Arv, miljö och ptsd

De flesta människor klarar hemska händelser utan att utveckla PTSD eller någon annan psykiatrisk diagnos. ”Klarar” kanske är fel ord, eftersom det kan få det att låta som att de gör rätt, och att andra gör fel. De flesta vuxna kommer någon gång under livet att uppleva en potentiellt traumatisk händelse, alltså en händelse som i teorin skulle kunna leda till PTSD. Enligt amerikanska studier gäller det ända upp till 89 procent av de vuxna. Andelen av befolkningen som någon gång i livet bedömdes lida av PTSD var knappt 7 procent. Det är ju många människor, men det betyder också att det är vanligare att inte utveckla PTSD – att kunna gå vidare.

Det betyder inte att de för den skull mår bra. Nästan alla människor får starka stressreaktioner efter en våldtäkt, men efter tre månader har de flesta betydligt mindre besvär. Men för en del händer något annat. Deras liv börjar istället kretsa kring att hantera följderna av traumat. Våldet, förlusten, eller vad som nu hänt, följer med, även om man nu är fysiskt säker. Man anstränger sig för att slippa bli påmind om det som hänt.

För en man och en kvinna som förlorar sitt barn är det inte samma händelse. Hon födde, han födde inte. Det är en förklaring till att följderna av händelsen blev olika. Men även om två personer drabbats av exakt samma trauma, till exempel den terrorbomb som 1995 exploderade i Oklahoma City och dödade 168 människor och skadade omkring 850, är det stor variation i hur det går för offren efteråt.

Forskningen har identifierat flera faktorer som är vanligare hos dem som drabbas av posttraumatiskt stressyndrom. Kvinnor drabbas oftare, och händelser som inneburit ett konkret hot mot livet är förknippade med en högre risk. Bland överlevande efter bombdådet i Oklahoma City hade de som senare diagnostiserades med PTSD i genomsnitt fler fysiska skador än de som inte fick diagnosen, det vill säga ju svårare de fysiska skadorna var, desto större var risken att utveckla PTSD.

Samtidigt var det också större risk för dem som haft psykiatriska svårigheter redan före bomben – till exempel depression eller ångest. Som mycket annan forskning visat finns det alltså skillnader i vår individuella sårbarhet som också spelar in. Det man bär med sig in i traumat – tidigare förluster eller alla möjliga typer av sårbarheter, styrkor och svagheter. Vad man har för medfödda genetiska försättningar.

Men det handlar också om vad som sker i själva ögonblicket. Hur stark rädslan är. Om känslan av kontroll försvann helt. Om kroppen stängde av, om verkligheten blev overklig. Om kroppen fortsätter att reagera som om faran pågår, trots att den är över, det vill säga att kriget aldrig tar slut.

PTSD är fortsättningen av traumautlösta kognitiva, emotionella och fysiologiska reaktioner som fortsätter, trots att den traumatiska händelsen är över. Hjärnan hos den med PTSD har svårt att använda signalerna om att man nu är i säkerhet. Traumat blir inte något som har hänt, utan något som händer. Om och om igen.

Varför utvecklar vissa långvariga problem efter svåra händelser? Eller utvecklar depression eller ångest? Oftast är svaret att det är en mix av arv och miljö. Stress-sårbarhetsmodellen är en förklaringsmodell som utgår från att människor är olika sårbara för påfrestningar, så kallade stressorer. Sårbarheten kan handla om allt från egenskaper vi är födda med till att vi sovit för dåligt och då blir tillfälligt känsligare för sådant vi annars skulle ha klarat av. Men detta är ett ganska allmänt och opersonligt svar, som kan ha svårt att konkurrera med tvärsäkra förklaringar där någon säger sig veta exakt vad en viss människas besvär beror på.

Vi vet att det finns en ärftlig komponent i PTSD, alltså att en del redan vid födelsen kommer att vara känsligare för effekten av traumatiska händelser. Den genetiska risken består av ett stort antal små variationer spridda på dna-spiralen, där varje enskild, genetisk variant bara bidrar marginellt till risken att utveckla diagnosen. Men när alla dessa pyttesmå bidrag summeras kan de ändå få betydelse. Vi vet att PTSD delvis är ärftligt, men det finns ingen enskild gen som förklarar tillståndet. Det finns ingen ”PTSD-gen”. Problemet blir alltså att den som utgår från forskning kommer att ha ganska allmänna och lite osäkra svar. Resultaten bygger på studier av grupper av människor, och inte just på dig. Där forskaren låter luddig kan någon annan lätt kliva fram och erbjuda en tvärsäker förklaring till varför just du mår dåligt.

Det var redan på 1990-talet känt att stress kunde ge ökade nivåer av hormonet kortisol och forskaren Robert Sapolsky visade i en studie att kortisol kunde krympa hippocampus hos apor. Därmed föddes hypotesen att stress kunde vara toxiskt för nervceller. Flera studier talade också för att personer med PTSD hade mindre hippocampus än andra. Den extrema stressen de upplevt skulle alltså orsaka nervcellers död, vilket ledde till att hippocampus i hjärnan blev mindre, trodde man.

Men det fanns en svaghet i forskningen: man hade bara studerat personernas hjärna efter den traumatiska händelsen, så man visste inte hur stor hippocampus hade varit tidigare.

Harvardforskaren Roger Pitman och hans kollegor gjorde en väldigt smart studie för att förstå vad som var hönan och ägget när det gällde de krympta hjärndelar som setts hos patienter med PTSD.

De undersökte 38 enäggstvillingar, där bara den ena brodern hade deltagit i Vietnamkriget. Eftersom de var enäggstvillingar och genetiskt lika var de ideala att studera. Målet var att avgöra om förändringarna i hjärnan uppstod efter traumat eller om den fanns redan före, alltså var en medfödd riskfaktor.

Resultatet var tydligt. De veteraner som utvecklat PTSD hade en mindre hippocampus än de som inte gjort det, vilket var precis vad man hade väntat sig. Men det verkligt intressanta var att deras tvillingbröder, som aldrig satt sin fot i Vietnam, hade lika små hippocampusar. Det talade starkt för att den minskade hippocampusstorleken inte kunde bero på krigsupplevelserna i sig.

Tvärtom tydde allt på att den utgjorde en sårbarhet som redan fanns innan soldaterna for till Vietnam, en medfödd sårbarhet som gör att vissa människor löper betydligt större risk att utveckla PTSD när de utsätts för trauma. Studien visar alltså att frågan om vem som utvecklar PTSD inte bara handlar om vad en person varit med om, utan också om hur hjärnan redan från början är byggd.

Christian Rück är psykiatriprofessor och författare. Det här är ett bearbetat utdrag ur hans nya bok Generation Trauma (Albert Bonniers förlag) .

***

Läs även: Terapispråk ökar – så tycker experterna

Läs även: Barn som överlevt tortyr