Karin Adelsköld:”Hade jag inte haft humor vet jag inte hur det hade gått”

Karin Adelsköld vaknar upp på vardagsrumsgolvet. Rösten kraxar. I badrumsspegeln ser hon hur håret är tovigt av intorkat blod. Hon måste ha ramlat och slagit bakhuvudet i det lilla vita matbordet. 

– Då fattade jag att jag inte kunde dricka, säger Karin Adelsköld, där hon sitter med benen i kors i sin gröna soffa och tittar på den punkt på vardagsrumsgolvet där hon vaknade den där luciamorgonen år 2020.

Hon hade druckit upp glöggen som de skulle ha haft på luciaminglet dagen efter. Två flaskor kall starkvinsglögg. Hon hade slängt ut sin dåvarande kille och skrikit i trapphuset. Karin Adelsköld slutade dricka där och då.

– Jag har aldrig mått så psykiskt dåligt som det halvåret när alkoholen försvann. Det var en otrolig ångest. Som att allt gammalt, allt jag gjort och sagt, kom upp igen, det var som en golgatavandring. Jag trodde att jag hade tappat det på riktigt, att jag hade en allvarlig psykisk sjukdom.

”Det kan inte vara så att du är alkis?” Föreslog en kompis påsken 2021. ”Att du har abstinens?” Jag kan inte vara alkis, tänkte Karin Adelsköld, jag har ju inte druckit på fem månader. Hon bokade in sig på en helgkurs om alkoholism och beroende. Där berättade alkoholterapeuten My Skarsgård vad beroende är. Om beteenden som många beroendesjuka har. Man tar vita perioder. Man planerar hur och när man ska dricka. Man vet att man inte bara kan ta ett glas och köper därför halvflaskor. Karin prickade in i princip varje punkt. I sängen på natten trillade polletten ner: hon var alkoholist.

– Nu är livet slut, tänkte jag. Jag var ju ute och pratade om stress och hälsa. Och så hade jag suttit och druckit samtidigt.

Sedan kom en djup känsla av befrielse. Beroendesjukdomen skulle ju förklara vad hon höll på med. Förklara jakten, flykten, suget efter en lösning som bara starka påslag av något, helst alkohol, kunde ge.

– Jag hade gått många år i terapi och blivit utredd för flera diagnoser utan att få någon. Till sist var jag bara en jävligt dålig människa som liksom blivit felmonterad. Men fanns det en förklaring så fanns det ju något jag kunde göra.

Karin Adelsköld hade aldrig tänkt bli ståuppkomiker. Hon var vetenskapsjournalist och ville gå en akvarellkurs på folkhögskola sommaren 2008. Men den var full och i stället fanns det plats på en kurs i stand-up. Det blev en revolution i skallen.

– Humor hade varit farligt innan. Jag var hårt mobbad i skolan under många år, då man skämtade på min bekostnad. Mina föräldrar var också förändra världen-människor, vilket jag är tacksam för, men det var mycket allvar hemma.

Kursen började och Karin Adelsköld bröt ihop. Deltagarna skulle skriva material om sin tillvaro och säga roliga saker om sig själva under fem minuter. Hon gjorde en humorinventering och upptäckte att det inte fanns något roligt i hennes liv över huvud taget. Hon hade precis bränt ut sig och var en trött småbarnsmamma utan jobb.

– Jag lärde mig att det är fantastiska förutsättningar; ju mer allvar i livet, desto mer humor finns det. Jag hade åkt ifrån mörk skit men återvände till en guldgruva. Jag började skriva skämt om alla de här sakerna som jag hade tyckt var så sorgliga.

Men hon måste hålla koll på sig själv så att hon inte använder humorn för att smita undan känslorna.

– Jag får skoja och skämta om saker ett tag, men sen säger jag ”Karin, nu får du faktiskt sätta dig och känna efter”. Jag har haft flyktbeteenden och svårt att känslohantera i hela mitt liv. Det får jag fortfarande öva på.

Hur har humorn förändrat din blick på dig själv?

– Den blev snällare. Jag började se på mig själv med kärlek och acceptans. Mycket av det jag hade jobbat med i terapi innan hade jag förstått rent teoretiskt, men humor är self-compassion i praktiken.

Karriären tog snabbt fart. Ett år efter kursen var Karin Adelsköld på turné med komikerstjärnorna Johan Glans och David Batra och 2011 utsågs hon till Sveriges roligaste kvinna på Svenska standup-galan. Hon skämtade om att vara en dålig mamma och en prestationsprinsessa. Om hängpattar och att alltid vara stressad. Efteråt kunde hon tänka ”Gud, sa jag precis alla mina mörkaste tankar? Varför känns det inte jobbigare när folk skrattar?”

– Men så började jag titta på forskning om hur humor funkar. Då förstod jag att publiken bekräftade mig, de skrattade för att de kände igen sig och då uppstod gemenskap.

Det ingick ofta alkohol i gaget och Karin Adelsköld varvade ner efter giggen med några glas med kollegorna. En dag kom hon hem till sin dåvarande pojkvän: ”Du dricker som en alkoholist”, sa han.

– Jag kände mig kränkt och slutade dricka för att bevisa att jag kunde.

2016 började Karin Adelsköld glömma saker. Fick svårt att sova och ont i musklerna. Hon kände igen signalerna från förra utmattningsvändan och bestämde sig för att göra rätt den här gången. Hon drog ner på jobb och flyttade upp till sin dåvarande man i Östersund. Började på yoga och gick i andningsterapi. Men livet i Östersund fylldes av en bonusfamilj med fyra tonåringar, en rottweilervalp och ett stort hus att ta hand om. Hon kom in i klimakteriet, skrev en bok och tog vissa komikeruppdrag.

I september gick hon en promenad. Plötsligt small det till i skallen. Karin Adelsköld visste plötsligt inte var hon var.

– Först trodde läkarna att det handlade om en hjärnblödning, men det visade sig vara en stresskollaps.

Karin Adelsköld lades in inom akutpsykiatrin. Hennes minne försvann, hon kunde inte läsa eller skriva. Läkarna gjorde utredningar. Kan det vara adhd? Bipolaritet? Emotionellt instabilt personlighetssyndrom? Det var det inte.

Hon blev utförsäkrad, separerade från sin man och flyttade ner till en lägenhet som hon inte hade råd med men behövde för barnens skull. Hon blev tvungen att börja jobba men var livrädd för att ställa sig på scenen igen. Minnet samarbetade fortfarande inte, ofta mindes hon uppläggen på skämten men inte själva poängen.

– Det kändes som att det inte gick att vara mer misslyckad.

Så kom den där kvällen då Karin Adelsköld tog ett glas vin. Det var slut med pojkvännen som kritiserat hennes drickande och hon hade varit nykter i sju år.

– Jag kände hur allt blev mjukt och lugnt. Jag kunde ta tag i mitt liv, ringa jobbiga samtal och vågade gå upp på scenen igen. 

Karin Adelsköld visste att det fanns en risk med alkohol och läste på för att kunna portionera ut exakt mängd i rätt tid. Alkoholen blev en besatthet. När kan jag dricka? Hur mycket?

– Det märkliga är att jag, som ändå hade ganska bra koll på hjärnan, ens kunde tänka tanken att det var en bra idé. I vår alkoholkultur känns det som att ett, två glas vin inte anses vara någon fara, om man mår dåligt och är stressad. Det fanns nog också en känsla av att ”jag har skärpt mig hela livet, ska inte jag få ta ett glas?”

Det blev blöta middagar och bokklubbar. När barnen var hemma drack hon ur en tekopp och efter att de hade lagt sig. Barnfria veckor blev det mer. Vinet gjorde henne glad och pigg. Karin Adelsköld förstod att hon var i riskzonen men tänkte att hon hade kontroll: hon drack fina viner och inte varje dag, blev sällan full och gjorde inte bort sig.

– Det blev inga konsekven­ser eftersom jag skötte allting exemplariskt och ingen märkte något. Men inuti kände jag en otrolig ångest.

Det som känns tuffast är att alkoholismen har påverkat barnen. Särskilt när hon ser mönster i deras beteende som beror på att de vuxit upp med henne och som de kommer att behöva hantera.

– Jag var inkonsekvent, slirade på sanningen och var inte pålitlig när det gällde tider. Jag var irriterad och fick utbrott för att jag var bakis. Barnen fick tassa runt och det är det som kommer att påverka dem.

Hur är den känslan i dag?

– Den dyker upp ibland: Hur fan kunde jag? Hur kunde jag tänka att det inte skulle drabba dem? Samtidigt kan jag inte glida ner i det hålet eftersom jag håller mig nykter genom att må bra. När de känslorna kommer måste jag vända på det; jag är nykter nu. Vi pratar om det och jag gör allt för att finnas för dem. Jag kan inte göra mer än så.

Efter alkohol- och beroende­kursen hos My Skarsgård började Karin Adelsköld i tolvstegsprogrammet. Hon gick på möten och fick en sponsor. Steg fyra var att göra en inventering av sitt liv. Hon skrev en lista över alla hon varit irriterad och arg på och undersökte vilka känslor som låg bakom och vad hon själv kunde förändra. När de kom till ämnet rädslor ringde Karin Adelsköld sin sponsor och sade ”jag är inte rädd för något”. ”Men”, svarade sponsorn lugnt, ”du var ju precis jätteorolig för att det här har påverkat barnen och för att du inte ska få jobb?”

– ”Va?” sa jag. ”Är det rädsla?” Som en fyraåring. Så fick jag lista allt jag var rädd för. Och jag var ju rädd för allt: Vad tycker grannarna om mig? Kommer jag få ihop till hyran? Och ovanpå rädslan hade jag lagt stressen, ilskan, irritationen, bitterheten och ångesten.

Sedan Karin Adelsköld blev nykter har också insikten djupnat om hur mobbningen i barndomen har påverkat hennes självkänsla. Trakasserierna började i lågstadiet och fortsatte genom hela grundskolan. Tjejerna fryste ute henne medan killarna slogs, hon kom ofta hem blodig.

– Att varje dag få höra att jag var ful och dålig påverkade min personlighet och identitet. Jag kan fortfarande gå in i ett rum och känna att alla hatar mig. Då får jag påminna mig om att nej, nu är det lilla Karin som är igång.

När killarna slog gav hon sig fan på att inte gråta.

– Det blev en kamp där jag krigade mycket. Jag förstår ju nu att det har tagit enormt på mig. Jag skapade ett liv som krävde mycket i form av att utsätta mig för saker som jag var rädd för. Till slut räckte inte kraften och jag tog till alkoholen.

Det har varit svårt att lägga ner vapnen, att inte kriga mot allt och alla.

Vad handlade kriget om?

– Att jag trodde att folk inte ville mig väl. Att kriga för min rätt att få vara den jag är. Det var en överlevnadsstrategi som funkade bra, tills den inte fungerade längre.

Karin Adelskölds klocka kallar på uppmärksamhet och hon reser sig ur den gröna soffan. Stegen ekar i trapphuset på väg ner mot tvättstugan. I torkrummet åker en rosa blus ner från tvättstrecket ner i den blå Ikeakassen. Den följs av ett par blå jeans och en vit luvtröja. Hon funderar över sitt tidigare flyktbeteende. Om Karin Adelsköld inte drack så jobbade hon som ett as eller hade dramatiska kärleksrelationer. Det var inte ett nyktert beteende, konstaterar hon, att inte kunna sitta still i sig själv.

– Vad är det med nuet som gör så ont? Det är väl olika känslor som inte är behagliga och som hjärnan inte vill ha.

Numera försöker hon sitta i känslorna. Börjar morgnarna med en kort meditation och en bön, ofta sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

I dag går hon ett nytt tolvstegsprogram med fokus på medberoende. Karin Adelsköld har även vuxit upp med alkoholism på nära håll och haft långa relationer där sjukdomen varit närvarande.

– Medberoende gör att man går in i den andra och försöker rädda och ta hand om. Efter två år som nykter upptäckte jag att det är väldigt vad jag är inne och ska hjälpa andra. Det är ytterligare en flyktstrategi.

Uppe ur tvättstugan hämtar Karin Adelsköld mer kaffe och återvänder till den gröna soffan. I dag går hon på tolvstegsmöten flera gånger i veckan och är sponsor till andra personer. Hon besöker fängelser och sjukhus och pratar om att bli nykter. För att själv hålla sig borta från alkoholen behöver Karin Adelsköld leva ett hållbart liv. Det gör att hon behöver be om ursäkt om det krävs, släppa kontrollen och inte lyssna på vissa tankar. Hon har behövt skala ner på arbete för att få tid att sova och träna.

– Det handlar om att leva enkelt och snällt. Bieffekten är att jag får ett fantastiskt liv. Det bästa när jag mår dåligt är att finnas till för andra, utan att det blir det här sjukliga att jag ska rädda någon. Jag försöker hitta en balans i hjälpandet, eftersom det ger mig mening i livet.

Vilken roll spelar humor i allt det här?

– Hade jag inte haft humor, när jag brände ut mig och med alkoholismen, då vet jag inte om jag hade klarat det. Jag skämtar inte bort allvaret, men humorn gör att jag orkar med det.

Jennie Aquilonius är frilans­journalist.

***

Läs även: När ska barnen få börja dricka?

Läs även: Amanda Romare: ”Jag blir rädd att jag är narcissist”