Ett trauma för livet – eller?
Hur kommer det sig att vissa människor som upplever traumatiska händelser i barndomen verkar till synes opåverkade av det? Texten är tidigare publicerad i theconversation.com.

Bild: iStock
Barndomstrauman är något som tas i beaktning vid brottsutredningar och ses ofta som en faktor som kan leda till missbruk, psykisk ohälsa och hemlöshet. Men – många människor upplever traumatiska händelser i barndomen utan att bli särskilt påverkade av det. Det beror på att inte alla som upplever trauma blir traumatiserade. Men frågan är då vad skillnaden är mellan de människor som påverkas djupt av sitt trauma och de som verkar vara till stor del opåverkade.
Vad är barndomstrauma?
Människor kan bli traumatiserade av olika saker, men forskare brukar definiera trauma som händelser som går att observera och konstatera. Detta inkluderar:
● Fysiska, känslomässiga eller sexuella övergrepp.
● Försummelse.
● Att bli övergiven av en förälder.
● Att bevittna familjevåld.
● Att bo med personer som har missbruksproblem eller svår psykisk ohälsa.
● Att en nära familjemedlem dör.
● Föräldrars skilsmässa.
● Fängelsevistelse.
Dessa brukar kallas för Adverse Childhood Experiences, ACE. När det är relevant inkluderas även krig, tvångsmigration eller att leva som flykting här.
Medan forskare med rätta ägnar mycket tid åt att undersöka behoven hos de människor vars liv har definierats och skadats av deras trauma, vet vi förvånansvärt lite om de människor som klarar sig bättre genom sådana här svåra händelser.
Det vi vet är att den traumatiska händelsen i sig inte verkar kunna förutsäga hur mycket någon kommer att påverkas av den. Med andra ord orsakar traumatiska händelser inte alltid trauma. Det låter paradoxalt, men man kan tänka på det som alkoholmissbruk: de flesta som dricker alkohol kommer aldrig att få problem med det. Alkoholen i sig orsakar inte alkoholism.
Traumatiska händelser är ganska enkla att definiera, men hur människor reagerar på dem är högst individuellt. Att bli traumatiserad innebär att man får bestående men efter att ha upplevt den traumatiska händelsen – och att ens känsla av säkerhet och trygghet har påverkats. Detta kan sedan manifestera sig som ångest, sömnstörningar, missbruk, depression och så vidare senare i livet.
Även om vi kan generalisera enligt ovan kan vi inte utesluta att en person fortfarande kan bli traumatiserad även med rätt insatser och stöd på plats
Varför blir vissa traumatiserade och andra inte?
Varför vissa människor blir traumatiserade och andra inte styrs av en mängd faktorer. Vissa av dessa är högst individuella. Men det finns också viss förutsägbarhet för vilka som sannolikt kommer att bli traumatiserade, vilket i sin tur ger oss ledtrådar om vilka personer som troligen kommer att klara av en traumatisk situation bättre.
För det första spelar responsen från omgivningen på barndomstraumat stor roll. Fick barnet känslomässig och fysisk trygghet och säkerhet efter den traumatiska händelsen? Reagerade omgivningen på ett märkligt eller till och med fientligt sätt på det barnet berättade? Konsekvenserna av att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp till exempel, förvärras när man inte har en vuxen att berätta för; någon som tror på en och som agerar på denna information för att göra en säker.
För det andra spelar det roll om det rör sig om en enda traumatisk händelse för barnet, eller om det är en i raden av många. Forskning visar att det som inte dödar inte heller härdar – flera trauman gör inte människor mer motståndskraftiga, utan är alltså snarare förknippat med livslånga hälsoproblem.
Exempelvis leder inte en föräldraseparation nödvändigtvis till att ett barn blir traumatiserat. Däremot kan skilda föräldrar som fortsätter att ha en dålig relation med aggressiva inslag, där omsorg om barnet äventyras, förvärra trauman och öka risken för barnet att få långvariga men.
Den tredje, och kanske viktigaste skyddande faktorn, är om barnet har en vuxen omsorgsperson i sitt liv som visar ovillkorlig positiv omtanke. Detta är vanligtvis en förälder, men det behöver inte vara det. Närvaron av en konstant, stabil, kärleksfull vuxen i ett barns liv har visat sig vara oerhört skyddande för att återhämta sig från negativa barndomsupplevelser.
Omsorgsfulla vuxna är nyckeln
Även om vi kan generalisera enligt ovan kan vi inte utesluta att en person fortfarande kan bli traumatiserad även med rätt insatser och stöd på plats. För det finns naturligtvis vissa som har stödjande familjer men ändå upplever djupgående trauma, men det är mindre klart varför.Det är möjligt att återhämta sig från trauma. Men ju allvarligare traumat är, särskilt interpersonellt trauma hemma med våld eller försummelse, desto djupare har någons känsla av säkerhet blivit äventyrad – och desto svårare är det att reparera skadan. För ett barn som aldrig haft en vårdnadshavare som kramat dem varje dag kan effekterna vara svåra att mildra. Det är just därför de istället bör förebyggas.
Men vi kan inte förebygga alla traumatiska händelser – så därför bör vi fundera över hur vi kan ge någon som upplevt ett trauma chansen att leva ett lyckligt, hälsosamt liv.
I grund och botten handlar det om omsorg. Alla barn behöver en omsorgsfull vuxen, ovillkorlig kärlek och stöd, och en känsla av samhörighet i sina sociala relationer (exempelvis i skolan). Detta har i studier om både trauma och motståndskraft visat sig vara de bästa skyddsfaktorerna. En traumatisk händelse kan förändra ett barns liv, men det finns sätt att skydda dem mot traumats långvariga effekter.
Kathryn Daley är lektor i ungdomsvetenskap vid RMIT University Australia. Den här artikeln har tidigare publicerats på theconversation.com. Översättning Karin Skagerberg.

***
Läs även: Hopp är viktigare än mindfulness
Läs även: Hur lycklig är jag egentligen?