetsbehovet. I efterhand fattar man att det är lönlöst, men jag ville försöka gestalta detta mer komplexa i min roman.

Gick du i terapi efter den där relationen?

– Ja, kognitiv terapi. Jag går fortfarande till en psykolog, dock dynamisk terapi nu.

Var det första gången du gick till en terapeut?

– Nej, första gången var när jag skilde mig. Min ex-make och jag hade en bra skilsmässa och är fortfarande vänner, så jag är glad över att vi gjorde det.

Intresset för psykologi märks naturligtvis i Lina Wolffs texter. I Promenader i natten skriver hon bland annat om ”urminnen” vilket får mig att associera till Carl Jung. När jag säger det, skiner Lina Wolff upp:

– Han är en favorit! Jag tilltalas av tanken på arketyper och urminnen som förenar oss människor. Hur skulle kommunikation annars vara möjlig, om vi inte hade liknande referenser? Jag tycker världen blir så oglamoröst omystisk om man inte tänker som Jung. Det är också därför jag inte är förtjust i Freud. Han framstår i mina ögon som totalt renons på människans behov av mystik.

Ja, det mystiska är också något som lockar Lina Wolff. I flera år har hon gått till ett medium. Hon ler och säger att hon snart släpat dit halva sin bekantskapskrets.

– Det är så kul att bara för en stund få tro på detta med tarotkort och annat! Det är också rätt mycket som faktiskt stämmer. Det som kan vara uppfriskande är att ett medium inte värnar om en på samma sätt som en terapeut.

På vilket sätt är det uppfriskande?

– Går man igenom en separation kan mediet säga ”jaha, han har jättebra kort, Knight of Swords, han träffar nog många nya och har kul, men vad gäller dina kort ser det riktigt illa ut. Du är helt slutkörd”. När man sitter där med sin sorg och ångest kan en sådan smocka vara rätt bra.

Varför då?

– Jo, då kan man tänka: ”Okej, det som händer nu är det värsta jag kan tänka mig. Men jag överlever tydligen även detta”.

Mats Almegård är frilans­journalist.

***

Läs även: Lisa Feldman Barett: ”Det är inte någon skillnad mellan en tanke och en känsla”

Läs även: Little Jinder: ”Undvikandebeteenden cementerade jag tidigt i livet”