”Psyket är svårfångat i rörelse”

I Andrea Lundgrens nya roman Den underjordiska solen bär huvudpersonen Mela en tyngd inom sig. Inuti ”snurrar, trumlas min oros svarta stenar, de skaver och slipas”.

‒ Jag har använt mig av gamla myter om att bli bergtagen för att skapa en fond för hennes liv, säger Andrea Lundgren.

I folktron innebär att bli bergtagen att människor förs bort av övernaturliga väsen som troll eller vittror och blir inspärrade i berget eller under jorden. När människorna sedan blir fria är de förändrade för livet. I romanen blir Mela bergtagen som barn. Men när läsaren först möter henne, är hon vuxen och sörjer en nära persons död. Hon skulle kunna beskrivas som deprimerad. Hon både längtar efter och är rädd för att bli sten igen.

‒ Hon längtar efter att bli omsluten och buren – och tänker att det kan hon få under jorden eller i en sten.

Men stenen är också ett sätt för Andrea Lundgren att ge sin huvudpersons psyke kontur.

‒ Psyket är ju så svårfångat och hela tiden i rörelse, men stenen är stilla – samtidigt som den ju är sammanpressad tid, ett slags jordens minne.

Mela tänker också mycket på döden. Själv plöjde Andrea Lundgren det mesta hon kom över som handlar om döden i ett tidigt skede i arbetet med romanen: alltifrån beskrivningar om hur man rent praktiskt går till väga med en död kropp, hur man arbetar på palliativa enheter till underjordsmyter och poesi med stark dödssymbolik. Hon provlåg till och med en kista, och i en konstinstallation fick hon tillfälle att iscensätta sin egen begravning.

‒ Jag hade en enorm dödenperiod. Den bidrog till att jag hittade fram till romanens ton.