Spelarnas okända intelligens

Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 5/2018. Illustration: Jens Magnusson.

Modern hjärnforskning ger en ny bild av vad som krävs av elitspelare i fotboll. Läs ett bearbetat utdrag ur boken Hjärnboll: Fotbollsspelares okända intelligens

Sommarens fotbolls-vm i Ryssland bestod av fysisk kamp, men även en hjärnornas kraftmätning. Nya rön visar nämligen på de mentala förmågornas betydelse för matchresultaten. Torbjörn Vestberg och Predrag Petrovic, två av författarna till den här artikeln, har i sin forskning fått belägg för att fotbollsspelare på elitnivå har klart bättre exekutiva funktioner än genomsnittet, det vill säga att de har en utmärkt förmåga att ta in information, bearbeta den i hjärnan och sedan agera utifrån informationen. När de analyserade sina data märkte de att de exekutiva funktionerna var viktade olika beroende på vilka positioner på planen spelarna spelade på. Hjärnans sätt att arbeta var olika för en back jämfört med en forward. Det visade sig att spelare på olika positioner i ett lag karaktäriseras av olika exekutiva profiler. Här är en analys av en försvarare, en mittfältare och en forward utifrån vad modern hjärnforskning och neuropsykologin säger om spelintelligens.

Försvararen
När Torbjörn Vestberg växte upp fick den som inte var så bra på fotboll, men som ändå ville vara med i laget, hålla till i backlinjen. Torbjörn var tio år när han för första gången spelade organiserad fotboll, då i Norrköpingsklubben Smedby AIS. Som ny och yngst i laget fick Torbjörn spela vänsterback. Han var inte så tekniskt skicklig, men en av de kvickaste i laget och ganska duktig på att läsa av motståndarna. Han kunde förutse vilken väg anfallaren tänkte ta och stängde snabbt löpvägen. Men om motståndaren ändrade sig reagerade inte Torbjörn tillräckligt snabbt, utan blev överspelad. Karriären som back blev därför inte långvarig. Snabbheten och förmågan att läsa av spelet gjorde i stället att Torbjörn flyttades fram på planen. I den då vanliga 4–2–4-uppställningen fick han spela ytterforward. Det blev ett genidrag och under några tidiga tonår kom Torbjörn att sprida skräck i Östergötlands pojklags-serier.

Generellt sett är en försvarares starkaste egenskap inhiberingsförmågan, det vill säga förmågan att hämma eller avbryta ett beteende. Huvuduppgiften för en försvarare är att stoppa forwards som hela tiden försöker lura försvararen, ofta genom att finta och låtsas påbörja en aktion för att dölja den verkliga intentionen. Syftet med att finta är att få försvararen att agera på felaktiga grunder och inte lyckas inhibera förrän det är för sent och forwarden har kommit förbi med bollen.

När försvararen slutligen bestämmer sig för att agera måste det därför bli rätt. Tar hen fel beslut blir hen snabbt överspelad och får ingen andra chans. Därför är det viktigt att som försvarare snabbt kunna ta in mycket information och med hjälp av den lista ut motståndarens intentioner – och att inte agera innan man verkligen vet vad forwarden kommer att göra. För att inhibera ett beteende, att hindra en impuls, går emot den mänskliga naturen. Vi är programmerade att röra oss mot ett mål och gillar därför inte att stoppa signaler som redan gått ut till kroppen, som en förberedelse inför ett agerande.

Att hindra en påbörjad process tar onödig kraft och tid, vilket leder till att vi gärna håller fast vid det ursprungliga beslutet. I stället för att ändra oss försöker vi rättfärdiga det ursprungliga beslutet – även om det visat sig vara felaktigt. Inhiberingsförmåga handlar om att kunna se den ultimata belöningen på lång sikt och inte låta sig påverkas av nuets impulser. En framgångsrik försvarare, som Sveriges Andreas Granqvist eller Brasiliens Marcelo Vieira, har koll på sina impulser och kan snabbare än andra utvärdera, stoppa och ändra sitt beteende till förmån för en mer framgångsrik handling.

Men som i alla generella resonemang finns det alltid undantag. Vid ett tillfälle testade Torbjörn en landslagsback, och analysen visade att han hade en typisk exekutiv profil för en forward – inhiberingsförmågan var exempelvis svag. Spelarens tränare skrattade när Torbjörn redovisade sina resultat:

– Jag har alltid tänkt på honom som en forward, fast han alltid spelat back! Han väntar på det rätta tillfället och attackerar sedan motståndarforwarden som en kobra. Men missar han är han den sämsta försvararen jag sett. Han är värdelös på att reparera sina misstag.

Under alla år som fotbollsspelare hade landslagsbacken uppskattat att hålla till i backlinjen, och han hade inga tankar på att skola om sig till forward. Samtidigt uppvisade han alltså en typisk forwardprofil. Han agerade med styrkorna och svagheterna hos en utpräglad forward – fast i rollen som försvarare. Han hade en fantastisk förmåga att läsa av motståndarforwardar och kunde plötsligt agera från ingenstans och ta bollen ifrån dem. Men blev han lurad att gå i fel riktning hade han inte förmågan att inhibera sitt beslut och blev då totalt bortfintad. Genom att känna till hans exekutiva profil kunde tränaren fortsätta använda spelaren som försvarare och låta honom attackera motståndarnas forwardar innan de hann göra sina drag. Samtidigt var tränaren medveten om risken för att han skulle bli lurad. Det innebar att tränaren kunde lägga upp taktiken så att landslagsbacken satte in den första pressen, samtidigt som han fick understöd av en annan försvarare med bättre inhiberingsförmåga.

Mittfältaren
Ett framgångsrikt VM-lag har alltid en skicklig mittfältare, eller spelfördelare. Spanien har Andrés Iniesta, Kroatien Luka Modric och Belgien Kevin De Bruyne … listan kan göras lång. Mittfältaren är en spelare som ser hela spelet, som vet vad som kommer ske och som kan slå en avgörande passning. Men mittfältaren har också god inhiberingsförmåga och kan ändra sig om situationen kräver det.

Mittfältspositionen ställer höga krav på såväl korttids- som arbetsminne och mittfältare har ofta extremt bra konvergent kreativitet, det vill säga förmågan att hitta många lösningar på ett givet problem. En annan egenskap som är utmärkande för en mittfältare är uthålligheten. En mittfältare bör ha en konstant hög uppmärksamhetsförmåga och orka hålla uppe sin koncentration under en hel match.

Forwarden
Under Torbjörns uppväxt i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var en av de mest berömda anfallsspelarna tyske Gerd Müller, eller der Bomber som han kallades. Så när Torbjörn och hans kamrater skulle spela boll blev det alltid en kamp om vem som skulle få vara Gerd Müller.

Under nästan hela sin karriär spelade Gerd Müller i storklubben FC Bayern München, och han gjorde 365 mål på matcher i den tyska ligan. Ännu har ingen lyckats slå den noteringen. Müller innehar också rekordet med sina 66 mål på 74 matcher i olika europeiska cuper, och han satte otroliga 68 mål på 62 landskamper för det tyska landslaget.

En del hävdar att Gerd Müllers styrka var den låga tyngdpunkten som innebar att han kunde ta emot bollen med ryggen mot målet för att sedan snabbt vända sig om i perfekt balans och göra mål. Men han hade ytterligare en viktig egenskap: förmågan att vara på rätt plats i rätt tid och göra rätt sak. Gerd Müller hade en utmärkt speluppfattning. I straffområdet var Müller livsfarlig och kunde inte lämnas obevakad ens för ett kort ögonblick.

En framgångsrik forward behöver ha en extremt bra avsökningsförmåga, en mycket bra kognitiv flexibilitet – att kunna skifta fokus – och vara hyfsat kreativ. Korttidsminnet måste också vara på en ganska hög nivå. Avsökningsförmåga handlar om att ta in information. Det gäller att se och upptäcka det som är avgörande för att kunna fatta snabba – kanske oväntade – och framgångsrika beslut. Forwardens avsökningsförmåga är bättre än backens och mittfältarens och innefattar en kapacitet att se och känna igen fler saker.

Gott korttidsminne hjälper målgöraren att lagra visuell information ”online” i hjärnan och simulera en inre bild av vilka positioner medspelare och motståndare kommer att ha under de närmaste sekunderna. Med hjälp av sin kreativitet finner forwarden ofta en snabb och effektiv lösning för att få bollen i mål.

En forwards inhiberingsförmåga är i regel genomsnittlig jämfört med normalpopulationen. Det betyder att en bra forward sällan omvärderar sitt ursprungliga beslut. Forwarden har redan sett och beslutat sig för vilken som är den bästa lösningen och satsar allt på ett kort. En forward håller nästan alltid fast vid sitt beslut oavsett vad som händer – bollen ska helt enkelt in i nät-maskorna.

Att bli en framgångsrik forward handlar alltså om att ta snabba och korrekta beslut och sedan hålla fast vid dem utan att tveka. Det innebär att forwarden faktiskt har medel-måttig inhiberingsförmåga – men tack vare det kan hen få viktiga fördelar. Att missa ett skott är okej för en forward, men att tveka, om så bara för någon millisekund, kan vara skillnaden mellan ett mål och ett missat läge. En forward behöver inte heller ha en konstant hög uppmärk-samhetsförmåga. I princip räcker det att en forward är alert ett par minuter under en match för att kunna göra ett eller två mål. Tränare och fans accepterar att anfallaren ”står och hänger” på offensiv planhalva och i princip är overksam i 85 av matchens 90 minuter. Förutsatt att de där målen kommer.

Filippo Inzaghi, som bland annat representerat de italienska storklubbarna Juventus FC och AC Milan, är ett tydligt exempel på en måltjuv. Han stod ofta till synes overksam, hade medioker teknik och många ansåg att hans skott var tämligen uddlöst. Han ansågs till råga på allt långsam. Han hade däremot en extrem förmåga att överblicka en situation och kunde blixtsnabbt förutse vad som skulle hända. Således var han ofta på rätt plats vid rätt tillfälle och gjorde därigenom många mål. Nu återstår att se om anfallare som Portugals Cristiano Ronaldo eller Argentinas Lionel Messi lyckas med just detta i VM.

Varför spelade han dåligt?
Vid ett tillfälle testade Torbjörn en framgångsrik forwards exekutiva funktioner. Spelaren i fråga tillhörde de bärande spelarna i sitt lag och hade gjort massor av mål. Hans kreativitet, förmågan att snabbt ta fram olika lösningar för att kunna göra mål, var på elitnivå och korttidsminnet var bra, även om det inte riktigt låg på elitnivå. Men det som förvånade Torbjörn mest var hans svaga avsökningsförmåga. Visst var den över genomsnittet, men inte alls i paritet med forwardar på elitnivå.

Innan Torbjörn presenterade resultatet för spelaren själv pratade han med hans tränare och sportchef. De berättade att spelarens största problem var hans ovilja att spela i straffområdet. Så fort han befann sig där gjorde han mål. Men i tuffare matcher, och ju bättre motståndarna var, desto mer benägen blev han att röra sig ut på kanten. Till slut blev han stående ute vid långsidan utan att vara delaktig i spelet.


Annons:
Prenumerera


 

Hans svårighet att prestera i tuffa matcher fick sin förklaring vid utvärderingen av testresultatet. Han hade en exekutiv profil för att bli en framgångsrik målskytt på elitnivå – med undantag för att hans avsökningsförmåga var ovanligt svag. I praktiken innebar det att han kunde kompensera för den svaga avsökningsförmågan så länge han mötte motståndare med sämre exekutiva funktioner än han själv.

Men så fort han mötte motståndare på samma eller högre nivå försökte han omedvetet hitta kompenserande strategier för sin svaga avsökningsförmåga. Genom att lämna straffområdet och röra sig ut mot kanten minskade han det område han behövde söka av från 360 till 180 grader. Så länge han befann sig ute på kanten var han trygg och kände att han hade kontroll på vad som hände på planen. Men det ledde till att han isolerades från spelet och därmed inte längre utgjorde ett hot mot motståndaren.

När analysen var klar var det inte speciellt svårt att hitta en lösning på problemet. I stället för att dra sig ut på kanten behövde spelaren mer än andra forwardar se sig omkring för att registrera var han hade sina med- och motspelare. Hans kreativitet var på elitnivå. Korttidsminnet låg däremot som vi nämnde inte på elitnivå, men arbetsminnet, förmågan att hålla information ”online” i hjärnan, höll toppklass. Problemet var hans avsökningsförmåga. När han och hans tränare blev medvetna om denna svaghet kunde de börja träna på hur spelaren skulle hantera det. Spelaren lärde sig att oftare än tidigare vrida på huvudet och att bli mer medveten om betydelsen av att ta in information utifrån.

En gång när Torbjörn gick igenom alla data för samtliga spelare han testat gjorde han en intressant upptäckt. Om en spelare har rätt exekutiv profil för en forward eller mittfältare har hen i regel kapacitet att göra tre gånger fler mål och assist, jämfört med en spelare med fel exekutiv profil (eller rätt exekutiv profil men där en eller flera exekutiva funktioner inte är på tillräckligt hög nivå). En tränare som känner till den exekutiva profilen hos en av sina spelare kan göra två saker:

1) Låta spelaren träna och utvecklas i den roll som ligger närmast spelarens exekutiva profil, det vill säga att ”samarbeta med naturen” och utnyttja fördelarna med spelarens exekutiva funktioner.

2) Använda spelarens exe-kutiva profil som en grund att utgå ifrån för att därifrån utveckla styrkorna och skapa kompenserande strategier samt medvetandegöra spelaren om dennes svagheter. Kunskapen om de exekutiva funktionernas roll för en fotbollsspelare kan få stor betydelse för fotbollens utveckling framöver. Mycket hänger på hur nyfikna tränare och ledare är på den nya forskningen. Vem passar bäst som försvarare? Vem gör sig bäst som mittfältare? Och vem är den giftigaste målskytten? Svaret står att finna i spelarens exekutiva profil.

 

Illustration: Jens Magnusson.

FAKTA: Så funkar de exekutiva funktionerna
Våra exekutiva funktioner tar in information, processar den i hjärnan, fattar beslut och agerar. Enkelt uttryckt skulle de kunna kallas ”hjärnans dirigent”.

När vi utför väl inövade och vanemässiga handlingar är inte kravet på samordning så stort. Men så fort något oväntat inträffar krävs högre planering och styrning för att uppnå det önskade målet – och då kommer de exekutiva funktionerna in i bilden.

Genom att mäta dessa funktioner i hjärnan skulle man kunna ta reda på vem som faktiskt har förutsättning att nå den yppersta världseliten. Det skulle i så fall spara klubbarna enorma pengar och ge spelare med sämre fysiska förutsättningar möjligheten att nå sin fulla potential, i stället för att tidigt slås ut av jämnåriga med väl utvecklad fysik.

Detta är ett bearbetat utdrag ur boken Hjärnboll: Fotbollsspelares okända intelligens (Natur & Kultur 2018) av Torbjörn Vestberg, Predrag Petrovic och Thomas Lerner . Texten publicerades först i Modern Psykologi 5/2018: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Om författarna: Torbjörn Vestberg är legitimerad psykolog. Predrag Petrovic är specialistläkare i psykiatri och docent vid Karolinska institutet, där han forskar inom kognitiv neurovetenskap. Han är även kliniskt verksam. Tillsammans har Torbjörn Vestberg och Predrag Petrovic bland annat mätt hjärnans exekutiva funktioner hos några av världens främsta fotbollsspelare. Thomas Lerner är reporter på Dagens Nyheter. 

Ett debattinlägg om innehållet i artikeln publicerade i Modern Psykologi 6/2018 och finns även att läsa här.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s