Kristina Sandberg: Min mormors ord ekade i texten

”Tvätta vittvätten på måndan och lägg den på stenhögen; tvätta de kulörta plaggen på tisdan och häng dem på tork på klädstrecket; gå inte barhuvad i den varma solen; låt pumpan fritera i het, söt olja; lägg dina underkläder i blöt med detsamma du klätt av dig …”

Det här är inledningen till författaren Jamaica Kincaids klassiska Flicka, ur den prosalyriska samlingen På flodens botten. Förmaningarna fortsätter över ett par sidor, kanske är det en mammas ord till sin dotter. Men plötsligt kan modersrösten bli hård, skarp och dömande: ”försök att gå som en dam på söndagarna och inte som den slampa du så gärna skulle vilja bli”.

När jag läste den täta och intensiva texten för första gången var det som om jag plötsligt fick syn på min mormor i Ångermanland – och hennes relation till min mamma. Jag såg tydligare hur samhället historiskt har ålagt kvinnor att se till att deras barn blir respektabla och ordentliga medborgare, för annars kunde man bli utstött, och ensam. I värsta fall riskera att bli med barn utom äktenskapet.

Genom att skriva fram just den här världen av konkreta vardagssysslor i Karibien, kände jag igen mormors upptagenhet av renlighet och smuts – och hur ”den andres” blick alltid tycktes vaka över henne, redo att slå ner, att skambelägga. Men det var inte främst de sociologiska eller psykologiska teorierna eller tolkandet av en tidsepok som uppenbarade något i mig, utan det var genom hur texten ekade av min mormors röst. Och hur den väckte lusten att skriva.

I Kincaids skönlitterära språk och textens speciella rytm och tonfall såg jag hur tvingande normer i 50-talets Karibien kunde likna de tvingande normer som styrde en hemmafrus liv i 50-talets Örnsköldsvik. Och att lika starka normer om hur livet borde levas nu, kan höras i vår egen samtid, men med ett delvis annat innehåll.

När läsare berättar sina egna berättelser för mig, så känner jag igen hur läsandet kan få oss att börja berätta våra liv. Graden av fiktion eller det självbiografiska i en text spelar nog inte så stor roll för hur läsaren gör texten till sin och svarar på den. Snarare är det skönlitteraturens förmåga att komma åt något som kan skapa en förståelse som inte handlar om en ytlig igenkänning, utan om textens möjlighet att rymma flera sanningar samtidigt. Och textens möjlighet att bjuda in till dialog.

Kristina Sandberg är psykolog och författare