Roland Paulsen: ”Jag har en stor del av mitt liv tänkt att jag är dum”

Roland Paulsen tar emot i sin vackra södermalmslägenhet med högt i tak och smakfull inredning. Ett vitt piano och en uppställd gitarr vittnar om ett musikintresse. Över den rymliga soffan hänger en bokhylla, där den nedre raden består av hans egna sociologiska böcker – både på svenska och i översättning. Roland Paulsen dukar fram espresso och mörk choklad på en träbricka framför oss. 

Det är svårt att tro att denne stridbare debattör och meriterade docent i sociologi (vid Lunds universitet) en gång i livet känt sig inkapabel att lära sig teoretiska ämnen. Men när jag läser hans nyutkomna bok Avbegåvad är det just den bilden han målar upp. Som ung pojke var han alldeles för upptagen av familjens svåra ekonomiska situation och oron för om föräldrarnas äktenskap skulle hålla, för att kunna ta till sig undervisningen i skolan. Med det genomgående begrepp som Roland Paulsen använder sig av i boken var han just ”avbegåvad”.

– Med avbegåvning beskriver jag den process i vilken vi lär oss av med vår förmåga att lära oss, säger Roland Paulsen.

I boken beskriver han avbegåvningens fyra faser: självtvivel, missmod, aversion och identifikation.

– Alla upplever självtvivel. Vi vet inte om vi är begåvade eller inte. Det finns ju inga blodprov eller hjärnavbildningar som kan ge oss konkreta svar, så vi måste gissa oss till hur det är med begåvningen och det gör oss väldigt sårbara för misslyckanden.

Varje misslyckande leder till mer självtvivel i en ond spiral. När det gått tillräckligt långt drar vi kanske slutsatsen att vi inte är begåvade, menar Roland Paulsen. Då inträder fas två: missmod.

– Då börjar vi tänka att vi inte ”har det”. Det är rätt vanligt i skolan exempelvis. Att elever säger ”jag är inte så bra på matematik”. Resultatet blir att de tycker att matematik är tråkigt, varpå de kanske hoppar över matteläxor och följden blir förstås att de blir dåliga på matematik.

När betyget sedan blir lågt hjälper det till att forma elevens nya identitet. Därpå följer, enligt Roland Paulsens bok, de två sista stegen i avbegåvningsprocessen.

– Sedan följer aversion när eleverna börjar ”hata matte” och blir ”too cool for school”. Då hittar de ofta andra områden där de i stället får känna att de har ett värde, men i motkraft mot skolan. Så småningom blir detta deras identitet och då är vi framme vid den sista fasen i avbegåvningen: identifikation.

Till er som kommer att läsa boken kommer här en liten spoilervarning. Men det går faktiskt att bli återbegåvad. Roland Paulsen har själv gått igenom en sådan process. Och det är kanske egentligen inte så förvånande, med tanke på att han sitter och berättar om sin nya bok. Det är snarare uppenbart att han på något sätt lyckades hitta tillbaka till de teoretiska ämnena.

Förutom det personliga spåret rymmer boken teoretiska delar där Roland Paulsen går igenom IQ-testens historik och andra maktinstrument som han ser som ansvariga i den process av avbegåvning som pågår i samhället.

– Många som i dag söker jobb ställs inför opersonliga IQ- eller andra kognitiva test. Det upplevs rationellt och ideologiskt neutralt. Jag vill visa att det inte stämmer, samtidigt som jag ifrågasätter en utveckling som skenat på bara ett decennium.

Roland Paulsen säger att han saknar en diskussion kring vad IQ-testen egentligen mäter och varför de används så flitigt: i skolan, i jobbsammanhang och så vidare.

– Det ursprungliga IQ-testet skapades av Alfred Binet och när han utformade det använde han det först på sina båda döttrar. För Binet var människans vilja avgörande för intelligens. Den aspekten av IQ-test har försvunnit. Jag vänder mig emot att man ser intelligens som något fryst, som jag kallar det i min bok.

I Avbegåvad skriver Roland Paulsen att denna frysning har sitt upphov i att vi ”betraktar vår begåvning som given och oföränderlig”, att en frysning kan vara att identifiera sig med ett visst IQ-tal, trots att testet kan göras om, med ett helt annat resultat, en annan dag. Eller att andra faktorer, som stress, påverkar negativt när en elev misstänks vara ”svagbegåvad”.

– Jag går igenom intelligens­testens historia i boken för att visa hur annorlunda intelligens betraktades till en början. Binet utvecklade sitt test för att kunna urskilja vilka barn som kunde få det svårt i skolan och motsatte sig idén om en linjär skala. Senare angloamerikanska forskare knöt IQ-testen till arv i diverse tvillingstudier – som dessutom manipulerades för att forskarna skulle få fram sina resultat.

I boken försöker Roland Paulsen visa på vilken bräcklig grund våra idéer om intelligens står. Han är också starkt kritisk till den klassiska uppdelningen i arv och miljö.

– Beteendegenetiken uppstår i hög grad ur intelligensforskningen. Men något som skär över uppdelningen arv och miljö är just viljan som Alfred Binet talade om. Att det finns en mänsklig agens, till exempel att vi skulle kunna välja vad vi vill utveckla i oss själva, och det är oerhört svårt att förklara vetenskapligt och syns inte i IQ-tester.

Att agensen, viljan, kan ha en direkt effekt på prestationen skildrar Roland Paulsen i ett kapitel där han beskriver hur han som tonåring blir värvad till ett vuxenlag i fotboll. Han blir genast bättre på att spela fotboll, han springer snabbt och han känner att han hittat sin plats. Men när han hör sin mamma tacka tränaren som värvat honom för att tränaren ”kunde ta sig an honom” förstår han att tränaren gör Rolands mamma en tjänst. Viljan försvinner och självtvivlet tilltar.

– Denna agensupplevelse är väl studerad inom psykologin. Förväntanseffekten eller Pygmalioneffekten används som begrepp för att beskriva hur prestationen lyfts när det finns positiva externa bedömningar och förväntningar. En mer negativ förväntanseffekt kallas Golemeffekten – då försämras en individs prestation efter negativa förväntningar i omgivningen.

Genom hela boken växlar Roland Paulsen mellan att skriva teoretiskt och sammanfatta långa forskningstraditioner (något han förstås är van vid som forskare) med att skriva självbiografiskt om sin uppväxt. De styckena ställde andra krav på honom som författare. Men det var viktigt säger han eftersom han ville skriva om hur han själv upplevt avbegåvningsprocessen. 

– Eftersom jag under en stor del av mitt liv har tänkt att jag är dum och fått den typen av bedömningar i skolsystemet är det något jag brottats med länge. Det var svårt att sätta ord på, men också viktigt för detta är något jag önskar att jag hade kunnat formulera redan tidigare i livet.

I boken skriver han alltså om sin familj. Om en mamma och en pappa som kämpar för att få det att gå ihop. De tvingas sälja bondgården med getter eftersom den inte är ekonomiskt lönsam och detta i en tid då Sverige drabbas av ekonomisk kris med höga räntor och hög inflation.

– Det var också svårt att skriva. Det är ju känsliga detaljer som berör vad som hände med min familj. Men det var viktigt att visa eftersom jag ville visa att avbegåvning inte endast är en psykologisk process, utan att den äger rum i en social kontext. I mitt fall ekonomisk oro över att mina föräldrar var så fattiga.

Han skriver också mycket om sin farmor. I boken namnges hon inte, men det handlar om den omstridda författaren och samhällsdebattören Marit Paulsen som skrev barnböcker och romaner innan hon blev känd som politiker. Hon gick bort för fyra år sedan. Att hon är med i boken har med ”yttre bedömningar” att göra.

– De är avgörande för avbegåvningen som process. Yttre bedömningar sker framför allt i skolan, men jag och många andra har också erfarenheter av att de känner sig bedömda inom familjen. Arketypen är den dömande fadern, men i mitt fall var det min farmor och hennes blick som jag framför allt förhöll mig till. Hon var också en starkt bidragande orsak till att min familj fick sådana ekonomiska problem så det fanns flera skäl att beskriva relationen till henne.

Hur ville du skildra henne i boken?

– Enbart utifrån avbegåvningens process, det finns många sidor av henne som inte är med i boken. Men min familj har fått läsa manus, så att det skulle kännas rätt för dem också.

I en intervju i studenttidningen Lundagård berättade Roland Paulsen för några år sedan att han sökte sig till akademin för att undersöka varför människor mår dåligt. Tanken var att bli psykolog, men för att komma in på psykologprogrammet krävdes arbetslivserfarenhet och det hade han inte. Han sökte sig därför ut i yrkeslivet. Men under det år han lönearbetade, bestämde han sig för att inte studera psykologi. Det blev sociologi i stället.

– Jag kom underfund med att det finns en mängd olika skäl till att människor mår dåligt. Det behöver inte bero på autonoma psykologiska processer. Erfarenheten av lönearbete var en faktor som jag tyckte förklarade mycket. Så det blev arbetssociologi för min del.

År 2013 disputerade Roland Paulsen med avhandlingen Empty Labor där han undersökte den tid som går åt till att göra annat än att jobba när vi är på jobbet, som att slösurfa eller hantera privata ärenden. I dag är han docent på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, där han både forskar och undervisar.

Du är ju rätt kritisk till utbildningssystemet och dess auktoriteter, som exempelvis lärare, hur förhåller du dig själv till din roll i undervisningen?

– Att undervisa på universitetsnivå är väsensskilt från att ha med barn att göra. Jag ger en doktorandkurs varje vår och den är mitt ideal för hur undervisning kan vara.

Vad är det som gör att det känns så?

– När vi börjar kursen har jag något bättre koll än mina doktorander på ämnet, men i slutet av kursen är vi jämlikar och jag lär mig lika mycket som dem. Det finns ingen tydlig kunskapshierarki där.

Vid sidan av sin forskning och undervisning har Roland Paulsen återkommit till arbetslivsfrågor som författare i böcker som Arbetssamhället: hur arbetet överlevde teknologin och Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen. I Avbegåvad rör han sig mer i skol- och psykologmiljöer. Men oavsett vilken miljö han beskriver säger han att det är väsensskilt att bedriva forskning på universitetet mot att skriva en bok riktad till en intresserad allmänhet.

– Ja, tyvärr. Mycket samhällsvetenskap gör sig själv irrelevant, eftersom vi har ett meriteringssystem som gör att vi skriver våra vetenskapliga texter på sätt som väldigt få förstår, i tidskrifter som de flesta inte har tillgång till. Så tyvärr finns det en stor meningsförlust i akademisk forskning.

Han säger att just det är anledningen till att han ”lagt så mycket krut” på att skriva för allmänheten: i böcker, men också som medarbetare på Dagens Nyheters kultursidor. I DN har han bland annat väckt en del uppmärksamhet med (och fått en hel del kritik för) en artikelserie om psykoterapi. Roland Paulsen ifrågasatte den i vår tid, enligt honom, alltför höga tilltro till psykologer och psykoterapeuter som en slags ”överstepräster”.

– Många läste det som att jag tycker att all psykoterapi är dålig. Så är det inte. Men jag är skeptisk till att spaltpsykologer uttalar sig om otroligt komplexa fenomen som om deras svar vore vetenskapligt grundade.

Kan du ge ett exempel?

– Ett enkelt exempel är när någon skriver och frågar vad de ska göra när två personer skiljer sig och barnen verkar må dåligt i nya familjekonstellationer. Det finns inget svar på det som kan sägas vara grundat i psykologisk vetenskap. En psykoterapeut kan ge svar utifrån sin erfarenhet, men yrkesverksamma från andra discipliner skulle också kunna göra det, för att inte tala om de som själva genomlevt liknande situationer.

Han ger ytterligare ett exempel: sin DN-artikel om tv-serien Gift vid första ögonkastet. I den skrev han bland annat att det på ett etiskt vis aldrig går att ”gifta främmande människor med varandra under förevändningen att de blivit vetenskapligt matchade av experter”.

– Människor placeras i en otroligt knepig situation och sen får de terapi för hur de hanterar den situationen. Det är ju situationen som borde problematiseras: tv-programmet och vilka förväntningar som finns kring det. En del psykologer, men långt ifrån alla, uppvisar där en slags blindhet som jag är väldigt kritisk till.

Okej, men terapi i sig är du inte skeptisk till?

– Nej, det är klart att man ska gå i terapi om man vill det! Men det finns också en poäng i att fundera över alternativ när tunga metastudier av bland andra Pim Cuijpers och John Ioannidis visar på låg effektivitet och att ungefär hälften av alla som genomgår terapi inte blir hjälpta. Kan man i stället byta jobb, börja yoga, engagera sig politiskt eller tala med en vän? Vi har i dag en alltför stor tilltro till att experter kan lösa våra livsproblem.

Själv tränar han mycket. Främst styrketräning, men också badminton. Men han gör det inte primärt för att må bättre psykiskt.

– Även träning har blivit en sådan superideologi som utgår från premissen: mår du dåligt beror det på att du tränat för lite. Det är inte därför jag tränar, jag bara gillar det.

För Binet var viljan avgörande för intelli­gens. Den aspekten av IQ-test har försvunnit.

Som ett direkt resultat av att ha ägnat fyra år åt boken Avbegåvad har Roland Paulsen nu också börjat dansa.

– Jag har funderat mycket över den vitaliserande kraft som finns i återbegåvningen. Så jag bestämde mig för att utsätta mig för något som jag haft riktigt dåligt självförtroende i.

Det blev alltså dans. Närmare bestämt Lindy Hop. På min fråga om han tycker det är roligt skruvar han lite på sig. Sedan skrattar han och säger:

– Nej, alltså det är ofta en horribel upplevelse. När jag inte hänger med känner jag mig helt förlamad.

Så varför utsätter du dig?

– För att det samtidigt får mig att känna mig levande. Efter skolan blir många vuxna bekväma och gör det vi redan kan eller är bra på. Så nu vill jag utsätta mig lite – och kanske, så småningom, bli återbegåvad i dansen.

Mats Almegård är frilans­journalist.

***

Läs även: Tone Schunnesson:”Familjen är en perfekt skådeplats för drama”

Läs även: Kalle Norwald:”Sex är bara ett beteende bland många”