Att längta bort och hem samtidigt.

Henrik Brandão Jönsson är journalist och författare. Nästan halva sitt liv har han bott i Brasilien där han idag är verksam som latinamerikakorrespondent för DN:s räkning. Hans senaste bok heter Saudade – att längta bort och hem på samma gång. Saudade är ett portugisiskt begrepp som kanske närmast kan liknas vid svenskans ”längtan” eller ”vemod”. Trots att innebörden av ordet är begriplig, även för en svensk, menar Henrik att känslan ändå skiljer sig radikalt från det svenska vemodet.

I boken besöker han de gamla portugisiska arkipelagerna Azorerna, Madeira och Kap Verde, vars befolkningar på grund av valjakt, vulkanutbrott och fattigdom under århundraden emigrerat till Nord- och Sydamerika. Väl där går han till botten med saudade-känslan, både hos människorna i den lusofona världen och inom sig själv.

När vi ses är Henrik i Sverige för att lansera boken. Latinamerikakorrespondenten kommer in på cafét med en stor vinterjacka och dricker helst rött te.

– När jag först hörde om saudade blev jag intresserad av känslan och tillståndet som beskrivs. Dessutom finns det ingen svensk motsvarighet, vilket bara gjorde mig ännu nyfiknare! Saudade blev som en mystisk skatt jag ville upptäcka.

Uttrycket beskriver känslan av att samtidigt längta bort och längta hem. Ordet skildrar en motstridig sinnesstämning som kan vara både plågsam och njutbar – en skön sorg. Henrik kallar den för ”svårtydligt ambivalent”.

– Ett av mina starkaste exempel på saudade har med något så enkelt som dillchips att göra. När jag och min dotter var i Sverige för ett antal år sen gick vi och handlade. Jag såg chipsen på hyllan och fick en impuls. Det slutade med att jag vräkte i mig hela påsen. För mig är saudade nästan ett sensuellt ord, ett slags ”glad melankoli”. Den nordiska melankolin har en mycket vemodigare, nästan ”skära sig i armen-känsla”. Saudade är
annorlunda: i den finns det en massa färger och en utpräglad glädje!

Det kom att dröja innan han själv drabbades av saudade. Och som med så mycket annat kom det under pandemin.

– Jag hade inte kunnat skriva den här boken innan pandemin. Det var först då som jag själv drabbades fullt ut av det, trots att jag vid det laget redan bott så pass länge utomlands. När hela världen stängde ner och det inte gick att flyga till Sverige och stilla min saudade som jag kunnat göra så många gånger innan, blev det tydligt för mig.

– Jag har lyckats sätta den känslan på pränt. Ibland sitter jag själv på restaurang i Rio och skålar för ”absent friends”. Jag har bottnat i känslan nu, min saudade.