”Det hade lika gärna kunnat vara jag”
"Det kunde varit vi" handlar om Sveriges fruktansvärda behandling av människor med funktionsnedsättning.
Bild: Björn Tjärnberg
I dokumentären Det kunde varit vi ger sig Pär Johansson tillsammans med Ida Johansson och Emma Örtlund från Glada Hudik-teatern ut på Sveriges vägar för att ta reda på hur det var att leva med en intellektuell funktionsnedsättning i en annan tid. Filmen är en blandning av dramadokumentär och roadmovie och syftar till att synliggöra de repressiva strukturerna och gamla tiders tankemönster för en modern publik. Skådespelare gestaltar de historiska inslagen och namnkunniga experter som författaren Ola Larsmo och Elin Bommenel, lektor i tjänstevetenskap, finns till hands med sina vetenskapliga perspektiv. Filmen fokuserar på ett mörkt kapitel på en ödesmättad plats i Sveriges historia: Vipeholmsanstalten i Lund, där det på 1940- och 1950-talen utfördes fruktansvärda experiment på intellektuellt funktionsnedsatta människor.
Vad har ni lärt er?
– För mig kändes allt med filmen väldigt jobbigt. Det gick så långt att det var nära att jag inte kunde genomföra det. Någonstans kände jag ändå att filmen måste bli av så jag kämpade och fick stöd i det, säger Ida Johansson, som själv har Downs syndrom.
Hon menar att en av de tuffaste sakerna med filmen var att få en helhetsbild över hur illa Sverige behandlade människor med intellektuell funktionsnedsättning. Hon konstaterar att tiderna såklart förändrats men fastnar ändå vid tanken:
– Det hade lika gärna kunnat vara jag.
Att få se Vipeholmsanstalten på film med skådespelare och verklighetstrogna scener var omtumlande, menar Emma Örtlund.
– Jag fick väldigt mycket gåshud och började nästan gråta när jag såg statisterna. Det kändes så verkligt. Människor användes ju på riktigt som försökskaniner. Den enda mat man erbjöds var en massa kolor i syfte att ta reda på hur man skulle lösa problemet med karies. Såklart gick tänderna sönder och människor svalt ihjäl. Det svårt att förstå med dagens glasögon hur det fick hända.
Pär Johansson vill att filmen bland annat ska ses som folkbildning. Han tycker att skamfläcken i historien om hur man behandlade intellektuellt funktionsnedsatta måste belysas och bli allmänt känt.
– Ambitionen var att bidra till förståelsen av vår historia för att kunna blicka framåt och hitta nycklar till en bättre framtid. Vi vill belysa hur fort det kan gå att avhumanisera människor och hålla det kollektiva minnet levande.
Det är inte särskilt länge sedan detta hände och tiderna har förändrats, menar Pär Johansson, men betonar:
– Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att vi är samma människor nu som vi var då. Vi människor har det i oss: vi är fullt kapabla att utföra omänskliga handlingar.
***
