David Norlin: ”Det finns ingen direkt manual för beteendeproblem och det sporrar mig”

Stressyndrom, bipolaritet, depression, mobbning, ensamhet, skilsmässa, relationsproblem, förälskelse och drömmar om att bli förälder. Ja, nog finns det mycket psykologiskt material i David Norlins roman Vikarien. Det är heller inte så konstigt eftersom författaren är legitimerad psykolog och verksam i yrket. Sedan några år tillbaka arbetar han på 80 procent på Mottagningen för spelberoende i Göteborg. Men det är inte där han hämtar stoff till sina böcker. Han säger att han aldrig skulle skriva om sina patienter. Men lite nytta har även författaren David Norlin av sin anställning på Mottagningen för spelberoende. 

– Jag får träffa nya sorters människor hela tiden och snabbt försöka få en bild av vem det är jag möter. Det upprätthåller nog en slags nyfikenhet för människor som jag också har användning av i skrivandet, säger David Norlin.

Jag ber honom om ett konkret exempel för hur denna nyfikenhet visar sig på jobbet och efter en kort stunds eftertanke berättar han att han ställer sig frågor som:

– Hur ska jag prata med den här patienten för att vi ska förstå varandra? Vad är viktigt för den här personen och vad är hen orolig för?

Och så lägger han till att dagarna alltid skiljer sig från varandra. Att det alltid känns nytt att gå till jobbet.

– Även om jag möter patienter som har liknande erfarenheter är det ändå alltid nytt när jag träffar en ny patient. Jag tycker att det är väldigt spännande.

Det spännande består enligt David Norlin också i strävan efter ett gott samarbete med patienten, så att det känns som att det uppstår en vi-känsla.

– Vi mot problemet. Det ger mig en belöning.

Att det blev just spelberoendemottagningen är mer eller mindre en slump. Men efter några år på en vårdcentral där han mötte patienter med vitt skilda diagnoser uppstod en längtan efter att specialisera sig.

– Vid ett tillfälle skrev jag ned alla diagnoser jag hade gjort försök att behandla och det blev ett fyrtiotal, allt från depression och panikångest till en hel del relativt ovanliga tillstånd. För beteendeproblem finns det ingen direkt manual och det sporrar mig att hitta lösningarna själv. 

David Norlin är också doktor i psykologi. Så att hans senaste roman rymmer mycket psykologirelaterat material är verkligen inte konstigt. Dessutom är den på hela 928 sidor och om man skriver ett relationsbaserat drama på så många sidor, borde det ju dyka upp en och annan referens till det mänskliga psyket. 

Vikarien är hans andra roman på ett etablerat förlag. År 2016 debuterade han med den kritikerrosade romanen Dagar utan ljus, nätter utan mörker som nominerades till Katapultpriset för årets bästa debut. Så han kan med gott samvete titulera sig författare. Men egentligen är det alltså en slags bisyssla för David Norlin, även om det rent tidsmässigt är mer än de 20 procent som ”saknas” i hans 80-procentiga psykologtjänst. Detta eftersom han inte bara ägnar fredagarna åt skrivande, utan också varje morgon, då han ställer klockan på 05.00 och går upp och sätter sig framför datorn.

– I dag ställde jag den faktiskt på klockan sex. Jag unnade mig det eftersom jag vet att jag har en hel skrivdag framför mig. Dessutom kom jag i säng lite sent igår, säger David Norlin och ler.

Vi möts via en videochatt. Bakom David Norlin skymtar en fullproppad bokhylla. Litteraturen är viktig i hans liv. Det egna skrivandet är en plats för honom där han får leka och ta ut svängarna på ett sätt som han inte kunnat i forskningen.

– All forskning bygger ju på reproducerbarhet, att någon annan forskare ska kunna göra på samma sätt och komma fram till samma resultat. Kreativt arbete är något helt annat. Det är bara jag som kan skriva som jag gör och det är väldigt mycket lek över det. Det skönlitterära skrivandet är ett skyddat mellanområde där jag får vara själv med mina fiktiva personer och se vad som händer.

Han säger att han är väldigt lekfull som person och att hans humor, inklusive Göte­borgsvitsar, är ”omvittnat dåliga”.

– Jag är ett enda långt pappaskämt, säger David Norlin och skrattar.

Men det märks verkligen inte på hans böcker. Visst innehåller Vikarien en del humor, men det är samtidigt en allvarlig, vacker och stundtals smärtsam skildring av en kvinna som försöker finna sin plats i tillvaron. Huvudpersonen Anna är i trettioårsåldern. Hon har varit utbränd och är nu tillbaka på deltid som vikarie i en skola. Hennes vänner har skaffat barn, själv testar hon att nätdejta men blir irriterad av det ytliga och affärsmässiga i dejtingapparnas upplägg. När hon återigen vikarierar, denna gång på en kvällskurs för vuxna, träffar hon nyseparerade Thomas som lever varannan vecka-liv med sina två små barn. Efter en tid av förälskelse blir Anna en slags vikarie även här: som extramamma för barnen.

– Själva idén till Anna kom för att jag ville skriva om att höra till, om att ha en familj.

Det var efter en resa då David Norlin var på hemväg som dessa tankar kom. Han föreställde sig hur barnen skulle komma och slänga sig runt halsen på honom när han kom hem, hur han skulle lukta på deras hår, krama om dem och säga att han längtat efter dem.

– Jag kände så starkt att det är mitt hem och att jag är så oerhört tacksam över att jag har min familj. Jag ville skriva om det, men för att det ska bli en berättelse behövs en skevhet eller något slags konfliktförhållande.

Det var fröet till det som senare skulle bli huvudpersonen Anna. I texten gestaltas hennes utanförskap i relationen till Thomas och hans barn av platserna de befinner sig på. Annas lägenhet står i långa perioder tom och krukväxterna dör, eftersom hon hellre befinner sig med Thomas i hans hus på landet. Där finns en glimt av den familj Anna så hett önskar att hon hade. Lägenheten där Thomas barn och deras mamma bor är en stängd plats för Anna – som hon en kväll betraktar utifrån, då hon svartsjukt ser på hur Thomas umgås med sin familj. I skolans stressiga miljö far hon mest illa.

– Jag tror att platser betyder väldigt mycket för mig. Jag har annars ganska dåligt minne, men platser minns jag. Jag kan se dem framför mig och återuppleva en känsla av hur det var att vara där. Eller hur det var att vara i den perioden i livet där jag tillbringade mycket tid på den här platsen.

I sin research för boken besökte han hus på landet som antingen var helt övergivna eller sommarhus som var igenbommade för vintern.

– Platserna står ju också för en inre geografi, som har mer med vårt psyke att göra. I en annan intervju fick jag frågan om varför det är så mycket fönster i boken. Det hade jag inte tänkt på tidigare.

Vad svarade du på det?

– Någonting om att fönster är arkitekturens ögon och att det är genom ögonen som vi får kontakt med människor. Samtidigt som vi kan bli lurade av ögon.

Hur menar du då?

– Det är kanske något som mitt jobb bidrar med för när jag träffar spelberoende personer är lögner och oärlighet ett stort problem. Även om någon ser dig i ögonen och du ser den här personen till hundra procent så kan den säga någonting som är fullkomligt osant eftersom han eller hon lever med en beroendeproblematik. Du kan liksom bli insläppt men kan precis lika mycket bli utestängd.

Apropå ögon så är Vikarien en väldigt visuell roman. Kanske beror det på det höga sidantalet, men den känns väldigt mycket att läsa som det är att se en tv-serie. Man får komma personerna inpå livet, se dem i vardagliga situationer, vara med om spänningsmoment och i utsatta lägen.

– När jag skriver är det som att jag ser det som händer på film, så det är inte så konstigt att läsaren känner av det.

Under arbetet med boken har David Norlin, som han själv uttrycker det ”snöat in på dramaturgiska bågar och sättet att bygga spänning i filmer”.

– Det har varit ett sätt att organisera allt material och alla idéer. Det behövdes i mitt arbete, så att jag kunde hålla reda på tusen sidor romantext. Jag tänker boken i fyra tydliga akter och har arbetat medvetet med ett slags ”thrillertänk” för att bygga spänning.

Och spännande är det. Mitt i vardagliga passager om att diska, laga mat eller ta barnen på en utflykt vibrerar det av spänning under ytan. På förlagets hemsida beskrivs boken som ett ”vardagligt ödesdrama” och det ligger inte långt från sanningen.

Men det är inte bara i handlingen som texten är spännande. Det är också oavbrutet fascinerande att följa personernas utveckling i boken. Återigen tycker jag som läsare att det märks att författaren är väl bevandrad inom psykologi. För att skapa fördjupade porträtt av Anna och de andra romanpersonerna har David Norlin skrivit dagboksanteckningar, brev dem emellan och en lång rad andra texter – som dock inte ingår i romanen.

– Totalt har jag nog skrivit 3 000 sidor. Men det är ju mer rester av ett slags arbetsprocess. Det är inte så intressant, men det är ändå text jag behövde få ur mig för att fördjupa porträtten. Jag är så rädd för att glömma saker också, så jag skriver alltid mycket anteckningar.

Vad innehåller ett sånt där brev mellan två romanpersoner?

– Jag kan sätta i gång gräl mellan dem, för att se hur de reagerar. Men det kan också vara texter om Thomas eller Annas barndom som förklarar mer om vilka de är och varför de reagerar som de gör för mig. En slags nyckelupplevelser i livet för dem.

David Norlin tar ett andetag och funderar lite. Sen berättar han att han brukar sätta alarmet på sin klocka och ge sig själv i uppgift att skriva i femton minuter om vad Thomas vill säga till sin exfru Maria.

– Det blir ett intuitivt sätt för mig att skriva och samtidigt lär jag mig mer om hur han fungerar som person.

Men sen slänger du dessa texter?

– Någon formulering eller en grundkänsla har jag sedan användning av när jag skriver på själva romantexten. Men då är det mer som på en filminspelning: kamerorna är på, jag vet att det måste skapas en scen.

Du verkar oerhört disci­plinerad som gör såna här övningar och går upp klockan 5 varje morgon för att skriva. När går du och lägger dig på kvällarna?

– Ibland får jag kompensera lite för jag märker att jag börjar bli trött. Då lägger jag mig kanske vid åtta, men oftast går jag och min son som är elva år och lägger oss samtidigt: halv tio.

Är du trött på frågan om varför romanen blev så lång?

– Nej, egentligen inte. Den behövde bli det. På frågan om varför den är på 928 sidor har jag börjat svara på ett nytt sätt.

Jaså, hur svarar du?

– Att det är för att min förläggare ville ta bort 300 sidor.

Att gå upp klockan fem och ägna några timmar åt skrivandet är heller inget han slutat med sedan Vikarien publicerats. Från början var det ett slags tvång han utsatte sig för, berättar han. Men ju längre han gjorde det, kände han att han behövde tiden där han fick vara ensam med bara sin text.

– Om jag inte får den där tiden ensam, utan andras röster som ställer krav på mig, känner jag mig berövad på en slags livsluft. Det finns ju dagar när jag försovit mig och vaknar först när resten av familjen vaknar. Det känns inte alls lika bra.

Samtidigt, lägger han till, har familjen varit både stöttande och ytterst delaktig i det kreativa arbetet med romanen. David Norlins dotter går numera på gymnasiet, men när han skrev som intensivast gick hon på högstadiet. Hon hjälpte till med beskrivningar av skolmiljöer och fick agera smakråd när det gällde vissa uttryck.

– Jag dubbelkollade med henne så att replikerna inte lät helt märkliga.

Och sonen har varit mycket nyfiken och engagerad på boken som hans pappa skrivit.

– Han vill ofta att jag skulle berätta om personerna, särskilt barnen, i romanen och vad de tänkte och gjorde. Dessutom hjälpte han mig praktiskt.

Med själva skrivandet?

– Nej, vi behövde kontrollera en sak som jag beskriver i boken. Jag vill inte avslöja den för den är en nyckelscen. Men om jag säger att det är det mest dramatiska som händer i boken, så vet du vad jag menar?

Ja, visst.

– Jo, och vi skapade en sådan improviserad bärutrustning som Anna klurar ut i romanen för att se om den höll för ett barns vikt.

Men jag hoppas att ni inte var ute i minusgrader i skogen och gjorde det?

– Nej då, vi provade hemma i köket. Inga barn har kommit till skada under skrivandet av den här boken – som det brukar heta i Hollywoodfilmer.

Hans fru har också bidragit med en viktig sak till romanen: titeln. Själv hade han knåpat ihop ett tjugotal förslag, men när hans fru sa ”varför döper du den inte bara till Vikarien?” insåg han att hon hade rätt.

– Det blev helt uppenbart. Den fångar det här med anställningsotrygghet i vidgad bemärkelse och det är det jag skriver om. Men uppenbarligen hade inte själva ordet ”vikarien” varit så viktig för mig när jag skrev att jag själv kom på att boken kunde heta så.

Romanen kretsar kring ovisshet, svartsjuka, barnlängtan och att ha agens – att inte bara låta livet hända. Stora ämnen som finns där hela tiden i det vardagliga. Anna utvecklas genom boken och går från att vara utbränd och utanför till att höra till. Hon blir en person som till sist tar sitt liv och sina livsval i egna händer. Ibland är hon oförutsägbar, ibland är hon irriterande. Men själv har David Norlin under de tre år det tog att skriva romanen, aldrig tröttnat på sin huvudperson.

– Nej, jag körde fast och tröttnade på det. Jag har suttit med händerna på tangentbordet och stirrat framför mig. Men Anna, nej henne blev jag aldrig trött på.

***

Mats Almegård är frilansjournalist.

Läs även: Lotta Borg Skoglund: ”I många år kändes det som att jag sjönk i kvicksand”

Läs även: Erik Andersson: ”Det går inte att oroa sig när man springer i skogen”