Våga vara operfekt – del 1

Såhär skriver Brené Brown i sitt förord till jubileumsutgåvan:

”När jag ser tillbaka på de senaste tio åren och tänker på innehållet, forskningen och texten i den första utgåvan av Våga vara operfekt är det två saker som blir tydliga för mig, på gott och ont:

1. Att förvandla de tio livsråden för ett helhjärtat liv till vardagliga, livslånga vanor är mycket jobbigare än jag någonsin kunde föreställa mig.

2. Att förvandla de tio livsråden för ett helhjärtat liv till vardagliga, livslånga vanor är mycket mera värt än jag någonsin kunde föreställa mig.

Det är ingen överdrift att säga att mitt liv förändrades genom att jag skrev Våga vara operfekt, och fortsätter att förändras. Äventyret med att leva helhjärtat lade grunden till det jag jobbar med, fortsätter att påverka min relation till min make Steve, ger mig mod så att jag kan vara den förälder jag vill bli och nåd så att jag kan försöka igen när jag inte är det, och framför allt fortsätter det här arbetet att leda mig tillbaka till mig själv. Till allt som är jag – de delar som jag älskar och de som jag har övergivit och kallar hem igen gång på gång för att jag ska kunna torka näsan på dem, plåstra om deras skrubbade knän och bli hel.

Jag var drygt fyrtio år när jag skrev Våga vara operfekt. När den kom ut var min dotter Ellen elva år, och min son Charlie var bara fem. Nu går Ellen sista året på college och Charlie ska börja i high school. Jag har inte ändrat något i berättelserna, och knappt något i texten heller. Lärdomarna är desamma även om barnen är äldre, Steve och jag har fler rynkor och gråa hår och några av begreppen har fått ligga till grund för hela böcker.”

Som forskare observerar jag människors beteende för att kunna urskilja och sätta ord på de subtila samband, kopplingar och mönster som hjälper oss att utvinna mening ur våra tankar, handlingar och känslor.

Jag älskar mitt arbete. Det är härligt att jaga mönster, och mina försök att göra vissa mönster osedda har egentligen bara gällt mitt privatliv och de där förödmjukande, sårbara områdena som jag älskar att förneka. Allt detta förändrades i november 2006, när de forskningsresultat som den här boken är fylld av träffade mig som ett hårt slag i huvudet. För första gången i mitt liv som forskare önskade jag förtvivlat att jag hade kunnat göra mina egna resultat osedda.

Mitt yrkesliv fram till dess hade vigts åt besvärliga känslor som skam, rädsla och sårbarhet. Jag hade skrivit akademiska artiklar om skam och utvecklat en metod för att stärka skamtålighet (en metod som används inom psykvården och missbruksvården), och jag hade skrivit en bok om just skamtålighet: Kvinnor och skam.

När jag gjorde mina intervjuer med mängder av personer från alla delar av USA, män och kvinnor från arton till åttiosju, såg jag nya mönster som jag ville veta mer om. Ja, alla människor brottas med skuldkänslor och rädslan för att inte räcka till. Och ja, vi är många som är rädda för att låta andra se och lära känna vårt sanna jag. Men i den enorma högen med forskningsunderlag fanns också den ena berättelsen efter den andra om män och kvinnor som levde fantastiska och inspirerande liv. Jag hörde dem berätta om vilken kraft det ger att bejaka sina brister och sin sårbarhet. Jag fick lära mig att det finns ett orubbligt samband mellan glädje och tacksamhet och att saker som jag tar för givna, till exempel vila och lek, är lika avgörande för vår hälsa som kost och motion. De här intervju- personerna trodde på sig själva och talade om äkthet och kärlek och tillhörighet på ett sätt som var helt nytt för mig.

Jag ville titta på deras berättelser i ett sammanhang, så jag tog en mapp och en penna och skrev ett ord på blädderblocket, det första ordet som dök upp i huvudet: Helhjärtat. Jag var inte säker på vad det betydde, men jag visste att de där berättelserna handlade om människor som levde och älskade helhjärtat. Jag hade många frågor om den helhjärtade livshållningen. Vad satte dessa människor värde på? Hur gjorde de för att bli så tåliga? Vad såg de som de största problemen, och hur löste de eller tog itu med dem? Kan vem som helst börja leva helhjärtat? Vad ska vi göra för att kunna bygga vidare på det vi behöver? Vad finns det som kan ställa sig i vägen?

När jag började gå igenom berättelserna och leta efter återkommande teman såg jag att de flesta av mönstren fördelade sig på två olika kolumner. För enkelhetens skull kallade jag dem först för Rätt och Fel. Rätt-kolumnen fylldes av ord som egenvärde, vila, lek, tillit, tro, intuition, hopp, äkthet, kärlek, tillhörighet, glädje, tacksamhet och kreativitet. Den andra kolumnen dröp av ord som perfektionism, hämningar, gardering, trötthet, självgodhet, vara cool, passa in, fördömanden, otillräcklighet.

När jag väl tog ett steg tillbaka från blocket och tog in allt i ett svep kippade jag efter andan. Det var värsta sortens kalldusch.

Nej, nej, nej”, mumlade jag för mig själv, ”det kan inte vara sant!”

Fast det var jag som hade skrivit listorna blev jag chockad när jag läste dem. När jag analyserar intervjusvar går jag in i min forskarmentalitet och koncentrerar mig enbart på att troget återge det som jag har hört. Jag funderar inte på hur jag skulle formulera någonting utan bara på hur intervjupersonerna formulerade sig. Jag tänker inte på vad en upplevelse skulle innebära för mig utan bara på vad den betydde för den som har berättat om den.

Länge, länge satt jag på den röda stolen i matrummet och stirrade på de båda listorna. Min blick vandrade kors och tvärs och fram och tillbaka. Ett tag satt jag till och med där med tårar i ögonen och handen för munnen, som om jag just hade fått ett mycket sorgligt besked. Och faktum är att det var ett sorgligt besked. Jag trodde att jag skulle upptäcka att de som levde helhjärtat var precis som jag och gjorde samma saker som jag: jobbade mycket, följde reglerna, inte gav sig förrän allt blev rätt, försökte lära sig mer om sig själva, följde alla expertråd om hur barn ska uppfostras …

Jag hade ju forskat i jobbiga ämnen som skam i tio år, och trodde verkligen att jag förtjänade bekräftelse på att jag levde ”som man ska”. Men jag fick lära mig en jobbig läxa den dagen (som jag har fortsatt att jobba med ända sedan dess):

Det är mycket viktigt att lära känna och förstå sig själv, men för den som vill leva helhjärtat finns det något som är ännu mer grundläggande, nämligen att älska sig själv

Det är viktigt med kunskap, men bara om vi är snälla och generösa mot oss själva i vår strävan att ta reda på vilka vi är. Den helhjärtade livsstilen handlar lika mycket om att bejaka ömheten och sårbarheten som den handlar om att bygga upp kunskap och våga ta plats. Den kanske mest smärtsamma insikten drabbade mig så hårt att jag tappade andan. Mina resultat visade nämligen tydligt att vi inte kan ge våra barn något som vi själva inte har. Våra förutsättningar att bli bra föräldrar påverkas mycket mer av hur långt vi har kommit på resan till att börja leva och älska helhjärtat än av allt som vi kan läsa oss till i olika expertböcker. På den resan får hjärtat arbeta lika hårt som hjärnan, och den där ruggiga dagen i november gick det upp för mig att mitt eget hjärta hade lite att ta igen.

Till slut reste jag mig, tog pennan, drog ett streck under Fel- listan och skrev ”jag” under strecket. Hela den listan kändes som en perfekt sammanfattning av mina egna problem. Jag slog armarna om mig själv, sjönk ännu längre ner på stolen och tänkte: Precis vad jag behövde. Hela mitt liv bygger på den här skitlistan.

Jag gick runt i huset i ungefär tjugo minuter och försökte göra allting osett och ogjort, men jag kunde inte få orden att försvinna. Det fanns ingen väg tillbaka, så då gjorde jag det näst bästa jag kunde komma på: jag vek ihop alla blädderblocksbladen till prydliga kvadrater och stoppade in dem i en plastlåda som går in under sängen. När jag sköt in lådan under sängen kunde jag aldrig tro att det skulle dröja mer än ett år innan jag tittade på de resultaten igen.

Sedan sökte jag upp en riktigt bra psykolog och ägnade ett år åt att gå till botten med mig själv, en process som skulle komma att förändra mitt liv för all framtid. Jag och Diana, min psykolog, skrattar fortfarande åt hur det var på mitt första besök. Diana, som har många psykologer som klienter, började med den obligatoriska frågan:

”Jaha, vad händer i ditt liv?”

Jag halade fram en kortare version av Rätt-listan och sa på fullt allvar: ”Jag behöver mer av det som står på den här listan. Det vore bra med konkreta tips och verktyg. Inget djupgående. Inga barndomsminnen och sådant trams.”

Det blev ett långt år. Jag brukar med en kärleksfull formulering kalla 2007 för mitt sammanbrott andliga uppvaknande. I mina ögon var det ett regelrätt sammanbrott, men Diana kallade det för ett uppvaknande. Jag tror att vi hade rätt båda två. Faktum är att jag börjar fråga mig om det ena är möjligt utan det andra. Det är förstås ingen slump att krisen kom i november 2006. Det var som upplagt för ett sammanbrott – jag hade just slutat att äta socker och mjöl och kände mig bräcklig på grund av det, min födelsedag närmade sig (en period som alltid får mig att börja grubbla på saker), jag var utbränd på jobbet, och jag närmade mig livets mittpunkt.

Många kallar det där som händer mitt i livet för en kris, men det är ingen kris. Det är en sorts avklädning – en period då vi längtar desperat efter att leva det liv vi vill leva i stället för det liv vi ”borde” leva. Det är en period då universum uppmanar oss att frigöra oss från det som vi tror att vi borde vara och i stället bejaka det vi är.

Den avklädning som drabbar oss mitt i livet är helt klart en av de stora resorna, men det finns också andra som vi stöter på, till exempel när vi gifter oss, när vi skiljer oss, när vi får barn, när vi tar oss ur ett beroende, när vi flyttar, när barnen flyttar hemifrån, när vi går i pension, när vi drabbas av förluster eller trauman, när vi arbetar med något som tömmer oss på innehåll. Universum skickar påminnelser hela tiden. Det är bara vi som har lite för bråttom att trycka på snooze-knappen.

Det visade sig att jag var tvungen att gräva djupt och smutsa ner mig ordentligt. Jag kämpade på tills jag en dag stod där, utmattad, med skor som dröp av lera, och tänkte: ”Herregud. Jag känner mig annorlunda. Jag känner mig glad och verklig. Jag är fortfarande rädd, men jag känner mig väldigt modig på samma gång. Det är något som har hänt – jag känner det ända in i märgen.”

Jag kände mig friskare, gladare och mer tacksam än jag hade gjort i hela mitt liv. Jag kände mig lugnare och mer verklighetsförankrad, och betydligt mindre orolig. Jag hade börjat med kreativa aktiviteter igen, fått en ny sorts kontakt med min familj och mina vänner, och framför allt trivdes jag för första gången med mig själv. Jag lärde mig att fästa större vikt vid vad jag tyckte och mindre vid vad ”andra kanske skulle tycka”. Jag hade börjat sätta gränser och göra upp med mitt behov av att behaga, prestera och briljera. Jag började säga nej i stället för att säga javisst (och sedan känna mig bitter och irriterad). Jag började säga ”Ja, ja, ja!” i stället för ”Låter kul, men jag har mycket att göra” eller ”Det där ska jag göra när jag ____________ (blir smalare, får mer tid, har hunnit förbereda mig mer)”.

Samtidigt som jag och Diana jobbade på min resa till en helhjärtad livsstil läste jag nästan fyrtio böcker, däribland alla böcker jag kunde hitta där människor skildrade sina andliga uppvaknanden. De var till oerhört stor hjälp för mig, men jag kände fortfarande att jag behövde en guidebok som kunde ge mig inspiration och verktyg och bli en sorts själsligt resesällskap för mig. En dag när jag betraktade den farligt vingliga bokstapeln på mitt nattduksbord slog det mig: jag vill skriva en egen bok om det här.

Fortsättning följer i del 2.