Våga vara operfekt – del 3

En av de bästa sakerna med mitt jobb är alla brev som jag får från mina läsare. I början av 2009 fick jag det tusende mejlet från en person som hade läst Kvinnor och skam. För att fira detta drog jag igång en läsecirkel på bloggen. De som följde den läste hela boken på åtta veckor.
Strax innan vi började med bokcirkeln fick jag ett mejl där det stod: ”Jag tycker att det är en fantastiskt bra idé med en bokcirkel. Jag tror inte att jag har problem med skam, men om du gör något på temat perfektionism kommer jag att stå först i kön.” Efter avslutningsfrasen la hon till ett litet PS: ”Skam och perfektionism hänger väl inte ihop, eller gör de det?”
Jag skrev tillbaka och förklarade på vilket sätt skam och perfektionism hänger ihop. Skammen lurar i vassen överallt där det finns perfektionism. Man kan faktiskt säga att skammen föds ur perfektionismen.
Jag gillade verkligen hennes svar: ”Det där kanske du ska prata om innan vi börjar läsa din bok i bokcirkeln. Mina kompisar och jag vet att vi har problem med perfektionism, men några skamkänslor gör vi inte anspråk på.”
Några skamkänslor gör vi inte anspråk på. Du skulle bara veta hur många gånger jag har hört det! Jag vet att skam är ett ord som skrämmer många. Problemet är att även om vi inte gör anspråk på skammen så gör den anspråk på oss. Och perfektionism är en av de metoder som skammen använder sig av för att nästla sig in i våra liv.

Själv är jag numera nykter perfektionist och jobbar på att bli ”bra-nog-ist”. Jag har märkt att det är oerhört nyttigt att sticka hål på vissa myter om perfektionism, för att kunna komma fram till en rättvisande beskrivning av vad det är och hur det påverkar våra liv.
– Perfektionism är inte detsamma som att försöka göra sitt bästa. Perfektionism handlar inte om sunda prestationer eller sund utveckling. Perfektionism är när vi tror att vi, genom att leva perfekta liv, se perfekta ut och göra allt perfekt, kan minimera eller slippa undan den smärta som väcks när vi möter skam, skuld och kritik. Perfektionismen är en sköld, en tjugo ton tung sköld som vi släpar omkring på i tron att den ska skydda oss, när den i själva verket hindrar oss från att lyfta. Den hindrar oss från att bli sedda.
Perfektionism handlar inte om att bli en bättre människa. Perfektionism handlar djupast sett om att försöka vara till lags och vinna andras gillande. Vi perfektionister har ofta vuxit upp med att få beröm när vi har åstadkommit något (fått bra betyg, följt regler, gjort andra nöjda, deltagit i någon sport, sett bra ut). Nå- gonstans på vägen har vi anammat ett farligt och destruktivt normsystem: Jag är det jag gör och hur bra jag gör det. Behaga. Prestera. Briljera.
Sunda ambitioner utgår från oss själva – Vad kan jag förbättra? Perfektionism utgår från andra – Vad ska de tycka?
Om du ska kunna lägga ifrån dig skölden och gå vidare i livet måste du lära dig att skilja på vad som är sunda ambitioner och vad som är perfektionism. Forskning har visat att perfektionism hindrar oss från att lyckas. Faktum är att perfektionism ofta leder raka vägen till depression, ångest, beroendeproblematik och ”livsförlamning”.
Det sistnämnda syftar på alla möjligheter som vi går miste om bara för att vi är rädda för att visa upp något som kanske inte är helt perfekt. Det handlar om alla drömmar som vi inte går vidare med bara för att vi är så rädda för att misslyckas och göra fel och göra andra besvikna. Perfektionister är livrädda för att ta risker. Det är självkänslan som står på spel.

Jag har kommit fram till tre slutsatser som tillsammans utgör min definition av vad perfektionism är. (Som du märker är jag mycket för att klä mina problem i ord!) Det är en lång definition, men oj vad mycket nytta jag har haft av den!

– Perfektionism är ett destruktivt och beroendeframkallande normsystem som ger upphov till följande grundkänsla: Om jag ser perfekt ut, lever ett perfekt liv och gör allt perfekt kan jag minimera eller slippa undan jobbiga skam- och skuldkänslor.

– Perfektionism är destruktivt just för att det inte finns något som är perfekt. Det perfekta är ett mål som inte går att uppnå. Dessutom handlar perfektionism mer om intryck – vi vill uppfattas som perfekta. Detta är som sagt omöjligt – vi kan aldrig styra över hur människor uppfattar oss, oavsett hur mycket tid och kraft vi lägger på att försöka.

– Perfektionism är beroendeframkallande, för när vi ändå blir kritiserade och känner skam och skuld tolkar vi det ofta som att vi inte har varit tillräckligt perfekta. I stället för att ifrågasätta perfektionismens bristande logik blir vi följaktligen ännu mer inriktade på att allt ska bli perfekt.

– Att känna sig kritiserad, att känna skam och skuld (och vara rädd för de känslorna), är en del av vad det inne- bär att vara människa. Perfektionismen spär i själva verket på risken för att drabbas av dessa jobbiga käns- lor och leder ofta till självförebråelser: Det är mitt fel. Det känns så här bara för att jag ”inte är tillräckligt bra”.

Om vi ska kunna vinna över perfektionismen måste vi bejaka att vi är mottagliga för allmänmänskliga känslor som skuld och skam. Vi måste bygga upp vår skamtålighet och öva oss i att visa medkänsla med oss själva.
När vi blir mer kärleksfulla och empatiska i relationen till oss själva och får en bättre skamtålighet kan vi också bejaka sidor hos oss själva som inte är perfekta. Det är när vi gör det som vi upptäckter våra djupaste gåvor: mod, medkänsla och samhörighet.
Om jag ska utgå från min egen forskning tror jag inte att vissa är perfektionister och andra inte. Jag tror att perfektionismen löper längs en skala. Vissa tendenser finns hos oss alla. Hos somliga kommer perfektionismen bara fram i ovanligt utsatta lägen. Hos andra är den tvångsmässig, kronisk och nedbrytande, ungefär som ett beroende.

Jag har börjat bearbeta min egen perfektionism och rensa bland skräpet. Under resans gång har jag äntligen börjat förstå (ända in i märgen) vad som är skillnaden mellan perfektionism och sunda ambitioner. Det finns två steg som är avgörande för att vi ska kunna besegra perfektionismen. Det ena är att vi tar reda på vad vi är rädda för, och det andra är att vi börjar prata med oss själva på ett nytt sätt.

Här kommer ett exempel:
Som de flesta andra kvinnor har jag problem som rör min kroppsuppfattning, mitt självförtroende och det alltid lika komplicerade förhållandet mellan mat och känslor. Skillnaden mellan perfektionistiska bantningsmetoder och sunda målsättningar lyder som följer.
Perfektionism: ”Blä. Jag har inga kläder som passar.
Jag är tjock och ful. Jag skäms över mitt utseende. Jag är inte värd att bli älskad och känna tillhörighet så länge jag inte ändrar på mig.”
Sunda målsättningar: ”Jag vill göra det här för min skull. Jag vill må bättre. Det är inte vågen som bestämmer om jag ska bli älskad och accepterad. Om jag tror på att jag förtjänar kärlek och respekt kommer det att föra med sig mod, medkänsla och samhörighet. Jag vill lösa det här för min egen skull. Jag fixar det.”

För mig har det nya sättet att tänka förändrat allt. Perfektionismen ledde inte till något som helst resultat. Den ledde bara till jordnötssmör. Ibland har jag varit tvungen att ta till ett välkänt trick: jag har fejkat tills jag har lärt mig på riktigt. Jag ser det som en övning i att vara operfekt. Till exempel hände det sig strax efter att jag hade börjat jobba med den här definitionen att vi fick oväntat besök. Ellen, som då var nio år, ropade:

”Mamma! Don och Julie är här och står utanför!”

Det var kaos i hela huset, och jag hörde på Ellens röst att hon tänkte: Å nej! Mamma kommer att få panik!

”Vänta lite”, sa jag, och skyndade mig att klä på mig.

Ellen kom springande och frågade om jag ville ha hjälp med att plocka undan.

”Nej, jag ska bara klä på mig”, sa jag. ”Vad kul att de kom! Vilken överraskning! Det spelar väl ingen roll hur det ser ut.”

Sedan försatte jag mig i trans med hjälp av sinnesrobönen. Alltså: om vi nu vill leva och älska av hela vårt hjärta, hur ska vi då göra för att se till att perfektionismen inte förstör alltihop för oss? När jag intervjuade människor som mötte världen med utgångspunkten att de kunde vara sig själva och att de var värdefulla märkte jag att de hade mycket gemensamt när det gällde inställningen till perfektionism.

För det första berättade de på ett ömsint och ärligt sätt om sina brister, utan skam eller rädsla. För det andra ville de helst inte döma sig själva eller andra. De tycktes utgå ifrån att ”alla gör så gott de kan”. Det verkade som om modet och medkänslan och förmågan att knyta an till andra var rotade i deras sätt att bemöta sig själva. Jag visste inte riktigt hur jag skulle beskriva dessa egenskaper, men jag utgick ifrån att det handlade om olika saker – ända tills jag stötte på Kristin Neffs forskning om självmedkänsla. Nu ska vi titta närmare på vad detta är och varför det är något vi måste ha för att kunna vara oss själva och bejaka våra brister.

Självmedkänsla

En liten stunds självmedkänsla kan påverka hela dagen. Många sådana stunder kan påverka hela livet.
Kristin Neff är verksam vid University of Texas i Austin. Där forskar hon i hur människor bygger upp och tillämpar självmedkänsla. Neff talar om tre komponenter: att vara snäll mot sig själv, att se det mänskliga och att tillämpa medveten närvaro (mindfulness).
I korta drag innebär det följande: Att vara snäll mot sig själv handlar om att ha en varm och förstående inställning till sig själv när man har det svårt, när man misslyckas eller känner sig otillräcklig, i stället för att förtränga det jobbiga eller plåga sig med självförebråelser. Att se det mänskliga innebär att acceptera att lidande och otillräcklighetskänslor är allmänmänskliga erfarenheter – något som alla går igenom, och inte något som bara drabbar ”mig” ensam.
Att tillämpa medveten närvaro innebär att ha en nyanserad inställning till negativa känslor och varken förtränga dem eller förstora upp dem. Vi kan inte visa medkänsla och samtidigt strunta i smärtan. En medveten närvaro kräver att vi identifierar oss lagom starkt med våra tankar och känslor, så att vi inte fastnar i det negativa och dras med i det.

Fortsättning följer i del 4…