Terapispråk ökar – så tycker experterna

Länge har man hört folk slänga sig med uttryck som att de får ångest av något, känner sig deprimerade eller att någon rent av beter sig lite schizofrent. Men med sociala mediers intåg verkar det ha eskalerat. Att man har en toxisk relation, en narcissistisk pappa eller blir gaslightad av en dejt hör numera till vanligheterna. Eller, det hör till vanligheterna att dessa uttryck används. Frågan är hur stort problemet är när de inte används på ett ”korrekt” sätt. Vad de psykiatriska diagnoserna beträffar, går det ju att använda dessa korrekt i strikt klinisk bemärkelse, och bara benämna exempelvis en depression som en sådan om personen i fråga har fått den diagnosen. Sedan går åsikterna isär om hur viktigt detta är i vardagliga samtal. Vad gäller uttryck som gaslighting och toxisk blir det möjligen lite svårare – och kanske snarare en fråga om när ett begrepp riskerar att bli urvattnat. Men vem bestämmer det? Folk får väl prata hur de vill?

Ja, och det positiva med det ökande psykologiserandet och användningen av ”terapispråk” är att det visar på att vi blivit mer medvetna och intresserade av våra psykiska liv och att det finns en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa – det verkar alla psykologer och experter vi talat med vara överens om. Men de är också överens om att det kan vara problematiskt: i bästa fall leder en slentrianmässig användning av diagnoser till missförstånd, i värsta fall kan den bidra till ökad stigmatisering.

Psykologen och författaren Siri Helle är en av dem som märkt att terapispråket haft genomslag.

– I dag kan man använda begrepp som ”ångest” och ”triggad” för att beskriva en sur blick från en kollega. Backar vi ett par generationer var ångest förbehållet vålnaden i Edvard Munchs tavla Skriet. Det kan skapa missförstånd när vi använder ord så olika, säger hon.

Därför kan det vara på sin plats med en liten genomgång av de psykologiska begrepp och diagnoser som verkar ha fått störst genomslag på senare tid:

I en artikel från American Psychological Association läser jag om ordet ”self-care” som blivit ett oerhört populärt fenomen. Där funderar psykologen Thekla Brumder Ross kring hur self-care oftast förknippas
– och förväxlas – med self-compassion, alltså självmedkänsla (ett annat populärt ord). Hon menar att self-care snarast blivit en slags kapitalistisk att göra-lista, som egentligen har ganska lite att göra med att faktiskt ta hand om sig själv. Det är istället en spretig handlingsplan där saker som träning, hälsosam mat, bubbelbad, sömn och att sätta gränser blandas, säger hon.

Vad gäller gränser har även det blivit något som människor är allt mer medvetna om, vilket i grunden är något positivt. Men också ordet gräns eller gränssättning kan innebära väldigt olika saker för olika personer – och kan vara allt ifrån att sätta gränser för vad någon annan får göra med ens kropp, till att sätta snäva gränser kring vad man anser att andra får säga och göra i ens närhet.

– Gränssättning är en viktig färdighet – om du inte hävdar dina behov riskerar du att bli överkörd när andra uttrycker sina. Det man ska vara vaksam på är när självhävdelse övergår i egoism, alltså att någon sätter sina egna behov över andras. Är man redan bra på självhävdelse kanske man ska öva empati och kompromissande i stället, säger Siri Helle.

Vår ökade medvetenhet om när gränser riskerar att kränkas har också lett till att så kallade triggervarningar blivit ett vanligt inslag i exempelvis poddar och sociala medier. Även här är spannet brett – till exempel kan jag själv tycka att det gick lite väl långt när det i en matlagningsvideo triggervarnades för gluten.

Begreppet ”triggers” används inom psykologin för att beskriva olika stimuli som kan aktivera starka, ofta trauma­relaterade reaktioner hos människor, förklarar psykologen Anna Bennich:

– Om man till exempel blivit överfallen kan det vara ”triggande” att åka förbi nära platsen det hände, läsa om platsen i något annat sammanhang och så vidare – man kan då uppleva rädsla, obehag och man kan få kroppsliga reaktioner som hjärtklappning, yrsel och illamående, säger hon.

– Idag används ordet betydligt bredare i vardagsspråket och beskriver allt från starkt obehag till vanlig irritation: ”Jag blir så triggad när han går långsamt”. Det gör att begreppet riskerar att tappa både precision och tyngd, säger Anna Bennich.

Det finns något positivt i att många får en större medvetenhet om psykisk hälsa och ohälsa, men det är också problematiskt när det mesta som är jobbigt förpassas till traumalådan, menar Anna Bennich.

– Då finns risk att man problematiserar saker i högre grad, men också att det blir svårare att sortera mellan riktiga problem och skav som hör till livet. När alltmer obehag likställs med ”trauma” blir det svårt att skilja mellan kliniska behov och allmän känslighet. Vi bör därför vara lite varsamma med språket, säger hon.

Maria Bragesjö håller med. Hon är legitimerad psykolog, psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, docent vid Karolinska institutet och psykologisk ledningsansvarig för Kompetenscentrum PTSD, Psykiatri Sydväst:

– Begreppet trauma har breddats i allmänspråket och används idag ofta om allt från svåra livshändelser till vardagliga påfrestningar, säger hon.

Hon hänvisar till att begreppet i klinisk diagnostik har en mer avgränsad betydelse och enligt diagnosmanualen DSM-5 avser exponering för faktisk eller hot om död, allvarlig skada eller sexuellt våld. Maria Bragesjö menar att det riskerar att skapa begreppslig otydlighet och försvåra kommunikationen om tillstånd som PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, när ordet trauma används alltför brett.

– Blir begreppet en generell etikett för psykiskt lidande riskerar det att försvåra prioriteringen av begränsade behandlingsresurser, säger hon.

Få diagnoser är nog så missuppfattade – och felanvända – som den psykiska sjukdomen schizofreni. För visst var det inte längesen du hörde någon i din närhet säga att något var lite ”schizofrent”, i bemärkelsen att det var motsägelsefullt eller handlade om att någon verkade ha två väldigt olika sidor samtidigt? En som är lite trött på fenomenet är Åsa Konradsson Geuken, som är ordförande för Schizofreniförbundet. Hon är också docent i farmakologi och har i 23 år forskat om schizofreni.

– Många använder fortfarande ”schizofren” som en slarvig metafor för att vara motsägelsefull, ha ”dubbla personligheter” eller vara oberäknelig. Det är missvisande. Schizofreni handlar inte om splittrade personligheter, utan om svåra tillstånd där bland annat verklighetsuppfattningen påverkas, förklarar hon och refererar till de psykotiska inslagen vid schizofreni, som innebär hallucinationer och vanföreställningar – och ett enormt lidande för de drabbade.

Hon vänder sig också emot språkbruk av typen ”är du schizo?” eller när man beskriver någon som ”en schizofren”. Det handlar om människor som lever med symtom och funktionsnedsättningar. Sjukdomen är inte en identitet, menar Åsa Konradsson Geuken.

– Det finns också en seglivad föreställning om att personer med schizofreni är farliga eller våldsamma. Det stämmer inte; personer med schizofreni är inte mer våldsamma än någon annan, men riskerar däremot oftare att själva utsättas för våld. Lika missvisande är bilden av att man ”lever i en helt egen värld” eller ständigt hör röster. Symtomen varierar mycket och går ofta i perioder, säger hon.

Hon vill också spräcka hål på myten om att det inte skulle finnas något att göra för den som lever med schizofreni, och istället lyfta att med rätt behandling, stöd och bemötande kan många leva ett gott liv.

– Man kan få ett liv som är meningsfullt och värt att leva, där arbete, studier och relationer är möjliga. Men den här typen av förenklingar bidrar till stigma och reducerar en komplex och allvarlig sjukdom till något karikatyrartat. Det riskerar att öka avståndet till personer som lever med schizofreni, istället för att öka förståelsen och respekten för individen, säger Åsa Konradsson Geuken.

I samma härad som användningen av ordet schizofren finns diagnosen bioplär sjukdom, som tidigare kallades för manodepressivitet. Diagnosen innehåller inslag av både maniska episoder och depression, och har på senare år fått allt större plats i populärkulturen. Men att säga att någon är lite bipolär eller manisk är inte oproblematiskt. Det är en allvarlig diagnos som innebär mycket lidande för de drabbade. Under maniska episoder blir man överdrivet energisk och upprymd, men det kan också göra att man tappar omdömet och följer impulser som kan få negativa konsekvenser. De depressiva perioderna innebär istället otrolig nedstämdhet och minskad livslust. När konstnären och influencern Henrik Wahlström gästade Modern Psykologis podd beskrev han det som att det innebär att hela tiden bromsa när man vill gasa och gasa när man vill bromsa, när man lever med bipolaritet. Henrik Wahlström föreläser också om sjukdomen och vill visa att det går att leva ett helt vanligt liv med diagnosen, även om det kan vara tufft och innefattar livslång medicinering.

Att denna medicinering, som stabiliserar humöret, oftast innebär litium, tycker många verkar läskigt. Det säger Elsa Janni, som är legitimerad psykolog – och själv lever med bipolaritet.

– En annan missuppfattning är att gemene man tror att man är jättesjuk hela tiden. Men det varierar väldigt mycket från person till person. Och det är ju faktiskt så att man kan leva ett ganska friskt liv med en adekvat medicinsk behandling, säger Elsa Janni.

Tvångssyndrom eller ocd, obsessive compulsive disorder, är en psykiatrisk diagnos som innebär är den drabbade måste tänka på ett visst sätt eller göra vissa saker på ett speciellt sätt. Annars får personen ångest eller tror att någonting hemskt kommer att hända. För att få diagnosen ska tvångstankarna vara ”tidskrävande” och/eller orsaka betydande lidande eller nedsatt funktionsförmåga i vardagen.

– Många använder ”ocd” för att beskriva att man är noggrann, gillar ordning eller vill ha saker på sitt sätt. Men det är i sig inte ocd, säger Erik Andersson, legitimerad psykolog och professor i klinisk psykologi vid Karolinska Institutet. Han påpekar att man kan vara både excentrisk och petig utan att ha en psykiatrisk diagnos.

– Vid ocd handlar beteenden snarare om att hantera stark ångest som väcks av påträngande tvångstankar – till exempel att något farligt ska hända om man inte gör på ett visst sätt. Det är stor skillnad. Folk får vara lite speciella och ägna sig åt saker som är udda utan att det är ocd.

Erik Andersson menar att en annan vanlig missuppfattning är att tvångstankar skulle innebära en risk att man agerar på dem. Men tvärtom är tvångstankar just tankar som går på tvärs med vad personen vill och står för, och som därför väcker starkt obehag.

– Det är viktigt att skilja mellan tvångstankar (oönskade, ångestväckande tankar) och tvångshandlingar (beteenden man känner sig driven/manad att utföra). Orden liknar varandra men har olika betydelse, säger han.

Att narcissism är en psykiatrisk diagnos som innefattar en rad kriterier, verkar inte hindra människor från att utpeka sina föräldrar, partners och chefer som narcissister. Vill du läsa mer om denna ”låtsas­diagnosticering” och om diagnosen narcissistisk personlighetsstörning, NPS, rekommenderar jag starkt vårt förrförra nummer. Modern Psykologi 1/2026 var nämligen ett specialnummer om vad narcissism är
– och inte är.

Gaslighting är ett begrepp som börjat användas allt mer på senare tid. Vad man lägger i definitionen är som sagt olika, vilket gör det lite svårt att definiera. Men huvuddragen innebär att en person manipulerar någon annan genom att få denna att tvivla på sitt eget omdöme. Ordet används ofta när det rör sig om kärleksrelationer.

Psykologen Allan Linnér, som tycker att man kan använda ordet ”gasljusa” på svenska, beskriver i sin bok Vi slog följe en stund (Natur & Kultur 2019) varifrån ordet från början kommer och hur det kan ta sig uttryck:

”I filmen Gasljus med Ingrid Bergman i huvudrollen som Paula försöker hennes man, Gregory, spelad av Charles Boyer, manipulera hennes psyke genom att hävda att hennes upplevelser och iakttagelser är inbillade. Gregorys syfte med alla manipulationer är att få tillträde till det hus som Paula fått ärva av sin moster. I huset hoppas han finna mosterns värdefulla smycken.

Han gömmer föremål så att Paula ska tro att hon tappat dem, han ändrar styrkan på gastillförseln så att det påverkar belysningen i hemmet, han placerar saker i hennes väska så att det ska framstå som om hon tagit eller stulit dem, han isolerar henne från omgivningen och låter tjänstefolket veta att hon är ”skör”. Gregory talar till Paula med en ton av nedlåtande omtänksamhet: ”Du har varit glömsk på sistone”, ”Du är bara trött” och ”Paula, jag hoppas att du inte börjat inbilla dig saker igen”.

Att ”gaslighta” är på väg att bli ett vedertaget begrepp och beskrivs ibland som narcissistens favoritverktyg. Det finns många skäl till detta beteende. De som gaslightar gör det för att få makt och kontroll, för att bli auktoriteter och därmed påverka andra människors uppfattning om verkligheten. De gör det för att dölja utnyttjande, vanvård, misshandel och gränsöverskridanden. Ibland handlar de som de gör för att ändra eller ifrågasätta överenskommelser och löften och därigenom undvika ansvar.

De använder sig av dubbla budskap: de säger något men visar samtidigt att de menar eller känner något annat. De använder sig även av så kallade dubbelbindningar, det vill säga dubbla budskap som, om de kommenteras, leder till bestraffning i någon form. De sätter sig i en offerposition som de kan dra fördel av.

Den som utsätts börjar tvivla på sitt eget minne, känner skuld och otillräcklighet. Det egna omdömet sviktar och det blir allt svårare att fatta självständiga beslut. Den som blir ”gaslightad” känner sig sårad, missförstådd och ensam, och i värsta fall även rädd för att mista förståndet.”

Toxisk, från latinets toxicus, betyder förgiftad eller giftig. Det var också så ordet tidigare användes, som en medicinsk fackterm för något giftigt verkande. Men för ungefär tio år sedan började ordet användas i en bredare, psykologisk kontext, inte minst i relationssammanhang. Redan 2015 skrev vi en artikel om ”förgiftad vänskap” med utgångspunkt i den amerikanska sociologen Suzanne Degges-Whites forskning om ”toxic relationships”. Det är inte bara relationer, ledarskap och vänskaper som kan vara förgiftade: i en språkkrönika från 2023 skriver Bo Bergman att det var år 2018 som vi började låna in det engelska uttrycket toxisk maskulinitet, som innebär en destruktiv machonorm, skadlig för både samhället och män.

I samma krönika beskrivs hur toxisk blivit ett ”modeord” för något tiotal år sedan och då fick en rad olika negativa betydelser som hård, skarp, (från)stötande, obehaglig, usel och farlig. Där är vi alltså idag – och i likhet med gaslighting så är ordet toxisk deskriptivt, inte kliniskt. Därmed används det både för det stora och det lilla, beroende vem som är avsändaren.

Karin Skagerberg är är chef­redaktör på Modern Psykologi.

***

Läs även: Narcissism – ett försvar mot de mänskliga villkoren?

Läs även: ”Ibland kan en diagnos bli ett hinder”