Antonio Damasio: ”Medvetandet uppstår först som en kraftfull känsla”

Elliot var inte längre sig själv. Han var en man i 30-årsåldern som hade haft en bra relation med sin fru och sina barn och en stabil karriär. Elliot plågades av kraftig huvudvärk och koncentrationssvårigheter och gick till läkaren. Det visade sig att problemen berodde på en hjärntumör, stor som en mindre apelsin. Tumören var godartad och operationen gick bra, men en del vävnad i frontalloben, den främre delen av storhjärnans hjärnbark, hade skadats och behövde tas bort. 

När Elliot, som egentligen heter något annat, träffade hjärnforskaren Antonio Damasio var han på flera sätt fortfarande sitt gamla jag. Han var trevlig och charmig, höll sig uppdaterad med vad som hände i världen, hade fortfarande koll på affärsområdet som han arbetade med, och mindes mycket väl detaljer om sitt förflutna. Samtidigt höll hans liv på att rasa samman.

Elliot övergav eller misskötte projekt på jobbet och blev till sist av med sin anställning. Han gav sig sedan in i katastrofala affärer med en suspekt figur, trots varningar från sina vänner, och blev bankrutt. Han skiljde sig, gifte om sig med en kvinna som varken hans vänner eller familj gillade, och separerade igen. Han började samla på skräp som fyllde hans bostad.

När läkare gav Elliot en remiss för att träffa Antonio Damasio bodde han hemma hos ett av sina syskon, och hade blivit nekad sjukersättning. Trots allt kaos i hans liv hade läkarna bedömt att hans mentala förmågor var intakta. Var han lat eller rent av en simulant?

Antonio Damasio började söka efter svar. Han fick reda på att Elliot helt hade tappat förmågan att fatta beslut på jobbet och i privatlivet, och att planera sin tid. På sitt kontor kunde Elliot slösa bort en hel eftermiddag på att försöka bestämma sig för om han skulle sortera sina dokument efter datum eller storlek. Samtidigt var alla hans kognitiva funktioner i gott skick. Han fick mycket högt resultat på ett IQ-test, och såväl minne som språk och matematiska kunskaper fanns kvar. Men det kunde ta honom timmar att bestämma vad han skulle äta till lunch, och flera minuter att bestämma vilken färgpenna han skulle använda för att fylla i ett medicinskt formulär.

Efter en tid fick Antonio Damasio en aha-upplevelse. Han insåg att han fokuserat för mycket på att undersöka Elliots intelligens. Bristen låg nämligen i något helt annat: Elliot visade aldrig några känslor under sina många timmars samtal med Damasio. Ingen sorg, otålighet eller frustration. Damasio lät Elliot titta på känslomässigt laddade bilder, som brinnande byggnader och bilolyckor samtidigt som han mätte hudkonduktans eftersom en person som upplever starka känslor ofta börjar utsöndra handsvett. Men Elliot reagerade inte emotionellt på bilderna, varken positivt eller negativt. Han kunde inte heller känslomässigt förstå det sorgliga i sin egen situation, även om han kunde återge perfekt vad han råkat ut för.

Genom att undersöka vad som hänt Elliot och en lång rad andra patienter med liknande skador på frontalloben kunde Antonio Damasio se ett mönster: De kunde inte uppleva känslor och hade därför mycket stora problem med att fatta även de enklaste beslut.

Damasios forskning visar att känslor spelar en central roll i beslutsfattande. Vi kan inte fatta beslut endast genom logiska resonemang – det finns ingen konflikt mellan känslor och det rationella. Slutsatserna presenterades i boken Descartes misstag från 1994 som fick ett enormt inflytande inom neurovetenskap, filosofi och psykologi. Innan dess hade hjärnforskare inte varit särskilt intresserade av känslor och emotioner, eftersom de inte ansetts ge några svar om hur hjärnan fungerade.

Efter en lång karriär som en av världens främsta hjärnforskare ser Antonio Damasio fortfarande detta som sin största bedrift.

– Det har känts viktigt att kasta ljus över beslutsprocessen och att göra människor mer medvetna om rollen som känslor spelar i beslutsfattande, säger Antonio Damasio via Zoom.

– Att emotioner i allmänhet, såväl bra som dåliga, spelar en viktig roll i att fatta så bra beslut som möjligt.

Varmt kaliforniskt morgonljus strömmar in över Antonio Damasio från fönstret. Klockan är strax efter tio i Los Angeles där portugis-amerikanen Damasio är professor i neurovetenskap, psykologi och filosofi vid University of Southern California och föreståndare för Brain and Creativity Institute.

– Busy! svarar Antonio Damasio med ett vänligt leende på frågan om hur det står till i dag. Han arbetar med en ny bok.

– Den handlar om medvetandet, förutsägbart nog, säger Antonio Damasio och skrattar.

– Arbetstiteln är ”Det mänskliga medvetandet: vad är det och vad spelar det för roll”. Det kommer inte att bli den slutgiltiga titeln, men det förklarar vad boken handlar om.

Bakom ryggen på Damasio skymtar en målning föreställande en landsväg där nakna träd bildar en tunnel, av David Hockney, en av Storbritanniens och världens största nu levande konstnärer. Även Antonio Damasio är en av de verkliga superstjärnorna inom sitt fält, som nått långt utanför den akademiska publiken med sina populärvetenskapliga böcker.

Decartes misstag är fortfarande den mest kända, och vände upp och ner på etablerade uppfattningar om hur hjärnan fungerar. Misstaget i titeln syftar på den franska 1600-talsfilosofen René Decartes uppfattning att kroppen och medvetandet är skilda åt. Det missförståndet har följt det västerländska medicinska tänkandet genom åren. Tankar och känslor har betraktats som bortkopplade från kroppsfunktionerna. 

Just hur kroppen hänger ihop med hjärnan och medvetandet är en av de saker som Damasio kommit att intressera sig mest för. Drivkraften har bestått genom åren.

– Jag är fortfarande passionerat intresserad av medvetandets mekanismer. Till exempel tror jag att känslor är medvetandets källa, säger Antonio Damasio.

Hur vårt medvetande fungerar ses som ett av vetenskapens största mysterier. Vad är det för något? Hur uppstår det? Är det bara vi människor som har det? Hur kan elektro-kemiska processer i ett organ som hjärnan leda till upplevelser som att vi kan känna doften av en nyklippt gräsmatta eller smärtan i att trampa på en legobit? Inom medvetandefilosofin kallas detta för ”the hard problem”. Men Damasio är skeptisk till inställningen att frågan är olöslig.

– Vetenskapen har alltid arbetat med att försöka lösa mysterier. Det är skillnad att säga att det finns ett mysterium och nu ska vi försöka lösa det, och attityden att det är en fråga som inte går att lösa, säger Antonio Damasio.

– Hur kan en fysisk sak som kallas för hjärnan skapa en icke fysisk sak som kallas för sinnet? Well, jag tycker att det är fel sätt att ställa frågan. Visst, hjärnan är fysisk men den har struktur och processer. Vårt jobb är att ta reda på hur den fungerar. Dessutom är idén om att sinnet inte är något fysiskt lite märklig eftersom det uppstår i hjärnan i relation till resten av kroppen, inte bara av hjärnan.

Antonio Damasio exemplifierar genom att nicka mot sin datormonitor och berättar att han just nu skapar en bild av mitt ansikte på andra sidan Zoom-samtalet. 

– En bild av ditt skägg, till exempel, som påminner mycket om det skägg jag själv rakade bort för några dagar sedan. Det här är saker som jag skapar i visuella representationer i min hjärnas syncentrum. De är såklart fysiska, de inträffar ju i min hjärna som är väldigt fysisk och som har en massa välorganiserade neuroner. De signaler som går från mina synnerver till syncentrum och så vidare, allt det är också fysiskt. Så idén att det finns en barriär mellan en fysisk hjärna och ett eteriskt, icke-fysiskt sinne är helt oacceptabel.

Antonio Damasio föddes i Lissabon, Portugal, för 79 år sedan. Med en pappa som var läkare var det ett naturligt steg att studera vidare efter skolan.

– Men det var ingen som pressade mig att jag skulle bli just läkare. Jag hade fullständig frihet att välja vad jag tyckte var intressant. Och min första impuls var att bli just läkare. Jag var alltid intresserad av saker som hade med hjärnan och sinnet att göra. Jag ville specialisera mig på neurologi. Men inte neurologi som handlar om till exempel styrning av muskler, utan sinnesprocesser.

Kulturen har funnits med Damasio sedan unga år och kom att sätta spår i hans forskarkarriär och i nyfikenheten på människans inre. 

–  Jag var väldigt intresserad av film som ung och var faktiskt filmkritiker ett tag. Framför allt gillade jag Hitchcock, som är mycket skicklig på att utforska känslor och använda dem i sina filmer. Sedan hade vi ju den franska nya vågen, Orson Welles och Ingmar Bergman förstås. Hur kunde man undgå att vara intresserad av Bergman på den tiden? Jag plöjde också många romaner, särskilt amerikansk litteratur som Hemingway och Scott Fitzgerald.
För första gången på mycket länge läste Antonio Damasio nyligen om Scott Fitzgeralds roman Natten är ljuv, ett triangeldrama med en psykiater som gift sig med en patient. 

– Jag uppskattade den nu ännu mer än för 50 år sedan. Den är helt fantastisk. Att läsa den tror jag kan ha väckt mitt intresse för känslornas och emotionernas värld. Det fina med stor konst, särskilt berättarkonst som film och romaner är att den kastar dig in i en persons sinne, som är mitt i en känslomässig omvälvning och som upplever massor med olika känslor. Det tror jag kan ha påverkat min väg i livet.  

I sin forskning arbetar Antonio Damasio ofta sida vid sida med sin fru Hanna som han träffade när de båda utbildade sig till läkare i Lissabon. Även hon är en framstående hjärnforskare, som undersöker hjärnfunktioner som minne och språk – bland annat på patienter med frontallobsskador, som ”Elliot” och järnvägsarbetaren Phineas Gage, en av psykologihistoriens mest kända fall, som år 1848 fick ett järnspett genom frontalloben och genomgick en kraftig personlighetsförändring.

Att arbeta tätt med sin livspartner har sina ”toppar och dalar” säger Antonio Damasio.

– Ibland har vi livliga diskussioner och håller inte alls med varandra. Men det är bara bra. Hon jobbar med något väldigt konkret, att undersöka hjärnor och deras funktion, och tittar till exempel på vad som händer när vissa delar av hjärnans nätverk har skadats. Det är väldigt viktigt för att förstå vilken roll olika delar av hjärnan spelar.

Enligt en färsk teori som Antonio och Hanna Damasio utarbetat är vårt medvetande omöjligt utan känslor. Vi upplever känslor hela tiden, och dessa berättar för oss automatiskt inte bara att vi existerar, utan också att vi existerar i en fysisk kropp som kan känna obehag eller njutning, menar makarna Damasio.

– Till skillnad från vissa av mina kollegor tror jag inte att medvetandet är något extremt sofistikerat som kommer från de högre nivåerna av hjärnans och sinnets funktioner. Jag tror att medvetandet först uppstår som en mycket kraftfull känsla.

– Om vi inte så tydligt kände att vi lever skulle vi inte ha möjligheten att skapa medvetande, säger Antonio Damasio.

Som exempel nämner han vår andning.

– Vi ägnar inte någon större uppmärksamhet åt att vi andas. Men om du plötsligt får problem med luftvägarna och får svårt att andas, ja då skulle du veta att något är mycket fel. Om något hotar våra livsuppehållande processer upptäcker vi det genast.

Att arbeta med patienter som Elliot liknar Antonio Damasio vid att lägga ett pussel.

– Det handlar om att vara uppmärksam på vad som är annorlunda med en person, vad personen säger och sedan försöka koppla ihop det med hur dennes hjärna ser ut. Därifrån konstruerar man en berättelse om hur det ligger till. En hypotes. Sedan gäller det att hitta sätt att undersöka om den är korrekt. Det är en sak att ha en idé som verkar briljant, en annan att visa att den är korrekt.

Att ge rådet ”följ din magkänsla” till någon som ska fatta ett stort beslut är något av en klyscha, men enligt Antonio Damasio en sådan med vetenskaplig grund. När det gäller stora livsbeslut, som val av partner och om att bilda familj är det gynnsamt och snabbare att använda sig av både emotionella och kognitiva processer, enligt Damasio. Vi använder då ”somatiska markörer” som en hjälp att fatta beslut som gynnar vår fortlevnad och sociala position. Det handlar om medvetna eller omedvetna förändringar i kroppen, såsom ändrad hjärtfrekvens och svettningar, och som hjälper till att definiera val som fördelaktiga eller ofördelaktiga. De somatiska markörerna bär med sig information från tidigare händelser i livet och hjälper oss därifrån att fatta beslut.

Men människor som Elliot, som skadat frontalloben, hade tappat den funktionen och kunde inte längre fatta vettiga beslut, trots en hög IQ. Länge dominerade inom beslutsforskningen bilden att mänskliga beslut är rationella. Men nu vet vi att fler system i hjärnan är inblandade i beslutsfattande. Vad ska vi människor då göra med den kunskapen?

– För det första, var uppmärksam på känslorna och vad de berättar för dig, säger Antonio Damasio.

– Det är en viktig skillnad mellan oss människor och artificiella intelligenser. Våra system uppmärksammar oss hela tiden på beteenden som upprätthåller och inte upprätthåller våra liv. Negativa emotioner ger dig varningar som du behöver uppmärksamma omedelbart, som rädsla. Positiva emotioner skickar ett budskap att saker och ting är okej och att du är fri att utforska världen.