Dömd för sin heder

Psykoterapeuten Jon Söderberg och psykiatrikern Camilla Starck har djupintervjuat hedersdömda.
Foto: Pernilla Sjöholm

De vill förstå förövarna. Genom djupintervjuer med hedersdömda hoppas Jon Söderberg och Camilla Starck hitta nya behandlingsmetoder.

De som misshandlar och mördar i hederns namn har länge varit Kriminalvårdens blinda fläck. Nu kan nya behandlingsmetoder utvecklas – delvis tack vare psykoterapeuten Jon Söderbergs och psykiatrikern Camilla Starcks unika djupintervjuer med dömda.

Kriminalvården har genom åren utarbetat behandlingsmetoder för människor som är dömda för sexuellt våld och våld i nära relationer. Men dessa metoder har inte anpassats för intagna som dömts för hedersrelaterat våld. Den som skadar eller dödar en dotter eller en hustru för att återvinna familjens förlorade heder har delvis andra bevekelsegrunder för sina handlingar. Och måste därmed behandlas på ett annorlunda sätt. Men hur?

– Det vet vi inte än, men våra intervjuer har gett oss en del idéer, säger Jon Söderberg, utredare på Kriminalvårdens forsknings- och utvärderingsenhet.

Tillsammans med överläkaren i psykiatri, Camilla Starck, intervjuade han under fjolåret 16 personer som är dömda för hedersrelaterat våld. Det var inte alldeles lätt att hitta personer vars brott var begångna i en hederskontext, eftersom hedersbrott ännu inte har någon egen brottsrubricering. Däremot kan hedersmotiv vägas in som ”försvårande omständighet” i en dom, vilket hjälpte gruppen som gick igenom domar för att hitta relevanta fall.

Så hur många sitter inne för hedersrelaterade brott på svenska fängelser? Ingen vet. Kriminalvårdens studie av våldsbrottsdömda från 2018 identifierade 97 sådana personer, att jämföra med 1 434 personer dömda för partnervåld. Men de som satt inne för brott begångna i hederns namn var troligen fler än dessa; de gick bara inte att hitta. 

– Vi har heller inte sökt bland dem som sitter inne för mindre allvarliga brott, som ringa misshandel och olaga hot. Men bland dessa finns med stor sannolikhet också hedersrelaterad brottslighet.

33 dömda tillfrågades, 17 tackade nej. Intervjuerna genomfördes både på öppna anstalter och på anstalter med hög säkerhetsklass. Att de kunde träffa dem på plats var helt avgörande, menar Jon Söderberg:

– Inför studien 2018 gjorde jag ett försök att intervjua några intagna per videolänk, men det fungerande inte – för vi hittade inte rätt ton och fick inte kontakt. Det blev mer en dialog mellan deltagarna och tolken. Det är ju dubbla barriärer vi måste passera, både en kulturell och en språklig.

Alla 16 kommer från Mellanöstern eller Afghanistan och majoriteten är män. Att även kvinnor finns med beror på att hedersrelaterade brott ofta är kollektivt sanktionerade, i synnerhet brott som begås mot barn. Mödrar, svärmödrar och far- och mormödrar kan vara med om att planera och möjliggöra, medan mannen oftast är den som utför själva våldshandlingen. 

– Därför kändes det bra att vi intervjuade klienter av båda könen, säger Camilla Starck. 

I materialet finns domar som berör tvångsgifte och bortförande av barn, men de flesta är dömda för våldsbrott. Snittåldern är 40 år och de flesta fallen handlar om våld mot vuxna kvinnor. Alla är födda utomlands – någon kom i den senaste flyktingvågen, andra har varit i Sverige i över 30 år.

Innan de gjorde intervjuerna hade både Jon Söderberg och Camilla Starck sysslat med frågan om hedersförtryck ur olika perspektiv. De har skrivit om förtrycket, föreläst om det, stöttat offer för det. Men de hade aldrig kommit så nära förövarna förut, sammantaget blev det närmare tre timmar långa intervjuer med var och en av de 16 förövarna.

Vad är det viktigaste ni tar med er från samtalen? 

– Att det handlar om individer, att det är väldigt svårt att säga något generellt om dem, säger Jon Söderberg.

Endast en av de intervjuade var öppen med att hans handlingar drivits av hedersmotiv. Han hade misshandlat en person för att försvara familjens heder. Han visste att han begått en kriminell handling i Sverige, men det struntade han i, familjens heder var viktigare än allt annat.

Men alla andra förnekade kopplingen till heder.

– Flera av dem sa själva att de inte drivs av hederskultur, samtidigt som de gav uttryck för hederskulturella värderingar, som att familjen väljer partner och sanktionerar oskuldskontroller, säger Camilla Starck. Det är så internaliserat hos dem att de inte själva inser att de handlar inom en hederskontext.

Många av de intervjuade talade om att andra från deras kultur var besjälade av hedersnormer, men inte de själva.

– Hedersrelaterat våld och förtryck är så skambelagt i det svenska samhället att de inte själva vill kännas vid det. Intervjuer med hedersdömda i länder där det är mindre skambelagt, exempelvis i Turkiet, uppvisar en större andel som försvarar hederskulturen.

Men Camilla Starck slogs också av hur svårt det ibland kan vara att avgöra om en viss våldsyttring är förorsakad av dessa hedersnormer.

– Innan jag träffade personen kunde jag ha bilden av att brottet enbart var hedersrelaterat, men efteråt kunde jag känna att fler faktorer samspelade med det motivet, så som upplevelsen av att ha blivit sviken eller ren svartsjuka, säger hon. 

Nästan ingen medgav att de skulle ha varit utsatta för påtryckningar från den övriga familjen, men Camilla Starck och Jon Söderberg tror att flera kände denna press. Det kan till exempel handla om familjemedlemmar som är kvar i det gamla hemlandet. Tidigare forskning har visat att mobiltelefoner och internet har bidragit till att hedersförtrycket kunnat fortsätta över långa geografiska avstånd.

Men förtrycket kan också, paradoxalt nog, växa i Sverige, understryker Camilla Starck:

– I vissa fall har dessa personer varit mer liberala tidigare. Men väl här har de påverkats av landsmän som varit mer konservativa, och på så sätt har hedersnormerna stärkts.

Jon Söderberg lägger till: 

– Någon av dem hade lagt sig i grannens konflikter, och hade möjligen medverkat till att hedersbrott ägt rum i andra familjer. De hade helt enkelt applicerat sin egen moral på omgivningen. 

Alla 16 förövare har också varit offer. De har vuxit upp i en hederskultur där de blivit kontrollerade, utsatts för våld och behövt övervaka sina syskon.

– En dömd berättade med sorg i rösten att han aldrig hade fått gifta sig med den han ville, säger Camilla Stark. Det blev kusinen i stället, som familjen hade bestämt.

Det går inte att dra några vidare slutsatser om vad som utmärker hedersdömda utifrån de här intervjuade, eftersom det handlar om så få individer. Bland just dessa 16 är nästan alla lågutbildade, men den bilden överensstämmer inte helt med tidigare forskning om hedersdömda. 

En studie från Kriminalvården gjord 2018 visar att hedersdömda förvisso har en lägre utbildningsnivå än befolkningen i stort – men de är i genomsnitt mer väl-utbildade än de som dömts för andra våldsbrott. Det finns fler intressanta skillnader mellan grupperna: endast en dryg tiondel av de hedersdömda har ett alkoholmissbruk, jämfört med varannan bland övriga våldsdömda. Vidare har närmare en tredjedel av de hedersdömda minst en psykiatrisk diagnos, vilket är en betydligt större andel än genomsnittet, som ligger på en dryg tiondel av befolkningen – men i gruppen övriga våldsdömda har drygt 60 procent psykiatriska diagnoser

– Det är tydligt att brotten i hög grad beror på djupt rotade värderingar, säger Jon Söderberg. Därför är det så viktigt att tala med förövarna om dessa värderingar.

Jon Söderberg och Camilla Starck bestämde att intervjuerna skulle bygga på öppna och nyfikna frågor; det var viktigt att vinna de intagnas tillit, att de skulle känna sig trygga. Förutom att fråga om deras kultur och värderingar, ställdes raka frågor som ”Vad har du gjort?” och ”Hur tänkte du?”.

– Vi ville få dem att berätta, säger Camilla Starck. Vi sa att deras historier kunde bidra till att förbättra Kriminalvårdens behandlingsprogram. Många valde också att berätta detaljerat om sina liv, om personliga saker. Några var lättade efteråt och ville träffas igen. 

Även om flertalet som sagt inte medgav att de själva styrdes av hedersnormer, så var de beredda att diskutera dessa normer. Och under samtalen hände något.

– Vi märkte när vi grävde djupare att individen själv såg motsättningar i sina värderingar och att det fanns en öppning för att ifrågasätta dem säger hon.

Jon Söderberg håller med:

– Några berättade rentav att de vill arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck, vilket kanske kan vara ett sätt att närma sig sin egen skuld och ta ansvar. Att de kan prata om de här frågorna innebär hur som helst att det finns förutsättningar att börja med behandlingar, säger han och skissar på vad ett behandlings-program skulle kunna innehålla.

– Att tala om deras uppväxtvillkor, att försöka förstå hur de själva haft det. Jag tror att det vore bra att till exempel se filmer ihop, filmer från deras hemländer.

Bägge understryker att en behandling skulle syfta till att stärka individen i en hederskultur som i så hög grad handlar om kollektivet. Camilla Starck förklarar:

– Den respekt mannen har förknippas helt med familjen och kontrollen över döttrarna. När mannen förlorar familje-identiteten, som i samband med en separation, upplever han att han inte har något värde kvar. Behandlingen kunde bidra till att stärka känslan av egen identitet, utan familjen. 

Både Jon Söderberg och Camilla Starck har blivit något mer positiva till att det trots allt går att minska den hedersrelaterade brottsligheten.

– Men det är oerhört svårt, lite som missbrukarvård, säger Jon Söderberg. En person går igenom en behandling, för att sedan återvända till en miljö där missbruket är utbrett. Hedersdömda återvänder på samma sätt till miljöer där hedersförtrycket är utbrett. 

Intervjuerna gav dem inte bara idéer vad som kan göras för att undvika återfall i brott, de blev också än mer övertygade om vikten av att informera om lagstiftning och tala om värderingar med nyanlända i Sverige.

– Man skulle behöva informera om hur familje-rätten fungerar här och vart man vänder sig om man är desperat i en separations-process, säger Camilla Starck. 

Jon Söderberg menar att efterfrågan finns:

– Flera av de dömda återkom till att de mycket tidigare hade velat få information om de värderingar och lagar som gäller kring barns och kvinnors rättigheter här.

Påhl Ruins artikel är hämtad ur Modern Psykologi 8/2020: Prenumerera | Lösnummer | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s