Little Jinder: ”Undvikandebeteenden cementerade jag tidigt i livet”

Romantik på svenska, så heter Josefine Jinders nya album. Vi har mött henne för att prata om det, om rastlösheten, om adhd-diagnosen som dröjde tills hon hunnit fylla 35 – och om att det var skönare att få mediciner än att få en diagnos.

Det var när hon började sjunga på svenska, på albumet Little Jinder som kom för tio år sedan, som det stora publika genombrottet kom. Dessförinnan hade Josefine Jinder visserligen släppt en rad ep-skivor och ett engelskspråkigt debutalbum. Men de skivorna, med sina elektroniska ljudbilder, gjorde mest väsen av sig i klubbkretsar. 

Men med Little Jinder förändrades allt. Hon tog emot en Grammis i kategorin Årets pop, Rebecca & Fiona-samarbetet Vita Bergens klockor blev en stor hit och snart skulle hon göra en låt ihop med Mauro Scocco. I dag är hon, som det brukar heta, etablerad. Under åren har hon medverkat i TV4:s Så mycket bättre, varit programledare för Musikhjälpen i P3, släppt album och turnerat samt börjat skriva personliga och omdiskuterade krönikor i Expressen.

– Det är roligare att skriva krönikorna än låttexter, för det finns en annan frihet där. Jag behöver inte tänka på om det låter fult och så är allt inte redan gjort som i låttexter, säger Josefine Jinder.

Vi träffas på ett kontor på Södermalm för att bland annat prata om det nya albumet
Romantik på svenska där Little Jinder är tillbaka i den mer elektroniska musiken efter förra albumet Salta Diamanter – som var en utflykt till ett mer bandorienterat, akustiskt sound.

– Den här skivan är en reaktion på förra skivan som var en reaktion på skivan före den, säger hon och skrattar.

Att det senaste albumet är mer elektroniskt och därför skulle gå att beskriva som ett ”tillbaka till Little Jinder-rötterna-album” är dock inget utslag av någon form av nostalgi, utan handlar snarare om att hon alltid vill vidare. Hon säger att det är så hon fungerar som artist.

– Jag tror alltid att gräset är grönare och att allt ska bli perfekt om jag gör på ett annat sätt nästa gång. Så då flyttar jag om i den kreativa processen för att det ska hända något magiskt.

”Jag har sökt mig till utanförskap och vetat att jag funkar annorlunda.”

Det är inte svårt att se att hon är sådan. Även i sina låttexter eller Expressenkrönikor ger hon uttryck för att vilja vidare och när vi träffas märks det också. Hon är snabb och finurlig i sina formuleringar och ger ett lite rastlöst intryck. När jag nämner att hon är väldigt snabb, säger hon att hon fick en adhd-diagnos för ett år sedan.

– Jag gjorde två utredningar och båda sa nej. Men sen mötte jag en psykiater som gick igenom hela min journal ordentligt och kunde konstatera att jo, det handlar nog om adhd även om allt inte stämmer till hundra procent.

Många som får en npf-diagnos i vuxen ålder har vittnat om att det kändes som en befrielse och som att ”bitarna föll på plats”. Var det så för dig?

– Ända sedan jag var ganska liten har jag nog vetat om att det var något som inte stämde. Att jag inte var som … de andra, typ. Det har format mitt förhållningssätt till världen. Jag har sökt mig till utanförskap och vetat att jag funkar annorlunda, vilket inte är en nackdel i musikvärlden.

Så diagnosen förklarade en del för dig?

– Det var inte som att jag ropade ”äntligen”, jag visste det ju redan. Den stora frågan för mig har inte varit ”vad är felet” snarare ”vad kommer att hjälpa mig”.

Josefine Jinder hade redan testat en rad olika mediciner. Men psykiatern som diagnostiserade henne föreslog adhd-medicin, och det fungerade.

– Jag svarade positivt på det, vilket ju också bekräftade att diagnosen var rätt. Jag har testat alla andra mediciner tidigare utan resultat, så det var givetvis skönt. Mycket skönare än att ”få en diagnos”.

Även om adhd-diagnosen dröjde tills Josefine Jinder hunnit fylla 35 år var det långt ifrån den första kontakten med psykiatrin.

– Det har blivit många vändor där ja, säger hon och himlar med ögonen.

Redan när hon var liten mådde hon dåligt. Hon säger i dag att hon troligen hade sin första depression redan som 14- eller 15-åring. När hon mådde dåligt började hon skolka och stanna hemma från skolan.

– Undvikande beteenden cementerade jag tidigt i mitt liv. Och flykt. Att hela tiden fly in i musiken till exempel. Samtidigt känner jag att jag alltid tillåtit mig just det eftersom det ändå blir någonting av det.

Det var under tonåren som Josefine Jinder började göra egen musik. Hon hade laddat hem ett musikprogram på datorn, låg under sitt täcke i sängen och gjorde musikaliska skisser och skrev ner texter. Det är faktiskt exakt så hon jobbat även med det nya albumet, även om hon i dag inte längre använder ett ”crackat” ljudprogram. 

– Haha, nej, men jag halvligger fortfarande i sängen och bygger egna ljudvärldar. Det blir som en liten bubbla som jag tycker om att vara i.

Och precis som förr har Little Jinder denna gång samarbetat med producenten och barndomsvännen Johan ”HNNY” Cederberg. De lärde känna varandra i rökrutan på högstadiet.

– Gropen kallades det. Jag hade savannbyxor och Canada Goosejacka, rökte och försökte väl vara cool. Johan var hiphopkille och gjorde egna beats redan när han var 13 år. Det var han som visade mig musikprogrammet.

I arbetet med Romantik på svenska har Josefine Jinder skapat låtskisser som hon sedan mejlat till Johan Cederberg, som utvecklat dem och lagt på beats. Josefine skrattar till när hon berättar om hur de skickar filer fram och tillbaka till varandra:

– Två introverta som jobbar tillsammans! Jag behöver liksom vara ifred för att kunna fokusera och han fungerar likadant.

Men när det var dags för slutproduktion av albumet sågs de. Det var Johan som övertalade Josefine Jinder att verkligen sjunga ut i singellåten Är du galen där Little Jinder tar ifrån tårna på ett sätt som hon normalt inte annars gör när hon sjunger.

– Jag visksjöng på demon, eller kanske bara väste, men när vi var i studion för att lägga på sången sa han åt mig: sjung med magen som normala människor gör! Skrik typ!

Först fick hon panik och tyckte att det var hemskt att sjunga på det sättet, men sen testade hon och blev nöjd med resultatet.

– Jag mådde skit och tjatade om hur jävla dåligt det skulle låta. Men han peppade på mig och just för det var han så lyssnade jag på hans åsikter. Det är viktigt att ha sådana personer i sitt liv: som kan putta en i nya riktningar.

Har du aldrig arbetat med sångpedagog?

– När mitt stora skivbolag ville satsa på mig i en sekund när jag släppte mitt tredje album, jo. Då hade jag årskort på Sturebadet och gick till en sångpedagog. Det var i den sista lyxiga eran i skivbranschens historia.

Året var 2015 och Josefine Jinder gick till den numera bortgångna sångpedagogen Zannah Hultén. Hon var smått legendarisk i musikkretsar och satt bland annat i juryn för TV4:s Stjärnornas stjärna. Sångpedagogen var med i studion då Little Jinder sjöng in låten Super 8 till albumet Allting suger.

– Hon var underbar, en helt superexcentrisk, galen sångpedagog. Jag minns att hon masserade min tunga och plötsligt bara drog ut den. Och så ville hon att jag skulle sjunga med könet, haha. Det funkade. Jag sjöng otroligt mycket bättre med hennes hjälp, men det är inget jag vill nu.

Men i refrängen på Är du galen tar hon alltså i ordentligt igen. Låttexten handlar om att släppa taget och att ge sig helt hän åt en ny relation. Josefine Jinder säger att hon skriver texter ”hela tiden”. Hennes anteckningar i mobilen fylls ständigt på med olika funderingar och iakttagelser.

– Jag skriver ner massor med saker och sen är det ett jävla pusslande för att få ihop en låttext. Jag skriver ju inte direkt på vers eller dikter. Det är mycket mer fragmentariskt.

Little Jinder. Foto: Luger

Hur självbiografiska är dina texter?

– Hundra procent, tyvärr.

Tyvärr?

– Ja, men det är så sorgligt. Alla måste ju bara känna: va, en till?! Ska du aldrig sluta älta den här skiten du skriver om? Och jag bara: nej tydligen inte.

Ibland har hon fått höra att hon inte borde skriva texter om glittriga neongator, fester och förälskelser längre.

– Senast i går fick jag frågan om hur länge man kan skriva ungdomsromantiskt. Men jag tycker inte själv att jag gör det, även om låtar om heartbreaks kanske kan bli tjatigt.

Hon funderar en kort stund, och lägger sedan till:

– Men å andra sidan uppstår mina låttexter alltid i en känsla och om det nu är en återkommande känsla, varför ska jag inte skriva om det? Om jag vill skriva om mitt misslyckade liv för att det är så det känns? Det borde väl vara jobbigast för mig själv, eller tycker ni som lyssnar också att det är tjatigt att jag mår dåligt?

Vi börjar prata om vem som får skriva om vad och vilka förväntningar som finns på artister som varit med länge. Josefine Jinder säger att hon inte vill att Håkan Hellström ska börja skriva andra texter bara för att han blivit äldre.

– För han gör det ju bra. Ska inte han få göra det då? Måste alla bli så här diskbänksrealistiska bara för vi blir äldre? Alltså, no offense om man vill skriva om att hänga tvätt. Men jag vill inte göra det.

I låten Blundar återvänder hon inte bara musikaliskt till sin ungdom. I texten sjunger hon om hur det var att vara ung, att lyssna på Richard D. James, eller The Aphex Twin som han kallar sig som artist.

– Jag har aldrig njutit så mycket när jag sjungit en textrad. Det var lite som att säga tack, pappa!

Ser du honom som din musikaliska pappa?

– Ja, hela låten handlar om när jag gick i högstadiet, var ute på krogen med falskleg, plankade på bussen och lyssnade på Aphex Twin. Det var så oerhört pretto av en liten tjej att lyssna på hans knasiga musik, men det räddade mig på många sätt och formade min identitet.

Nu är Richard D. James förstås inte hennes riktiga pappa. Men som många säkert vet har Josefine Jinder en musikalisk förälder: folkmusikartisten Åsa Jinder. Men när jag föreslår att hon kanske var den som fick Josefine intresserad av musik skakar hon på huvudet.

– Nej. Hon var väldigt mycket för att hålla isär jobbet och hemmet. Hon har aldrig försökt få mig att bli intresserad av musik, hon satte mig inte i någon pianolektion eller whatever. Det var någonting som jag fick hitta till själv. Och jag började göra musik när jag var tolv. Det var då jag laddade ner mitt första crackade musikprogram.

Var musiken en slags terapi för dig?

– Den är det fortfarande. Hundra procent. När inget annat fungerar i livet, har det ändå gått att göra musik. Att producera musik i datorn är ganska isolerande och introvert, men det är en plats jag alltid kan gå till. En tillåtande plats där också prestationerna känns sköna.

Hur då?

– Att behöva prestera kan ju vara ångestskapande. Men jag känner mig alltid duktig när jag gör musik. Nu har jag gjort något idag liksom. Det har fått mig att känna mig funktionell, utan att behöva tänka för mycket på samhällets andra krav.

”Terapi är tröst, rakt av. Jag har förstått att jag inte kan lösa alla problem och bli helt annorlunda.”

För sina återkommande depressioner har hon också gått i ”vanlig” terapi. I en av sina Expressenkrönikor skriver hon att det är det vänstra hörnet i terapisoffan som är hennes favorit, eftersom hon därifrån har utsikt över Skeppsbrokajen i Gamla stan i Stockholm.

– Terapi är tröst, rakt av. Jag har förstått det nu. Tidigare har jag varit väldigt frustrerad och slutat gå i terapi för det har känts för icke-konkret.

Vad är det du har förstått nu?

– Att jag inte kan lösa alla problem och bli helt annorlunda. Det handlar mer om att jag blir tröstad. När jag berättar något kan min terapeut säga ”det är okej, jag förstår att det är jobbigt” och så får jag gråta. Det gör att man orkar ta tag i sig själv nästa dag.

Men vill man inte att terapi ska lösa problemen?

– Jag förstår ju att kbt fungerar så för fobier eller att det finns andra former där det går att komma fram till praktiska saker. Men för mig har det mer handlat om att hantera all sorg och självkritik. Det räcker att någon säger: kan du prova att vara snällare mot dig själv?

Du är väldigt självkritisk som person?

– Ja, och mitt syfte med att gå i terapi har varit att få ett annat perspektiv på det.

Men samtidigt som hon har arbetat med sin självkritik i terapin, är hon också glad över att hon är självkritisk. Detta eftersom det gör att hon ständigt vill göra bättre musik.

– Det är helt klart en stark drivkraft för mig och det får mig att ständigt ifrågasätta beslut jag tar i musiken, så ja, på den punkten är det bra.

För några år sedan blev Josefine Jinder mamma. I sista spåret på nya albumet sjunger hon om att hon gör allt för Gio som barnet heter. Det är inte första gången.

– Första gången jag sjöng om mitt barn var jag lite chockad över att jag kunde göra något så cheesy, men sen blev det en positiv kraft: jag kan göra det här! Det var en spänning i det, ett motstånd. Jag utmanade nog min egen ängslighet över att behöva vara cool, säger hon och skrattar.

Hon blir berörd när hon pratar om GioGio, som låten på nya albumet heter. Ögonen tåras lite på henne och hon ser öppen och sårbar ut. 

Förändrades du mycket av att bli mamma?

– Verkligen. Innan jag fick barn kände jag på riktigt att det inte spelade någon roll om jag levde eller inte. Jag kunde känna att jag inte hade något syfte. Det gjorde mig gränslös, utmanande. Jag levde ett rätt vilt liv. Men när jag fick Gio i famnen kände jag ett syfte för första gången. Det låter ju klyschigt nu när jag berättar om det.

Men kanske inte mindre sant för det?

– Nej, för det var så. Jag kände plötsligt för att göra
de där sakerna vanliga människor gör: äta bra, sova och ta hand om mig. Jag antar att det är så som människor som är trygga i sig själva känner. För dem kommer det automatiskt, för mig krävdes det att bli mamma. Det var en game changer.

I en Expressenkrönika skrev du om att gå med i ”sekten föräldrar”.

– Den är ju lite läskig. Men många föräldrar klagar så jävla mycket på sina barn: jag kan inte sova och bla bla. Även om jag inte fått sova alls en natt har jag mer energi nu än jag hade tidigare.

Och energi har hon ju gott om, det har vi redan konstaterat. Så när nya albumet är släppt väntar sommarens spelningar runt om i Sverige. Men hon nöjer sig inte med det. Nyligen lanserade hon också ett eget AI-universitet och så skriver hon vidare på en bok som det ryktats om ett tag.

– Jag har skrivit från och till i fem år. Min förläggare är väldigt tålmodig. Jag får skov och skriver och sen glömmer jag det. Det har varit väldigt svårt att skriva för att den handlar om så jobbiga saker, men nu ska jag skriva klart den eller åtminstone göra ett ordentligt försök. Funkar det inte nu slutar jag nog.

Vad är det för typ av bok?

– Den är delvis självbiografisk. Men hela boken går ut på att jag söker ett svar på en fråga som jag har inför mig själv. Men vad det är för fråga tänker jag inte berätta nu.

Text:

Toppbild: Luger