Erik Andersson: ”Det går inte att oroa sig när man springer i skogen”

Erik Andersson öppnar ytter­dörren och släpper in mig i hus fem på Karolinska Institutet. Vi sätter av mot hans kontor i rask takt. Han ursäktar sig i farten och säger att han är seg i benen eftersom han just har kommit hem från ett terrängultramaratonlopp på fem mil.

– Kaffe?

Ja tack.

Han försvinner kvickt bort i korridoren och jag blir kvar på hans kontor. Ett litet rum med fönster mot en innergård. Trots det lilla utrymmet har han plats med två träningscyklar, som hänger på väggen, en liten bokhylla, ett skrivbord och en stol för besökare. Över en galge hänger en frottéhandduk. Ett exemplar av nyutkomna Orosboken – ta hand om din oro i fem steg, ligger på skrivbordet. På bokhyllan står ett diplom. Stora psykologpriset 2023.

När Erik Andersson tog emot priset tackade han bland annat sin gamla hand-ledare som peppat honom att följa sina intressen och kanske framför allt sporrat honom att ”våga, våga, våga”.

Erik Andersson stänger dörren och slår sig ner bakom skrivbordet. Jag blåser på det nyserverade kaffet och frågar om han själv är en orolig person. 

– Ja. Jag är ganska oroligt lagd.

Han följer kriget i Ukraina noga. Han oroar sig ständigt för räkningar, för om han missat någonting viktigt. Men han har också strategier för att minska och reglera oron. Ibland räcker det med små saker. När det kommer till omvärldsoro, som lätt dyker upp med tanke på den säkerhetspolitiska situationen världen nu befinner sig i, beskriver han sig som rimlig i sitt gensvar:

– Jag har till exempel skaffat mig två dunkar som jag har färskvatten i, och då känner jag mig ganska trygg. Det räcker för min del. 

Den nya boken som han har skrivit tillsammans med kollegan Tove Wahlund har dock inte sin bakgrund i Eriks egen oro, utan i mångårig forskning. Det är en självhjälpsbok i fem delar där man först lär sig identifiera vad som är hjälpsam och vad som är ohjälpsam oro. I nästa steg ska man lösa de lösbara tankarna så att man har kvar de som inte går att lösa. I tredje steget tar man itu med sina kontroller som är knutna till oro, exempelvis att kolla att plattan är avstängd för många gånger. Vilka kontroller är hjälpsamma och vilka är det inte? Fjärde steget handlar om den där oron och kontrollen som blev kvar efter steg två och tre, hur man handskas med oro som man inte kan kontrollera. Vädret. Världspolitiken. Konjunkturen. Pandemin.

Femte steget handlar om att konkurrera ut oron. Med kreativitet eller löpning. Något som skingrar den.

Hur kom ni fram till dessa steg och varför en bok om oro?

– Jag arbetade kliniskt med OCD, tvångssyndrom, och märkte att behandlingen inte alls blir lika bra när patienten också har GAD, alltså generaliserat ångestsyndrom. De börjar oroa sig över diagnosen, hur ska det gå, de oroar sig för allt. Och det blir bara ett mischmasch. För tio år sedan började jag intressera mig för själva oron i sig, och började leta efter sätt att kunna hantera den i terapirummet.

När covid slog till i början av 2020 märkte han och kollegan Tove Wahlund – som också har forskat om GAD och oro – att det var många människor som fastnade i vad de kallar ”ohjälpsam oro”. De oroade sig istället för att vidta konkreta åtgärder för att minska risker.

– Det var Tove som kom med idén: ”Det finns nog ingen förutom du och jag som har gjort mer forskning om oro. Vi borde sätta ihop ett väldigt enkelt program som gör att folk kan hantera orostankar på ett bättre sätt.” Sedan skrev vi ihop den här behandlingen på två veckor. Vi kokade ner de olika metoderna vi använt under åren, så ingenting är nytt egentligen, vi har bara kondenserat redan existerande forskning och vad vi sett fungerar.

Har ni gjort egna studier för att bekräfta att metoderna fungerar?

– Vi gjorde en väldigt stor studie där vi slumpade 670 svenskar som hade ohjälpsam och överdriven oro kring covid-19.

Hur fick du tag på dem? 

– Vi annonserade på Facebook Ads. Vi slumpade dem till att antingen ta del av vårt program eller till att vänta. De som fick ta del av programmet fick då våra verktyg för att minska sin oro. Det var inte fråga om något terapistöd alls, utan ren självhjälp. Programmet var tre veckor långt.

– Resultatet blev att de som tog del av programmet minskade sin oro med 40 procent och de som endast väntade minskade sin oro med 20 procent. Tiden i sig har en effekt, vilket är förväntat. Men de som gick programmet minskade alltså sin oro dubbelt så mycket.

Och det är ganska bra siffror? 

– Det är förvånansvärt bra. Det som är riktigt intressant är att ju mer personerna minskade sin oro, desto bättre daglig funktion fick de. Bättre koncentrationsförmåga på jobbet. Bättre fokus på sina hobbies och så vidare. Genom att minska oron fick deltagarna i studien ett rikare liv helt enkelt. Och effekterna höll i sig ett år senare! Så ju mer du minskar din oro under de här tre veckorna desto bättre kan du koncentrera dig ett år senare. 

Kan man se det här i ett större sammanhang, att det exempelvis krävs en trygg miljö under uppväxten för att exempelvis bli bra på matte, något som kräver hög förmåga av koncentration?

– Absolut, uppväxten är viktig. Det finns en studie som visar att om du ska lösa ett matteproblem eller koda siffror och samtidigt oroar dig, då kommer du att prestera sämre än om du tänker på något trevligt under tiden. Det finns många labbstudier som visar på att oro har en negativ påverkan på ens koncentrationsförmåga och hur bra du kan processa information. 

Men är inte oro delvis medfött, alltså en del av ditt personlighetsdrag?

– Ja, frågan är vad som är genetik och vad som beror på omgivningen. Men vad vi kan se är att barn som växer upp i en oförutsägbar miljö med, om vi spetsar till det, beröm ena dagen och örfil andra, så tenderar det att göra barnet oroligt lagt. Med det sagt – det är också så att genetiken är stark och påverkar mycket.

– Det man kan säga är att det är viktigt att träna upp förmågan att hantera oro hos sina barn. Att exempelvis öva på att släppa kontrollen. Ett av mina barn gillar inte oförut­sägbarhet, precis som jag, hon vill planera allt. Så vi har övat på att hon exempelvis tar bussen någonstans för att bara se var hon hamnar och sedan ta sig hem. Det går att hjälpa barn att bemästra oro, oavsett genetik.

I dag finns det en hel del att oroa sig för. Omvärldsoron är stor hos många, även utan en pandemi. En del är rädda för vad som ska hända efter att Trump vann valet, kriget i Ukraina, Mellanöstern, klimatförändringar … Är inte det lite befogat att vara orolig, bör man inte vara det?  

– Vi säger aldrig: det här ska man inte oroa sig för. Det fanns även skäl att oroa sig för coronaviruset. Och ekonomin i dess spår. Jag skulle säga att vi ser oro i grunden som någonting bra. Det är en förmåga som vi människor har för att förutse inkommande problem, säger Erik Andersson och sätter sig längst fram på stolen. Han stänger av ett inkommande samtal på sin mobiltelefon och fortsätter:

– De allra flesta människor jag träffar har inte en helt illegitim oro. Frågan är: Hjälper oron dig i din vardag eller fastnar du i den? Den distinktionen är väldigt viktig. Mycket av ens oro är ju hjälpsam, om man agerar på den. Om du exempelvis är orolig för din ekonomi bör du gå igenom utgifter och kanske dra in på vissa saker, eller se till att tjäna mer pengar. Då hjälper oron en framåt. Det vi är ute efter är den ohjälpsamma oron. Alltså den typen av oro där man bara oroar sig, men inte agerar på något sätt som tar en vidare. 

Kan oro bli en slags undanflykt från det man måste göra? Att man går omkring oroar sig istället för att ta tag i saker?

– Jo, det kan det verkligen bli. I den ohjälpsamma oron finns det en massa problem som man egentligen borde ta itu med. Det klassiska exemplet är att man bara går och oroar sig över hur det ska gå på tentan istället för att faktiskt börja plugga. Det kan vara ganska smärtsamt att sätta igång, man inser att man inte kan någonting. Då är det skönare att bara gå och oroa sig istället för att sätta fart.

– Men det är lite samma fenomen som att öppna kuverten som kommer från Svea inkasso eller Kronofogden. Det är så aversivt att se sanningen i vitögat att man hellre bara bara lägger det åt sidan och oroar sig istället. Det leder dock till konstant oro, vilket gör att det alltid är bättre att ta tag i den där jävla surdegen.

Jag har själv gjort ett av de fem stegen som ni mejslat fram i boken. Det kom i och för sig naturligt, utan att jag visste att det var en metod. Men när Ryssland startade sin invasion av Ukraina dövade jag en galopperande ångest genom att ta upp ett gammalt intresse och började spela blues på diverse jam i Gamla Stan. Och upptäckte att det verkligen är ångestreducerande att ägna sig åt kreativ verksamhet. Vad beror det på?

– Det handlar om att hitta aktiviteter som konkurrerar ut oron. Kreativa aktiviteter är väldigt bra exempel på vad vi kallar inkompatibilitet. Du kan inte oroa dig och göra det här samtidigt. Det fina med det du nämner är att det också gör en väldigt socialt aktiv, eller hur? Det är en annan sådan där grej som konkurrerar ut oro, att umgås med människor och ha kul. Dela intressen. 

Samtidigt har jag märkt att det är så roligt att jag börjat lägga lite för mycket tid på det där istället för att göra kanske mer akuta saker. 

– Man måste som sagt skilja på vilken typ av oro man går omkring med. Om du har åtgärdat de saker som går att åtgärda, som exempelvis ta hand om din ekonomi, då ska du verkligen spela musik, eller göra kreativa saker! Men börjar företaget gå i konkurs ska du kanske inte gå ut och lira, utan se till att lösa de problem du har med företaget.

Är inte oro på många sätt en slags välfärdssjukdom?

– Ja, det där är en otroligt intressant fråga. Det finns en sociolog som heter Roland Paulsen som driver tesen att det i mångt och mycket är vårt samhälle som skapat en högre grad av oro. En sådan sak är till exempel att vårt samhälle lägger väldigt stort fokus på risker.

Just det, det är nästan att man rekommenderas att stanna innan man kör över en bro och gå ut och kolla hållfastheten. Törs jag äta den där salamin? Vad säger Livsmedelsverket?

– Precis. Plus att du i dagens samhälle måste tänka decennier framåt. Om jag väljer den här långa utbildningen, hur blir mitt liv då? Det är bara ett recept på att börja tänka långt, långt, långt i framtiden. Ju längre bort du tänker i framtiden desto fler problem kommer du hitta. Men samtidigt, bönder för hundra år sedan borde rimligtvis ha undrat hur skörden blir nästa år.

Men de hade inte ständigt uppdateringar kring globala nyheter som påverkar dem indirekt? 

– Tekniken vi har skapar förutsättningar för att oroa sig. För den som har omvärlds­oro kan det vara bra att schema­­lägga nyhetsintaget och stänga av pushnotiserna.

Här kommer Erik Andersson in på vad de i boken kallar kontroller, alltså att upprepade gånger kontrollera om spisen är på. Har man omvärldsoro är det ingen bra idé att ständigt få nyhetsuppdateringar. 

– Det kanske är en dålig liknelse, men om du sätter in en lasagne på femtiofem minuter är det dumt att kontrollera den de första fem minuterna. Men att kontrollera den när det gått femtio minuter kan vara rimligt och bra.

Omvärldsoro i sig och oro som är kopplat till saker man själv inte har kontroll över är nästa steg. Det handlar om att frikoppla sina orostankar.

– Principen är egentligen bara att om du inte kan lösa ett problem med tankens hjälp, försök släppa taget om problemet. Gå inte in i debatt och börja argumentera. Jag läste i en bok för länge sedan där de pratade om my business, your business och Gods business. De här olösliga orostankarna är lite mer Gods business. Du behöver släppa taget om dem.

Ett exempel ni ger i boken är att man oroar sig för vad andra tycker om en. Att man går omkring och tror att kollegorna exempelvis innerst inne tycker att man är jobbig fast de aldrig har sagt det.

– Precis, du kan ju inte testa om det stämmer. Då behöver du släppa taget och inte gå in och börja älta eller debattera tankarna. Bättre att låta dem glida bort. Som ett gummiband som töjs ut, så att du får distans till tankarna.

Har du några konkreta exempel på folk som har fått ett bättre liv efter att de gått igenom era fem steg? 

– Många. Men en person som var trött på att hon gick och oroade sig hela tiden fick i uppgift att under en veckas tid registrera vad som var ohjälpsam och vad som var hjälpsam oro. Hon kom fram till att nittiofem procent av hennes oro var hjälpsam. ”Jag är chef för ett start-up-företag. Vi måste få in pengar, vi måste få till lönsamhet. Det här är mitt jobb, så jag är ganska nöjd med den här oron.”

– Det intressanta här är att hon slutade oroa sig för sin egen oro och blev vän med den. En stor del av oron må vara jobbig, men fan, den kan hjälpa en framåt också.

Vilken är den viktigaste punkten i programmet?

– Det är nog den punkten, att man sorterar upp sin oro.

Jag tittar runt i rummet, och tänker att det, vid sidan av Orosbokens fem steg, nog också finns ytterligare en effektiv metod mot oro. Kanske den mest effektiva metoden, om doktorn själv får välja.

Motionscyklarna, frotté­handduken på galgen, de ”sega” benen efter ultramaraton i skogen. Kanske är träning den bästa medicinen för att ”våga, våga, våga”. 

Jag noterar att en träningscykel han har vid skrivbordet ser ut att kunna kopplas upp mot datorn.

Tränar du här inne på kontoret?

– Det kan du fethaja. Du ska se, rutorna i kontoret är helt igenimmade efter ett 45-minuterspass. Motion är verkligen min medicin, mitt inkompatibla beteende. Det går inte att oroa sig när man springer i skogen. 

Fredrik Sandberg är journalist.

***

Läs även: ”Vi vänder det hotfulla till något löjeväckande” Rachel Molin satsar på samtidssatir i höst

Läs även: Lisa Feldman Barett: ”Det är inte någon skillnad på en tanke och en känsla”