I huvudet på Agnes von Krusenstjerna

Agnes von Krusenstjernas författarskap kretsade ständigt kring unga kvinnors längtan att bryta sig loss och finna sin egen identitet. Genombrottet kom i början av 1920-talet med de delvis självbiografiska utvecklingsromanerna om överklassflickan Tony. Dessa skildrade kvinnoförtrycket under ytan på den idylliska överklassmiljön.

Birgitta Svanbergs avhandling om Agnes von Krusenstjerna från 1989 räknas som en av de första feministiska avhandlingarna i litteratur. Olof Lagercrantz doktorerade även han på von Krusenstjerna 1951. Han skrev: ”Hon förvandlas från sjuklig överklassflicka som levde vid sidan av tillvarons huvudfåra till en diktare som i kraft av sitt konstnärskap stod över och vid sidan av sitt öde”.

1917 romandebuterade hon med Ninas dagbok.

Redan i tidig ungdom får Agnes von Krusenstjerna diagnosen hysteri och åker under hela sitt liv in och ut på
Långbro och Beckomberga mentalsjukhus. Det sker ofta på eget initiativ och inte sällan i samband med att hon avslutat en bok. De till synes planerade inläggningarna får omgivningen att ifrågasätta om hon verkligen är sjuk, samtidigt som man gärna stämplar henne som osedlig och galen.

När idéhistorikern Karin Johannisson tar sig an Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs öden i boken Den sårade divan (Albert Bonniers förlag 2015), kallas de genomgående för Agnes von K, Sigrid H och Nelly S, i enlighet med beteckningarna från Sigmund Freuds fallbeskrivningar.

***

Läs även: Kafka beskrev Förvandlingen som en mycket avskyvärd berättelse

Läs även: ”Medvetandet uppstår först som en kraftfull känsla”