Nätverksanalys kan vara en väg framåt när det kommer till psykiatriska problem

Nätverksanalys är en statistisk metod för att reda ut komplexa samband mellan psykiatriska problem. Genom att noga ta reda på hur varje problem påverkar varje annat problem ritas ett nätverk upp. I nätverket kan man se de ”negativa spiraler” som patienten fastnat i. Behandlingen kan fokusera på att klippa dessa spiraler, så att patientens övriga problem förbättras.

I klassisk diagnostik tänker man sig istället att psykiatriska problem orsakas av underliggande sjukdomar. I en sådan utredning är syftet att lista ut vilka diagnoser som förklarar patientens problem. En behandling väljs sedan ut som riktar in sig på att behandla den förmodade sjukdomen.

Johan Bengtsson är psykiater och forskare vid Uppsala universitet:

– En fördel med psykiatriska diagnoser är att detta okomplicerat placerar patientens besvär i en känd kategori. Det underlättar kommunikationen inom sjukvården.

Men Johan Bengtsson är kritisk.

– Den största nackdelen är att patienten riskerar att identifiera sig med sin diagnos. Det är oundvikligt att man börjar tolka sig själv genom diagnosens till synes självförklarande ljus. Diagnosen suddar ut det individuella.

Nätverksanalys skiftar alltså fokuset från kategorier till hur patientens unika problem hänger ihop. Varje patient har en helt egen samling problem, som kan vara en mix av beteenden (till exempel självskada), känslor (till exempel ångest), kroppsliga sjukdomar (till exempel diabetes) och livsomständigheter (till exempel arbetslös). Orsakssambanden mellan problemen kan vara allmänmänskliga (alla med sömnproblem blir trötta dagen efter) eller gälla bara för vissa (bara vissa som är trötta får problem med aptiten).

Johan Bengtsson har jobbat med nätverksmetoden och ser fördelar.

– Man får en mer jordnära bild av hur patientens besvär hänger ihop. Det är en styrka med ett system som kan fånga både patientens miljö och individuella egenskaper.

Ett sätt att skapa individualiserade nätverk är att göra strukturerade intervjuer. I intervjun får patienten själv berätta om sina problem och hur de hänger ihop. Den här metoden har nyligen använts i ett projekt i Upplands-Bro kommun.

– Vi ville ge ungdomarna en chans att berätta vad de själva tycker orsakar dåligt mående, istället för att vi vuxna gissar. Målet har varit att få ungdomarnas perspektiv, och få en mer rättvis och detaljerad bild av problemen. På så sätt kommer vi kunna rikta insatser mer effektivt för att bidra till att förbättra ungas psykiska hälsa, säger Anna Thimgren, som är avdelningschef på utbildningskontoret i kommunen.

I projektet intervjuades 85 tonåringar. Precis som väntat var varje ungdoms nätverk helt unikt, även om de hade exakt samma psykiatriska diagnos. I de två exempel som illustreras på nästa uppslag är båda diagnosticerade med depression, men ungdomarna själva uppfattar att deras problem hänger ihop på helt olika sätt.

Några av ungdomarna fick göra om intervjuerna några dagar senare, och man fann att de svarade konsistent om sina orsakssamband. När ungdomarna blev tillfrågade ett halvår senare hade två av tre använt sig av sitt nätverk för att söka vård eller själv göra någon beteendeförändring.

Anna Thimgren i Upplands-Bro säger att studien är en viktig del i arbetet för att främja psykisk hälsa i kommunen. Den har gett en grund för att skapa insatser som gör skillnad. Studien i Upplands-Bro riktade sig till ungdomar i allmänhet, och fångade in en stor variation av funktionsnivåer. Nätverksmetoden är också planerad att användas inom vården.

Jennifer Borell- Sternberg, enhetschef på Bup i Stockholm, är med i ett pilotprojekt att pröva nätverksanalys som del i bedömningar av ungdomar som kommer in på remiss.

– Nuvarande metoder bygger på att behandlaren frågar och patienten svarar. Nätverksmetoden är mer kollaborativ. Patienten skattar sina symtom, hur de påverkar varandra, hur påverkbara de är, vilka som är mest centrala. Förhoppningsvis kan det också öka motivationen hos patienten och göra det möjligt att individanpassa interventioner, säger hon.

Metoden att fråga patienten själv om hur hen tror att problemen hänger ihop är bara ett av flera nätverksverktyg som är under utveckling. Andra alternativ är att samla kontinuerlig data flera gånger per dag under flera veckors tid, och med statistisk analys upptäcka samband mellan patientens problem. En annan möjlighet är att samla information från flera olika källor och väga samman till ett nätverk. På så sätt kan insikter från patienten själv, närstående och tidigare forskning bidra till ett nätverk som är så nära sanningen som möjligt.

Kritiken mot rådande diagnostiska system är högljudd, och många forskare utforskar just nu möjliga alternativ. Johan Bengtsson resonerar på följande sätt:

– Alla diagnostiska system är modeller. Man behöver använda den mest lämpliga modellen utifrån ens syfte. Diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) skapades delvis i syfte att uppnå reliabilitet för att senare försöka förbättra diagnosernas validitet. Det var ett forskardrivet initiativ, som dock på grund av sin enkelhet till slut blev mer använt och attraktivt för kliniker. Andra system, som exempelvis Research Domain Criteria (RDoC), lyfts nu fram för att åtgärda bristerna med DSM. Ytterligare andra, som exempelvis det brittiska psykologförbundets Power Threat Meaning Framework, jobbar inte med diagnoser överhuvudtaget.

Man bör komma ihåg att diagnosen är den medicinska modellens flaggskepp, men att det kan finnas helt andra sätt att konceptualisera psykiskt lidande. Hela poängen med diagnoser är att klassificera och se till ”det som är lika hos de som är olika.”

Jennifer Borell- Sternberg på Bup tänker sig att framtiden kommer att se en utveckling mot den sortens individualiserade analyser som nätverk är ett exempel på:

– Många patienter uppfyller kriterierna för flera diagnoser, med nätverksanalys har vi möjlighet att identifiera de centrala symtomen – vilka skulle kunna vara från olika diagnoser – hur de aktiverar varandra och förhoppningsvis förstå mer vad det är som vidmakthåller dem.

– Jag hoppas att vi har en mer personcentrerad vård med patienter som är experter på sitt eget mående och fungerande. Kanske kommer vi inte jobba utifrån evidensbaserade behandlingar för olika diagnoser, utan istället arbeta med evidensbaserade tekniker!

Lars Klintwall är legitimerad psykolog och forskare vid Karolinska institutet.

I sin grund är nätverksanalys inte svårare än att du kan göra den själv med papper och penna.

Steg 1: Formulera problem

Formulera mellan fem och sju tydliga problem, försök vara så konkret som möjligt, och var noga med att de inte överlappar. Fundera över beteenden, tankar, känslor, kroppsligt och kontext.

Steg 2: Hitta orsaker

Gå igenom ett problem åt gången, och identifiera vilket av de andra problemen som bidrar mest till detta. Dra en pil från det orsakande problemet till problemet du fokuserar på (eller ingen pil, om detta problem inte påverkas av andra). På detta sätt får varje problem max en ingående pil, men problem kan ha varierande antal utåtgående pilar.

Steg 3: Analysera

När du är färdig, leta efter negativa spiraler eller problem som bara helt enkelt har många utåtgående pilar –här kan du försöka göra en förändring. Vilket problem har flest pilar? Hittar du några vidmakthållande feedback-loopar? Var har du störst chans att påverka nätverket?

***

Läs även: Det våras för existensiell psykoterapi

Läs även: Det här är MI, motiverande samtal