Lotta Borg Skoglund: ”I många år kändes det som att jag sjönk i kvicksand”

Innan jag träffar Lotta Borg Skoglund har jag bildat mig en uppfattning. Jag har lyssnat på en av hennes böcker, Åren går, adhd består. Hon läser in den själv med högt tempo och en intensivitet som gör att jag förväntar mig att träffa en driven person med laserfokus. Som inte pratar runt saker.

Hon har onekligen hunnit med en del i sitt liv. Läkarlinjen, forskarkarriär, författare, entreprenör och fembarnsmor. Sa jag programledare i tv? Titel? Överläkare i psykiatri och docent vid Uppsala universitet. De flesta av hennes projekt och hennes forskning kretsar kring neuropsykiatriska diagnoser och främst då adhd. Hon har kämpat för att uppmärksamma flickors och kvinnors adhd-diagnoser – och har i studier visat att flickor får diagnosen i snitt fyra år senare än pojkar.

Och det energipaket jag träffar är inte på något sätt en yvig individ. Blicken är skarp och samtalet fokuserat. Vi pratar lite om ljudböcker och det kommer snabbt fram att de har varit bra för Lotta Borg Skoglund.

– Jag lyssnar hellre än jag läser. Jag har ju så svårt med koncentrationen. Att läsa tar jättemycket fokus för mig. Men jag lyssnar på allt jag kan.

Jag blir förvånad. Här har vi en person som inte bara har skrivit flera böcker, hon har dessutom tagit sig igenom läkarutbildningen, doktorerat och nått docents grad. Hur är det möjligt om man har svårt med koncentrationen?

– Läkarlinjen var jobbig. Jag kan inte sitta still och läsa. Det funkar inte. Jag var tvungen att gå när jag läste. Folk tyckte att jag var galen som vandrade omkring med stora böcker med en övestrykningspenna bakom örat.

– Det är en jättesorg för mig. Jag älskar ju böcker och litteratur. Men jag kan inte. Jag har hittat vägar där jag har kunnat lyssna mig till det mesta. Nu finns det jättebra AI-verktyg ändå, där jag kan föra över pdf-artiklar för högläsning. Då kan jag titta på dem samtidigt som jag lyssnar. Det funkar.

Lotta Borg Skoglund är inte bara en av Sveriges främsta adhd-experter, hon lever själv med diagnosen om det inte framgått vid det här laget. Jag frågar om hon inte äter medicin, om inte det fungerar.

– Jo men det gör jag och det har blivit mycket bättre sedan jag började med medicin. Men det fanns ju inte när jag gick läkarlinjen.

Du visste inte ens att du hade adhd?

– Nej, nej. Men när jag doktorerade, då hade jag fått min diagnos och medicinering, då gick det ju. Utan mediciner hade jag inte kunnat ta mig igenom det, tror jag.

Men hur tog du dig igenom läkarlinjen?

– Den består av ganska mycket praktiska delar och är väldigt fyrkantig, det hjälpte. Det var en kurs i taget. Och man visste målet. Man visste vad man skulle kunna på tentan. Jag tyckte att det var ganska bra för mig. Det var mycket lättare än gymnasiet och högstadiet. Det var svårare när man skulle läsa en massa olika kurser parallellt. Då blir det rörigare.

Är inte ett annat hinder, att man lätt blir uttråkad när man har adhd, man vill hoppa på nya projekt hela tiden?

– Ja, precis. Jag somnade direkt på föreläsningarna när jag blev uttråkad. Det var hemskt. Så blir det tyst får du kolla så att jag inte har nickat till, säger hon och skrattar.

Jag berättar om en vän som också är läkare men som har samma problem, hon somnade också på föreläsningar. Hon kan inte heller köra bil, eftersom hon riskerar att somna.

– Det är en sådan sak som är väldigt känd, det där med adhd och trafikolyckor. Så därför ska man ta sin medicin när man kör bil.

Om vi återgår till det där med olika projekt för att slippa vara uttråkad. Du har ju en
del järn i elden …

– Vad tror du vi sitter här, i start-up-huben, för? Jag förbannar mig själv varenda jävla gång jag drar i gång någonting nytt. Men sen får man ju ro det i land. Det blir ju ganska kul när det väl är i gång. Det är inte alltid roligt alla dagar. Men oftast.

Som om inte karriären räckte för att hålla dig sysselsatt, du har ju även fem barn om jag har förstått saken rätt.

– Ja, fem barn på fyra år. Två par tvillingar, ett par som är enäggsvtillingar och ett par som är tvåäggstvillingar, ett par tjejer och ett par killar och så en femte.

Med samma man?

– Ja. Han är också en väldigt bra kraft i mitt liv. Han är en person som förstår mig och ser vad jag behöver. Han drar inte i gång en massa projekt. Han är väldigt noggrann, väldigt långsam, väldigt smart. Och väldigt grundlig i saker och ting. Så han är min absoluta motsats. Men det är en perfekt kombination, tycker jag. Det gör också att han inte blir stressad eller orolig av att jag är lite spretig och har den här rastlösa ådran. Annars är det ju lätt att det skapar en oro och en otillräcklighet hos andra. Det är väldigt skönt.

Det blir en balans?

– Ja, vi väger upp varandra. Man blir mer och mer tacksam för det. Först blir man jättekär. Sen blir man jätteirriterad för att personen inte är som en själv. Men om man överlever blir man tacksam – och kär igen.

Du definierar i dina böcker adhd som en funktionsnedsättning, vilket de flesta gör. Men många har genom åren beskrivit adhd som en superkraft, en förmåga att hålla många bollar i luften, tänka kreativt och vara snabb och extremt fokuserad när någonting intresserar en. Och du har ju onekligen lyckats med väldigt mycket?

– Det är lätt att se på det utifrån. Det är giftet med sociala medier. Man ser ytan. Om du skulle göra den här intervjun med min man eller med mina barn så skulle de antagligen beskriva någon som kämpar ganska hårt. Någon som i perioder har det ganska tufft. Jag kan själv beskriva hur otroligt tufft det var under min ungdom och perioden när jag var tonåring och ung vuxen. Då var det inte så roligt att vara jag. Framför allt innan jag fick min diagnos.

– Sen är en funktionsnedsättning inte en sjukdom. Har du en funktionsnedsättning kan du fungera väldigt bra givet att du får en bra miljö. Du kan till och med ha en fördel i vissa miljöer. Adhd kan vara förknippat med ett driv, att du kan tänka 18 tankar samtidigt, och i rätt miljö och med rätt förståelse kan det vara ett bränsle. Men i en miljö där man ska sitta still i 90 minuter och lyssna på en lärare, utan att få röra på sig, är det för de allra flesta med adhd ett recept för misslyckande.

– Har du däremot en sjukdom, som schizofreni, så fungerar du inte oavsett hur miljön ser ut. Då kommer du ha dina svårigheter ändå. Funktionsnedsättning är mer ett annorlunda sätt att vara. Det är egentligen inget fel, det är egentligen inget sjukt. Men det kan bli det. Det är lätt att tippa över och utveckla samsjuklighet. Dels på grund av att diagnosen innebär en högre risk i sig, dels på grund av misslyckanden och motgångar. Och jag gillar inte superkraftstänket.

Men det är lättare att använda sina styrkor om man har koll på sin sårbarhet?

– Ja, exakt. Det är så jävla frustrerande att veta att man har någon form av kapacitet men bara känna som att man sjunker i kvicksand. I många år av mitt liv har bara haft kvicksandskänsla. Jag tycker att man ska vara ödmjuk. Det är jätteviktigt för mig att beskriva att alla mynt har två sidor, alla människor har styrkor och sårbara sidor. Det handlar om att hitta sina egna och skapa en balans som funkar för just dig.

Och det är här som arv och miljö blir intressant, menar Lotta Borg Skoglund.

– Jag brukar tänka att vi människor kommer till den här världen som små frön och i dem finns vårt dna, våra gener. Vissa kommer som en maskros, och då spelar det inte så stor roll vilken sorts skola de sätts i, maskrosor tar sig upp nästan var som helst. Medan några kommer som en orkidé som utan rätt miljö skrumpnar ihop till en liten krokig torr pinne istället. Om alla ska bli likadana och gå igenom samma system får vi problem: det skapar ett sårbart samhälle med svaga strukturer. Hela evolutionens styrka är beroende av att vi är olika.

I dag ökar ju adhd-diagnoserna markant och detta ska dessutom utredas från statligt håll. Hur ser du på det?

– Att diagnoserna ökar finns det flera orsaker till. Det ena är att vi jobbar med kunskapshöjande insatser. Vi föreläser, vi pratar om det. Det blir ett mindre stigma. Det är fler som går ut och berättar om att de lever med en diagnos eller har haft det jobbigt psykisk. Att vi pratar mer om psykisk hälsa och ohälsa gör att fler får upp det på sin egen radar. Det i kombination med att vi är mitt i en snabb och allomfattande digital utveckling mot ett samhälle som ställer rätt annorlunda kognitiva krav på både barn och vuxna jämfört med för bara 20–30 år sedan kan nog spela in i att vi ser de här ökningarna. Men att adhd är den vanligaste diagnosen i psykiatrin för både vuxna och barn är som det ska. Det har inte varit det tidigare, men det ska vara det.

Varför det?

– Därför att det är så pass vanligt och det är en sårbarhetsfaktor. Bara det att du är en patient i psykiatrin och har drabbats av något annat tillstånd gör att risken för en underliggande neuropsykiatrisk sårbarhet som adhd är större.

– Men det finns en svaghet i debatten i dag. Vad är orsak och verkan? Det vi ofta ser är att i familjer där ett barn har adhd så reagerar omgivningen och säger att det inte är så konstigt att barnet inte kan sitta still, de har ju inga gränser hemma. De får aldrig äta hemlagad mat, har inga tider när de ska lägga sig. De bara lämnas vind för våg. Men om man tar in ärftligheten i detta ser man att det kanske inte är en slump. Det finns kanske en eller till och med två föräldrar som kämpar med sina egna svårigheter. Kanske odiagnostiserade. Mitt jobb har gjort mig så ödmjuk inför livet. Och inför olika förklaringsmodeller.

Hur ser du skolans roll när det kommer till adhd?

– Jag tror att det är många av oss som forskar inom neuropsykiatri som tycker att det är märkligt att inte neuropsykologi är en del i den forskningen som man baserar skolans upplägg på. I stället har skolan en annan pedagogisk forskningstradition, där vi sällan samarbetar med varandra. Vi förstår så mycket om hjärnans utveckling, både om det normala barnets hjärna och när det finns neuropsykiatriska tillstånd, men vi har inte varit så duktiga på att nå in i med den kunskapen i skolans värld. Det är beklagligt.

– Jag och många tänker att i det tvärprofessionella, där den pedagogiska forskningen möter den neuropsykologiska, där finns det magi, där finns det massor av saker som vi kan göra och bygga vidare på. Men vi sitter i våra egna bås och kör i våra egna stuprör lite grann, tyvärr.

Men finns det en överförskrivning av adhd-mediciner?

– Innan vi på samhällsnivå tar signalerna av ett stigande antal diagnoser och ett stigande antal personer som behöver adhd-medicin på allvar, och faktiskt på ett moget och balanserat sätt börjar diskutera vad det står för, så tror jag inte att man kan begära att de här barnen och de här familjerna ska sluta hoppas på att diagnoser och mediciner som faktiskt kan rädda liv ska kunna hjälpa även dem.

– Samtidigt har alla mediciner en framsida och en baksida. I varje individuellt fall gör vi en bedömning baserad på vad för- och nackdelarna är. Hur ditt barn kommer att reagera på mediciner, om det får biverkningar eller om vardagen kommer fungera bättre, vet vi inte. Vi är alla unika.

Du har ju drivit frågan om kvinnor och adhd, att man missar flickor. Att det är viktigt att man uppmärksammar flickor och att det beror på biologiska skillnader mellan könen. Samtidigt har vi under många hört mycket om att det bara är samhället som påverkar oss.

– Jag är ju lite bekymrad över det. Det är ju väldigt tydligt att det finns otroligt tydliga skillnader biologiskt mellan pojkar och flickor. Hjärnan är ju också ett av kroppens organ. Våra hormoner har fri tillgång till alla områden i hjärnan. Vi ser till exempel att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vår psykiska hälsa och risk för psykisk ohälsa påverkas mycket av hormoner, och det ser olika ut hos könen. Vi kan också se hur hormoner varierar över en kvinnas reproduktiva liv och lägger på risken för flickor och kvinnor att utveckla psykisk ohälsa i olika perioder av livet. Det sker vid åren kring puberteten, vid graviditet och åren kring klimakteriet. Där har vi kvinnor en ökad risk för psykisk ohälsa och där är våra hormoner i förändring, och allt mer forskning visar på att våra hjärnor faktiskt byggs om under de här olika perioderna av våra liv. Pubertet, graviditet och klimakteriet.

– I andra delar har vi en anledning att särskilja pojkarna, en sådan sak är exempelvis risken för att hamna efter i en alltmer kognitivt krävande skola eftersom pojkar på gruppnivå utvecklar vissa förmågor senare än flickor. Jag tror att det är en väldigt stor fara för feminismen att inte skilja på de här sakerna. Men det är ju otroligt laddat. Vissa åsikter har fått företräde.

Det är kontroversiellt att börja prata om biologiska skillnader.

– Ja, men jag tror att det börjar förändras. Och jag tror att det är viktigt att vi orkar. Biologi är heller ingen ursäkt att fortsätta med patriarkala strukturer i ett samhälle. Men att försöka lösa patriarkatets dominans med att säga att det inte är någon skillnad mellan könen är inte en hållbar väg framåt. Det är heller ingen konflikt i min värld; det är inte biologi eller sociala strukturer. Det är biologi och sociala strukturer.

Fredrik Sandberg är journalist.

***

Läs även: Erik Andersson: ”Det går inte att oroa sig när man springer i skogen”

Läs även: Därför ska man bekräfta barns smärta