Björn Hedensjö:”Det är för mycket fokus på människans bräcklighet”

Psykolog eller journalist? När Björn Hedensjö skulle börja studera var det detta val han stod inför. Han valde att satsa på journalistiken. Men efter en snabb karriär, bland annat som redaktionschef för DN.se, sadlade han om till psykolog. 

– Jag hade ett mycket bra jobb, men samtidigt var det något som gnagde. Jag kände att jag hade kommit bort från det som gjorde att jag ville bli journalist från första början, säger Björn Hedensjö när han tar emot i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Ute strålar solen och hans lägenhet ligger högt upp i huset. Det är ljust och luftigt.

Det han saknade var både skrivandet och mötet med människor.

– Det blev för mycket administration av sparpaket, säger Björn och skrattar.

Under en pappaledighet kände han allt starkare att det var dags att byta bana. Den gamla tanken på att utbilda sig till psykolog infann sig igen. Att byta från en framgångsrik journalistkarriär, till en lång utbildning och en oviss framtid skulle kunna kännas besvärligt och utmanande. Men Björn Hedensjö säger att den typen av oro inte ligger för honom.

– Som person har jag alltid gillat nya utmaningar. Dessutom var psykolog något jag funderat mycket på, så det var ändå relativt enkelt att satsa. Eftersom utbildningen är lång blev det också lite av ett ”nu eller aldrig”. 

I dag skulle man kanske kunna säga att han lyckats kombinera det bästa av sina två världar. Han är verksam som psykolog en dag i veckan. Resterande tid lägger han på att skriva böcker, hålla föredrag och medverka i den mycket populära populär­psykologiska podden Dumma människor. 

I podden samtalar han med Lina Thomsgård. Björn Hedensjös roll är expertens. Det är han som läser in sig på vetenskapliga studier och refererar till dem för att bena ut ett problem som inte sällan har att göra med relationer och känslor.

– Där får jag utlopp för min journalistsida. Det handlar ju om att ta in mycket information och sedan förpacka den på ett tillgängligt sätt. Och samtidigt kan jag som psykolog värdera undersökningarna. Så där är jag verkligen i intersektionen mellan psykolog- och journalistyrket.

Du har hittat rätt?

– Ja, det är jättehärligt. Jag känner att jag har världens bästa jobb nu!

Dumma människor lanserades år 2017, vilket innebär att det blir tioårsjubileum nästa år. Idén kom Lina Thomsgård med, efter att hon hade lyssnat på en podd som heter You are not so smart.

– Den har ett liknande upplägg och Lina tänkte att det vore kul att göra en svensk version. Så hon ringde och frågade om jag ville vara med.

Han var ute och joggade, men blev eld och lågor. Så pass att han styrde om joggingrundan för att möta Lina för ett första möte. De sågs på Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm.

– Där bland gravstenarna skissade vi faktiskt upp planerna för en första säsong.

Tanken var då att det skulle bli ett hobbyprojekt. Men efter att de publicerat ett antal avsnitt hörde ett stort modeföretag av sig och ville köpa reklamplats i en hel säsong.

– Då insåg vi att det skulle kunna bli någon slags försörjning i projektet också.

Vad var grundfrågan när ni startade?

– Vi människor, varför gör vi som vi gör? Det var tanken och den håller vi kvar.

Dumma människor är ett viktigt projekt för Björn Hedensjö i dag. Och den är omtyckt. Hittills har det publicerats över 300 avsnitt av den populärpsykologiska podden. Varje vecka ägnar Björn Hedensjö 1,5 dagar åt att göra research och spela in tillsammans med Lina Thomsgård – och nästa år har de alltså varit verksamma i tio år.

– Jag har aldrig haft en så bra arbetsprocess som jag har med Lina. Det känns som att vi har en telepatisk förmåga när vi arbetar tillsammans. Vi har aldrig haft någon allvarlig konflikt. Det är bara väldigt roligt och jag är tacksam över att ha henne som vän och kollega.

Vad är det som gör henne så bra att samarbeta med? 

– Hon är snäll, omtänksam och smart. Och väldigt rolig. Det blir många garv när vi jobbar.

Ofta går det till så att Björn Hedensjö researchar forskningsrapporter och kommer med ett förslag på ett tema. Utifrån det tänker Lina Thomsgård vidare på sitt håll, med vardagsexempel. Sedan går de in och spelar in i studion. Precis som alla processer har den blivit smidigare med den ökade rutinen.

– I början skrev vi mycket mer färdiga manus. Nu sitter det i ryggmärgen mer. Vi går in och samtalar kring ett område och behöver inte förbereda lika mycket.

Tillsammans erbjuder Lina Thomsgård och Björn Hedensjö sina tjänster som moderatorer och konferencierer under vinjetten ”Dumma människor”. Men ända sedan han började skriva böcker har Björn Hedensjö också blivit en flitigt anlitad föredragshållare på egen hand. I början var det nervöst. Men nu för tiden tycker han mest att det är ”väldigt kul” att stå på scen. 

– Jag började för 14 år sedan, i och med sömnboken. Då var jag nog lite stel, men det har gått över. Egentligen är det samma som med podden: jag älskar att folkbilda inom ett område jag brinner för.

Vad är det med folkbildningen som är så roligt?

– Det är jätteroligt att förpacka kunskap på ett roligt och tillgängligt sätt och nå ut med den. Ibland märker jag att jag gör lite skillnad. I terapirummet är det en person och där går vi på djupet, men processerna påminner om varandra, även om en föreläsning ska nå många.

Sömnboken som Björn Hedensjö nämnde heter egentligen En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre. Det var hans första bok och berörde som titeln antyder sömn och sömnsvårigheter. Även i sin senaste bok, Resiliens, återvänder han till sömnen och skriver om hur viktig den är för kroppens och psykets motståndskraft: ”en utvilad kropp är lugnare och mer motståndskraftig mot stress. Drömsömnen spelar också en roll för känslobearbetning”.

Att han skrev En perfekt natt berodde på att han då, år 2013, var mitt uppe i småbarnsåren och att han började reflektera över hur viktigt det är med sömn. 

– Jag tror ärligt att det var första gången i mitt liv som jag tänkte på sömn över huvud taget. Samtidigt hade jag en mycket inspirerande lärare som undervisade om sömn på psykologprogrammet. Det var så mycket information om sömn som kändes kontraintuitivt och då var det väl den gamla journalisten i mig som vaknade och kände: den här informationen måste nå ut!

Att han återvände lite till sömnproblematik i senaste boken var ”självklart”.

– Eftersom det handlar om resiliens, psykologisk motståndskraft, är sömnen som sagt en avgörande faktor.

Hur sover du själv?

– Jag sover gott. Det blir uppemot sju, åtta timmar en vanlig natt. Men samtidigt är jag en utpräglad kvällsperson och kan ibland dra igång stora projekt och lustdrivna grejor sent på kvällen. Så då kommer jag i säng ganska sent och då kan det bli mycket mindre sömn, säg fyra till fem timmar.

Men det beror inte på att du har svårt att sova då?

– Nej, men precis som alla andra kan jag ibland gå igenom stressperioder dagtid och det färgar av sig på sömnen.

Hur löser du det?

– Då kikar jag på vilka stressfaktorerna är och så
jobbar jag med dem.

I sin senaste bok Resiliens undersöker Björn Hedensjö, som titeln antyder, begreppet resiliens som beskriver förmågan att stå emot och hämta sig från motgångar och förändringar.

– Jag har en del vänner som varit med om svåra saker men som är helt fungerande, psykologiskt hälsosamma personer. Även professionellt har jag träffat klienter med liknande bakgrund. Det har fascinerat mig, att vissa kan gå igenom svackor och motgångar och vara så starka.

I sin bok identifierar han nio centrala faktorer för psykologisk motståndskraft – och beskriver hur man själv kan öva upp dem. Ett begrepp som är centralt i boken är ”realistisk optimism”. Han förklarar det som ett psykologiskt hälsosamt förhållningssätt där personen försöker se verkligheten som den är. Det finns risker, problem, svåra känslor, men också framtidstro på att saker och ting kan bli bättre.

– Framför allt tror man att man själv har en roll att spela. Att man har en agens och att man kan påverka saker och ting. Människor som har den inställningen har visat sig mer psykologiskt motståndskraftiga än andra.

Nu känner jag inte Björn Hedensjö på djupet. Men vi har mötts några gånger tidigare och jag har alltid tänkt på att han utstrålar en positivitet, så jag frågar honom om han är just realistiskt optimistisk. Han nickar.

– Av alla de saker jag tar upp i boken, är det nog det som ligger närmast mig som person. Jag har alltid fungerat så. Även i svåra stunder har jag förmågan att stanna upp och njuta av en bra bok eller något vackert musikstycke.

Vad läser du helst då, i stunder av motgång?

– Inom litteraturen är det konstigt nog så att jag läser rätt mörka och tunga böcker som snuttefilt. Svärtan i dem brukar bilda en bra kontrast. Ett exempel är Kumlaanstaltens chef Jacques Mwepus självbiografi Från Kongo till Kumla – en resa i tid och rum. När jag läste om hans liv känner jag mig rätt privilegierad. Jag har det inte så himla svårt ändå.

Söker du detta i musik och filmer också?

– Nej i musik är det nog mer något vackert jag söker. Precis som att jag gärna drar ut i naturen och bara njuter. Naturen kommer vara kvar långt efter mig och där kan jag både uppleva det vackra och att jag är liten och obetydlig. Det är väl en liknande kontrast, men utan svärtan i litteraturen.

Förutom fascinationen för människor som har uppövat sin resiliens fanns det en anledning till för Björn Hedensjö att skriva boken. Enligt honom var den också ett slags svar på senare års mediedebatt kring terapikultur och diagnosinflation.

– Fokus har hamnat väl mycket på mänsklig bräcklighet och jag ville vrida på perspektivet och undersöka våra inneboende styrkor. 

Trots framgångarna med Dumma människor och de böcker han skrivit är Björn Hedensjö mån om att fortsätta vara praktiserande psykolog, även om det nu ”bara” blir en gång i veckan. Han säger att det ger honom otroligt mycket, även om det också är ”ganska utmattande”.

– Det beror inte på att jag tar med mig andra människors lidande hem. Det är jag bra på att hantera och det är nog en förutsättning för att lyckas i yrket.

Så varför är det utmattande?

– Man måste vara laserfokuserad. Det finns inte utrymme för att vara lite trött. Men det är absolut inget jag klagar på. Jag tycker att det ger oerhört mycket mening att vara verksam som psykolog.

Samtidigt säger han att det håller igång ”vissa muskler” som är viktiga att hålla i trim.

– Jag har många kollegor som gått över till att mest uttala sig i olika frågor i media. Ibland tycker jag att det går att se att de inte är aktiva i behandlingsrummet längre. Då är risken att de hamnar lite snett när de ger råd. Det vill jag undvika. 

Du reflekterar kring din roll som ”mediapsykolog”?

– Ja, det gör jag. När jag skrev Resiliens skickade jag några kapitel till Christian Rück för att han är den mest profilerade debattören inom frågor som rör terapikultur och diagnosinflation. Han svarade att han i stort tyckte det var bra och att han höll med om det jag skrev. Men så lade han till att jag kanske borde fundera över min egen roll i samband med det som kallats terapikultur. 

Hur ser du på ditt bidrag inom denna kultur?

– På den punkten känner jag mig ”oskyldig”, säger han och tecknar citattecken med fingrarna i luften.

– I podden har jag löpande gett uttryck för att jag är tveksam till den här diagnoshysterin eller vad man ska kalla det.

Björn Hedensjö tänker efter, sedan fortsätter han reflektera över sin roll som psykolog med ett starkt mediagenomslag.

– Vi har också kritiken från Roland Paulsen om att mediepsykologerna är en slags överstepräster som berättar för alla hur saker och ting ligger till. Det är en relevant kritik, men inte heller där känner jag mig personligt träffad.

Varför inte?

– Jag publicerar podden två gånger i veckan och har gjort det i nio år. Då har jag alltid chansen att nyansera.  För mig är det alltid viktigt att prata om terapins och psykologins begränsningar. Det är verkligen inte så att vi har svar på allt. Psykologi är bara ett sätt att förstå världen och människan. Sociologer, filosofer och präster kanske är bättre att prata med i vissa sammanhang. Jag tycker inte att det är problematiskt för egen del.

Men vad tycker du personligen: lider vårt samhälle av en diagnosinflation?

– Det tycker jag nog ändå. När man exempelvis hör om vissa utanförskapsområden där 25 procent av eleverna får en adhd-diagnos. Då känns det som att man borde tänka mycket mer i termer av miljö än individ.

Han funderar lite. Och lägger sedan till:

– För var drar man gränsen? Om 50 procent får en diagnos, är den då meningsfull? Diagnoser är självklart bra verktyg i vården och som ett sätt för individer att få förståelse för varför vissa saker har varit svåra. Men om en fjärdedel av en grupp får en diagnos känns det som att man strösslat med diagnoser på ett sätt som inte känns rimligt.

Vad säger det om vår samtid, eller vårt samhälle?

– Att vi väldigt gärna söker förklaringar i individen, även kanske sådant som vi borde tänka på i mer sociologiska termer.

Björn Hedensjö är frånskild och lever varannan vecka-liv med barn. Det gör jag med och jag säger att min dotter ibland säger att hon har ”PTSD” efter att maten i skolan smakat mindre bra, eller för att en kompis har sagt något. Björn skrattar igenkännande. Men när jag undrar om det på sätt och vis kanske ändå inte är mest bra att även unga i samhället har en psykologisk vokabulär och en förståelse för olika diagnoser, blir han allvarlig och nickar.

– Det är ett problem om det innebär att det klistras diagnosetiketter på andra människor till höger och vänster i stället för att vi prata om beteenden på ett mer konstruktivt sätt, men samtidigt vill vi inte tillbaka till femtiotalet då allt psykiskt lidande skulle ignoreras. Om jag hårddrar det. Så det är väl jättebra att ungarna har förståelse för att psykiskt lidande finns och att de har tolerans och förståelse för kompisar med NPF-diagnoser, exempelvis.

Mats Almegård är frilans­journalist.

***

Läs även: ”Ibland kan en diagnos bli ett hinder”

Läs även: Så blir du omtyckt!