Lisa Feldman Barett: ”Det är inte någon skillnad mellan en tanke och en känsla”

Vad är en känsla? Det är väl när till exempel en våg av glädje, sorg, ilska eller skam sköljer över oss som en reaktion på något som händer i vår omgivning. Eller? Denna klassiska syn på känslor som betingade automatiska reaktioner på något som sker har de senaste åren ifrågasatts och reviderats. En av frontfigurerna i debatten är forskaren Lisa Feldman Barrett, professor i psykologi vid Northeastern University och knuten till Massachusetts General Hospital.

– Vi existerar alla i en värld där våra hjärnor bombarderas med stimuli: vi ser, hör och luktar. Vi upplever det som att vi reagerar på omvärlden, och triggas reflexmässigt. Och vad forskare som vill studera känslor mestadels har gjort är att de börjat med själva upplevelsen och letat efter den fysiologiska förklaringen och motsvarigheten till den upplevelsen: om du upplever rädsla så måste det betyda att det finns en speciell plats för just rädsla i hjärnan, och så vidare. Men det är egentligen bara ett antagande och ju mer jag studerade det, desto mer insåg jag att detta sätt att närma sig frågan om känslor inte hade levererat några riktigt bra svar, säger Lisa Feldman Barrett när hon försöker sammanfatta ett svar på den kanske vanligaste frågan hon får: hur skiljer sig din teori om känslor från den klassiska synen?

Jag har ett skypemöte med henne en varm sommarkväll i juli. I hennes hemmakontor i Boston gassar solen in på skrivbordet i mörkt trä, klockan är mitt på dagen i Massachussets, USA. När hon inte gör intervjuer eller skriver böcker från hemmakontoret huserar Lisa Feldman Barrett i sitt labb på Northeastern University i Boston, där har hon och hennes kolleger forskat om känslor i över 20 år. Men hennes forskning började tidigare än så. Hon föddes i Toronto, Kanada och var den första i sin familj att studera på universitetet. Efter att ha tagit en examen i psykologi doktorerade hon i psykologi och hade tänkt arbeta som terapeut. Det var under denna tid, när hon som forskarstudent försökte replikera tidigare psykologiska studier som undersökte känslor, som hon leddes in på ämnet hon nu studerat i decennier.

Mycket känsloforskning har handlat om att hitta de kroppsliga mönster som så kallade grundkänslor kan ha. Grundkänslor är alltså de känslor som anses vara medfödda och lika över hela världen. I de experiment som Lisa Feldman Barrett försökte replikera användes en checklista med fysiologiska symtom och upplevelser för att registrera tecken på ångest respektive depression, vilka antogs skulle vara varandras motsatser – när man har ångest är man spänd och uppe i varv medan typiska depressiva symtom är inaktivitet och slöhet. Men gång på gång upprepades samma resultat: deltagarna rapporterade antingen att de upplevde både och eller ingetdera och den tydliga uppdelningen mellan ångest och depression var inte alls synlig.

Efter flera år, när hon replikerat sina egna fynd åtta gånger, började en tanke gro hos Lisa Feldman Barrett: kanske var det inte hon som var en misslyckad forskare, utan originalexperimenten som inte gick att replikera på grund av sin utformning och sitt antagande om hur känslor skapas och ser ut?

– Det jag initialt ville göra var att hitta ett sätt att mäta känslor objektivt och jag trodde att det skulle vara enkelt eftersom jag fått lära mig att det fanns dessa universella grundkänslor och ansiktsuttryck. Men när jag systematiskt började gå genom den forskning som fanns på ämnet så insåg jag att de flesta studier inte rapporterade resultat som kunde stödja den hypotesen.

Det var också detta som så småningom skulle göra henne impopulär i vissa kretsar. Men mer om det senare.

Lisa Feldman Barrett berättar att hon kände sig förbryllad och under de kommande tio åren skolade hon om sig inom psykofysiologi, kognitions- och neuroforskning för att försöka besvara frågan om vad känslor egentligen är och hur de fungerar.

– Inom fysiken använder man matematik för att förutsäga saker utanför den egna erfarenheten. Men hur gör man när det gäller känslor? Jag använder neuroanatomi och evolutionär biologi.

– Jag blev både överraskad och intresserad när jag läste studier i olika ämnen som inte hade något med varandra att göra, men som pekade i samma riktning – mycket verkade handla om hjärnans förmåga att göra förutsägelser baserade på minnen och sedan jämföra dessa förutsägelser med inkommande sensoriska signaler. Jag inledde min bana med att försöka ta reda på hur man mäter känslor objektivt, men det blev ganska tidigt tydligt att det var fel fråga att ställa.

Vilken var den rätta frågan att ställa?

– Den rätta frågan är snarare: hur fungerar din hjärna, hur utvecklades den och hur är den strukturerad? Hur fungerar den i samarbete med kroppen? I grund och botten verkar allt handla om den pågående konversationen mellan kroppen och hjärnan, där dessa rör sig i en föränderlig och bara delvis förutsägbar, värld. Om man vill förstå känslor måste man börja med att fråga sig vilket som är hjärnans viktigaste jobb.

Hjärnans viktigaste jobb, enligt Lisa Feldman Barrett, är att kontrollera vår kropp, att hantera allostas, genom att förutspå energibehov för att göra vår energiförbrukning så effektiv som möjligt för vår överlevnad och välmående. Allostas innebär exempelvis ett ökat energibehov vid träning eller när vi kämpar mot ett virus eller lär oss något nytt. Det handlar alltså om organismers strävan att uppnå metabol balans.

I över 30 år har hon studerat psykologi och neurovetenskap och bedrivit forskning och experiment. I labbet vid Northeastern University forskar hon nära kollegan och fysiologen Karen Quigley. Och Lisa Feldman Barrett poängterar att den förutsägningsmodell som hennes känsloteori utgår ifrån tar avstamp i just anatomi, inte perception. I likhet med många andra hjärnforskare idag menar Lisa Feldman Barrett att hjärnan arbetar med förutsägelser och simuleringar, med syftet att hantera osäkerhet och uppnå metabol effektivitet.

– Om du till exempel hör en hög smäll, så vet du inte om det är en dörr som slår igen, åska utomhus eller ett pistolskott. Du hör bara smällen och din hjärna måste lista ut vad det var för smäll – och det gör den genom att gissa. Den frågar sig själv ”vad i min tidigare erfarenhet liknar detta?” och gör en gissning om vad orsakerna kan vara, och därefter räknar den ut vad den behöver göra för att hålla sig själv vid liv.

– Din hjärna är en meningsskapare. Den skapar mening av inkommande signaler genom att kombinera dessa signaler med minnen från det förflutna som har etablerats i hjärnan under dess utveckling. Och hjärnan kombinerar dessa signaler för att styra våra handlingar och skapa våra upplevelser av oss själva i världen.

En känsla börjar därför som hjärnans bästa gissning av hur vi borde känna oss i den situation vi befinner oss i, baserat på vår tidigare erfarenhet. Vi reagerar inte alls automatiskt på något som sker, känslan är inget som händer oss, menar Lisa Feldman Barrett.

– Det är ett annorlunda sätt att se på hur vi fungerar än det traditionella sättet där man anser att vi har egenskaper som definierar vem vi är och som definierar hur vi reagerar på saker. Men den evidens som finns pekar på att allt du upplever, oavsett om det är en känsla eller en tanke, alltid är en kombination av vad som finns i ditt huvud, i ditt minne och det sensoriska nuet – alltså signalerna från kroppen och världen som kontinuerligt far genom hjärnan.
Lisa Feldman Barrett skrattar till av min följdfråga om det då finns någon skillnad mellan en tanke och en känsla, ett skratt som tyder på att det inte heller är första gången hon får svara på denna fråga.

– Det enkla svaret är nej, från hjärnans synvinkel, det finns det egentligen inte.

Ett sådant påstående provocerar givetvis. Och som sagt har Lisa Feldman Barretts teorier om konstruerade känslor inte enbart mötts av jubel. Att teorin går på tvärs mot den klassiska synen på känslor som medfödda reaktionsmönster som aktiveras vid rätt förutsättningar, har påverkat hela forskningsfältet. Resultat liknande dem som Lisa Feldman Barret presenterat, där det varken i hjärnan eller kroppsligt verkar finnas bestämda mönster eller reaktioner som hänger samman med specifika känslor – har blivit allt fler på senare år, men ännu pågår debatten. Det finns en hel del forskning som tyder på att vi inte har medfödda grundkänslor.

Samtidigt som många anser att Lisa Feldman Barrett är en frontfigur för ett paradigmskifte inom känsloforskningen hävdar andra att hon använt en grav förenkling när hon beskrivit forskningen som en enkel motsättning mellan å ena sidan grundkänslor och å andra sidan konstruerade känslor och hon har genom åren fått utstå såväl utfrysning som direkta hot.

Vad har motiverat dig att fortsätta, när det delvis genom åren har skett i
motvind?

– Troligen är jag väl lite oppositionell. Jag är nog inte så lätt att påverka, det gör ont när folk är hårda mot mig, men det stoppar mig inte. Men visst, det var delvis hemskt. Det var det. Att gå emot den rådande uppfattningen är svårt som forskare, och det är ännu svårare som kvinna. Men jag har under hela tiden haft en grupp vänner runt mig, som också är forskare och studerar känslor. Karen är en av dessa personer, och nästan alla är kvinnor. Ibland frågar folk mig hur jag orkat göra all forskning och utvecklat en ny teori helt själv. Men svaret är att jag inte gjorde det helt själv. Jag har haft denna kärngrupp av kollegor som också är mina nära vänner. Vi har inte alla samma vetenskapliga åsikter, men vi litar på varandras omdöme och det har varit avgörande.

Hur är det att ägna hela sitt yrkesliv åt att studera känslor? Hur har det påverkat ditt eget liv?

– Jag började inte studera känslor för att jag ville förstå hur mina känslor fungerade. Det var inte målet. Men forskningen har ju påverkat mitt eget liv. När min dotter Sophia blev deprimerad när hen var tonåring (dottern föredrar numera pronomenet hen, reds anm.), då sökte jag mig direkt till litteraturen för att försöka lista ut hur jag kunde hjälpa till. Jag kände mig verkligen maktlös, som de flesta föräldrar gör när man ser sitt barn lida och inte förstår vad som händer. Det var så jag snubblade över vikten av ämnesomsättning vid psykiska sjukdomar.

Hon berättar att det var i den vevan hon började fundera mer på vikten av hjärnans och kroppens ständiga samtal – och kopplingar till nedstämdhet. Hon läste litteratur och forskning som pekade på att depression till stor del har att göra med metabola problem.

– Det involverar immunsystemet och mycket annat givetvis, och immunsystemet är ett mycket kostsamt system metabolt sett. Jag reducerar inte allt till metabolism, men jag kände att det var en slags saknad pusselbit.

– Det blev extra tydligt vid ett tillfälle, när jag precis hade gett ut boken Så skapas känslor och skulle resa till Sverige och hålla ett föredrag på Karolinska, runt 2018 eller 2019. På det tiden brukade jag ta med min dotter när jag reste utomlands under spring break. Vi hade haft en jättejobbig resa till Sverige med en massa byten och inställda flyg, vi hade sovit dåligt. Vi kom fram till hotellet på kvällen och somnade och när vi vaknade på morgon därpå var min dotter ett vrak. Hen mådde psykiskt väldigt dåligt. Och jag tänkte ”herregud, är hen på väg in i en depression? Vi är fast i ett annat land och jag måste hålla det där föredraget. Hur löser vi det här?”. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Så jag hanterade det som om det handlade om ett ”kroppsbudgetproblem”, eftersom vi precis haft denna riktigt långa fysiskt krävande resa med många flygbyten och lite sömn. Så jag gav min dotter frukost, lite ibuprofen och såg till att hen somnade om. Och när hen vaknade fem-sex timmar senare, så mådde hen helt bra. Vi promenerade runt i ett snöigt Stockholm hela dagen och pratade om det som hade hänt.

– Men återigen, jag säger inte att ibuprofen är ett botemedel mot depression. Vad jag säger är att detta kunde ha utvecklats till en större depressiv episod om vi inte hade stoppat det genom att ta bort den metaboliska bördan. Vi behandlade det som om det var ett fysiologiskt problem. Ibland är det det som behövs. För oss var den resan till Stockholm en verklig milstolpe och för min dotter var kraften i denna insikt en vändpunkt.

Hur mår din dotter idag?

– Bra! Hen är i en bra relation och har ett bra jobb. Men hen kommer förmodligen alltid att kämpa lite med sitt humör. Men hen har en strategi nu.

Vi fortsätter prata om att reglera kroppen och de egna känslorna. Lisa Feldman Barretts teori om konstruerade känslor öppnar upp för att det finns en högre grad av flexibilitet kring våra känslor än vad vi tidigare trott – att vi kan påverka våra framtida upplevelser och känslor. Det handlar dels om grundläggande saker som att äta bra, träna och sova tillräckligt. Men det handlar också om bra social samvaro.

– Det allra bästa för det mänskliga nervsystemet är en annan människa. Och det allra sämsta för det mänskliga nervsystemet kan också vara en annan människa. Vi är sociala djur och vad det betyder är att vi inte bara sköter kroppens budget för våra egna kroppar, utan vi är också omhändertagare av varandras kroppsbudgetar.

Vi reglerar våra egna nervsystem, och vi reglerar varandras. Ett exempel på regleringen av en annan människas känslor och nervsystem sker i relationen mellan föräldrar och (små) barn, menar Lisa Feldman Barrett.

– Ett litet barn kan inte hantera sina kroppars budgetar på egen hand, de kan ju inte ens rapa själva. Spädbarnshjärnor kräver att vårdnadshavaren hanterar deras allostas åt dem. Jag tror inte att vi inser hur viktigt det faktiskt är hur vi behandlar bebisar, de är helt beroende av oss för att lära sig att reglera sina egna nervsystem. Så barndomsupplevelser är verkligen, verkligen viktiga på det sättet.

Hon återgår till att prata om sitt barn Sophia och beskriver deras relation när Sophia var liten som väldigt intensiv – men att hon njöt av hennes livlighet, ja till och med av hennes utbrott. Och att hon kan sakna den lilla människan så mycket. Att hon ofta tänker på att dottern inte minns den tiden, men att hon som mamma har den bevarad själv i sitt minne.

– Ingen berättade för mig hur mycket man skulle sakna den där lilla personen. Så mitt råd till föräldrar är att man ska försöka njuta av det, även de stunder när det är skitjobbigt, för det kommer en tid då du kommer att sakna det. Och det faktum att jag saknar det betyder att det var relevant för min kroppsbudget. Och på samma sätt, när min dotter var kliniskt deprimerad, så var det en belastning på min kroppsbudget. Då kändes det som om jag sprang ett maraton i sju år.

Lisa Feldman Barrett säger att en viktig del av ett bra föräldraskap är att minska osäkerheten för barnet eftersom det är metabolt kostsamt att hantera ihållande osäkerhet. Det kan bli tungt för ett litet nervsystem, så vi som föräldrar måste vara förutsägbara.

– Inledningsvis begränsar vi osäkerheten för våra barn och sedan låter vi världen långsamt expandera för att tillåta mer och mer osäkerhet så att deras nervsystem kan lära sig att hantera det. De behöver så småningom lära sig att reglera sin egen kroppsbudget och sina egna känslor. Så jag tror absolut att det är viktigt att även lära barn att ha ett språk, en uppsättning begrepp för att förstå de signaler som kommer från kroppen och från världen. De ord vi har för att beskriva upplevelser har stor effekt på vilka känslor vi upplever.

Hon kallar det för ”emotionell finkornighet”. Om hjärnan har få koncept för att förstå förändringar i kroppen och välden utanför så kommer hjärnan att ha färre alternativ när den skapar en viss känsloupplevelse. Har man däremot ett rikt konceptuellt språk för känslor ökar chansen att man skapar en känsla som stämmer bättre överens med situationen.

– Men man ska också komma ihåg att barn plockar upp emotionskategorier och emotionsbegrepp från sin kultur, och att dessa varierar kraftigt.

***

Läs även: Antonio Damasio: Medvetandet uppstår först som en kraftfull känsla”

Läs även: Affective forecasting – konsten att förutspå känslor