Därför älskar vi zombies

Populärkulturen fortsätter att infekteras av zombievirus. Därmed skapas nya möjligheter för tittare att bearbeta sina rädslor och frustrationer – som i Fear the walking dead, en spinoff på tv-seriesuccén The walking dead. Att underhållning med skräcktema utgör ett rum för publiken att på ett ”säkert” sätt möta och ta sig igenom egna rädslor är allmänt vedertaget. Inom psykologin har man länge diskuterat de olika beståndsdelarna i denna växelverkan mellan publiken och skräckbetonade kulturella verk.

Psykoanalysens fader Sigmund Freud menade till exempel att skräckgenren hämtade näring från ”det kusliga” – föreställningar och tankar på en primitiv nivå, som det civiliserade egot har undertryckt. Hans lärjunge Carl Jung menade i sin tur att skräckfilm korrelerar med arketyper från vårt undermedvetna, som sedan frigörs när man tar del av ett skräckscenario. Just skräckunderhållningens katharsisfunktion är vanligt förekommande i
psykologiska perspektiv på genren, där under­avdelningen zombier kanske är det i dag bästa exemplet, då den kombinerar rädslan för såväl monster som virusepidemier och samhällets förfall.

The walking dead skildrar en grupp människor som efter den stora zombie­apokalypsen försöker överleva i den amerikanska Södern, och har blivit den mest sedda kabel-tv-serien i historien. Serien Fear the walking dead är liksom sin föregångare är baserad på serietidningen The walking dead. Här är det zombieapokalypsens start som står i fokus, samt hur en Los Angeles-familj och människorna omkring dem hanterar denna nya världsordning. Efter säsong ett – som enligt producenternas utsago var den mest sedda i kabel-tv-historien – kommer nu en mer än dubbelt så lång säsong två. När Modern Psykologi träffar The walking dead-skaparen Robert Kirkman och hans kolleger, reflekterar han över hur tv-serien fungerar psyko­logiskt för tittarna.

.– Det finns saker vi alla försöker hantera, som att oroa sig för att betala av sina lån eller att råka ut för någon av de hemskheter som vi hela tiden ser hända ute i världen. Då kan det vara betryggande att se någon bli
jagad av en zombie, för man inser att man i alla fall inte har det problemet. Det blir lite som att transformera alla universella orosmoment till något greppbart.

Psykologiforskaren Dolf Zilmann vid University of Pennsylvania, USA, har lagt fram den så kallade excitation-transfer-teorin, som kommenterar en annan sida av den katharsis som Fear the walking dead bär på. Den initialailska som man känner när en protagonist skadas eller hamnar i fara, förstärker belöningskänslan när orsaken till faran – i det här fallet zombier – möter sitt straff. Detta måste dock ske innan den initiala reaktionen har avtagit. Precis som i Fear the walking dead, där man sällan behöver vänta länge på att en zombie som dyker upp i rutan attackeras av en av huvudkaraktärerna.

– Om man mer specifikt funderar över varför just zombier klaffar så väl med tv-publiken, så tror jag att det har att göra med att man förs in i en värld där man tillåts attackera sina egna neuroser i någon mån, säger tv-
seriens medskapare Dave Erikson.

– Man kan liksom injicera sina fobier, paranoior och vardagsrädslor i dessa zombier, och sedan döda dem. Och det innebär en katharsisprocess som folk tycker om.

***

Läs även: Därför älskar vi katastroffilmer

Läs även: Tv-serier mot ensamhet