Vägen till jihad

spread.jpg
Marco Nilssons artikel publicerades först i Modern Psykologi 12/2017. Illustration: Marco Melgrati.

Statsvetaren Marco Nilsson har intervjuat jihadister för att förstå islamistisk radikalisering.

Jag sitter med Amir i en moské någonstans i Sverige. Han har nyligen återvänt från Islamiska staten, IS, men säger sig bara vara på tillfälligt besök. Vi pratar en bit bort från de andra moskébesökarna så att de inte hör. Han berättar om livet i krigets Syrien, om sina stridserfarenheter och främst om sin motivation och hur han handskas med risken för att dö. Han säger sig vara beredd på att stupa i strid när som helst. Jag intervjuar honom som en del av min forskning om våldsbejakande islamism.

Flera hundra unga män har under de senaste sex åren rest från Sverige till Syrien och Irak för att strida tillsammans med IS och andra extrema rörelser. Målet för dessa rörelser är ofta att etablera en religiös stat med hjälp av våldsanvändning. Våldet har även nått Sverige, senast med lastbilsattacken på Drottninggatan i Stockholm.

Utövarna av våldet i Syrien och Irak, liksom i Europa, har genomgått både kognitiv – tankemässig – och beteendemässig radikalisering. Den kognitiva radikaliseringen innebär att de hyser politiska idéer som avviker avsevärt från vad som anses vara normalt och acceptabelt i vårt samhälle. Den beteendemässiga radikaliseringen betyder att de är beredda att sträva efter att förverkliga dessa idéer med hjälp av medel som inte anses acceptabla i en demokrati.

Forskarnas intresse för islamistisk våldsbejakande radikalisering uppstod främst i kölvattnet av 11 september-attackerna 2001 och tog ny fart med inbördeskriget i Syrien. Ibland kallas fenomenet jihadism, för att markera hur våldsbejakande individer skiljer sig från dem som inte använder våld för att förverkliga sina politiska idéer.

Det finns många teorier om radikalisering. En grupp forskare, främst franska sociologer, har tagit fasta på den försvagning av traditionella samhällen och identiteter som följt i globaliseringens spår. Radikalisering ses då som ett försök att rekonstruera sin identitet i en värld som framstår som alltmer hotfull och förbryllande. Jihadism är en starkt identitetsskapande verksamhet. Identitets-problem, menar dessa forskare, kan spela en roll, speciellt för den andra generationens invandrare i väst. En del av dessa unga människor har förlorat kontakten med föräldrarnas hemländer och kultur, samtidigt som de upp-lever socioekonomiskt utan-förskap och rasism i Sverige.

Andra som studerat sociala rörelser har i stället fokuserat på hur psykosociala mekanismer i små grupper kan bidra till radikalisering. Med detta perspektiv understryks betydelsen av vänskapsband och grupptryck. I Sverige kan man se att radikala idéer ofta sprider sig i existerande sociala grupper av främst ungdomar, där känslor av respekt och tillit underlättar att de okritiskt tar till sig nya idéer. En karismatisk ledare kan också spela en stor roll, ibland genom internet, men ofta kräver detta att mötet sker i små grupper isolerade från andra influenser i samhället.

För att en individ ska vara mottaglig för influenser från sina vänner, bekanta eller en karismatisk ledare krävs dessutom ofta kognitiva öppningar, som gör att man lättare ifrågasätter sina tidigare normer och övertygelser. Att ha genomgått en personlig kris är en mycket användbar sådan öppning. Bland de västerländska jihadisterna finns många som drabbats av dödsfall bland bekanta, blivit uppfostrade av en ensamstående förälder, eller helt enkelt hamnat i en existentiell kris som en följd av avsaknad av framgång i samhället.

Det finns även språkliga kognitiva öppningar i form av religiösa begrepp som haram (förbjudet), kufar (otrogna) jahiliyah (okunskap) och jihad (ansträngning) som man kanske hört i sin omgivning under uppväxten, men vars innehåll aldrig förklarats av till exempel föräldrarna. Jihad har exempelvis tolkats på många olika sätt under islams historia. Om en karismatisk rekryterare blir den förste att förklara betydelsen av jihad som ”heligt krig mot de otrogna” och otrogna som ”de som inte stöttar IS” ges han tolkningsföreträde. Den tolkningen lämnar då ett starkt intryck som blir svårt att motverka senare.

En annan rekryteringstaktik är att gestalta händelser ute i världen som meningsfulla för en individs liv i Sverige. Ett vanligt sätt att göra detta på är att med stöd i konspirations-teorier förklara alla de negativa upplevelser av utanförskap som andra generationens unga invandrare kan erfara i Sverige som en del av ett större fenomen. Det kan handla om Assadregimens förtryck av sunnimuslimer i Syrien eller USA:s attacker mot muslimska länder som Afghanistan och Irak. Tillsammans med grupptryck, kognitiva öppningar och ett sökande efter en mening leder detta till att individens världsbild radikaliseras. Från detta perspektiv är händelserna i en individs liv eller ute i världen i sig inte nyckeln till att förstå radikalisering. Det handlar snarare om hur dessa händelser gestaltas.

Trots att det finns ett antal användbara teoretiska perspektiv för att förstå radikalisering är den vetenskapliga kunskapen om dess mekanismer fortfarande begränsad. Forskarna har till exempel inte lyckats med att identifiera en viss enskild variabel som måste finnas för att radikalisering ska uppstå. Att till exempel vara troende muslim eller att vara uppvuxen i ett socioekonomiskt utsatt område är, har forskningen visat, varken nödvändiga eller tillräckliga orsaker. En god teori om radikalisering måste också kunna svara på frågan om varför de flesta som verkar ha samma bakgrund ändå inte radikaliserats. Det är i detta sammanhang lätt att falla offer för konfirmeringsbias, det vill säga att forskaren felaktigt eller bara delvis förklarar ett fenomen genom att uppmärksamma endast sådana variabler som bekräftar den egna förutfattade uppfattningen.

Den franska statsvetaren Olivier Roy menar att våldsbejakande islamistisk radikalisering bör förstås som islamisering av radikalism, snarare än som radikalisering av islam. Enligt detta perspektiv är startpunkten inte ideologin, till exempel spridningen av fundamentalistisk islam, utan att våldsförhärligande och nihilistiska ungdomar vill göra revolt mot samhället. Många rekryter har tidigare uttryckt denna revolt genom gatukriminalitet. IS blir, med ett sådant perspektiv, attraktivt för ungdomar eftersom de söker efter en alternativ subkultur. IS utlovar inte bara en identitet, genom medlemskap i en imaginär gemenskap med ett utopiskt projekt, utan också legitimitet för vålds-användningen.

För att komplicera det ännu mera måste man också ta hänsyn till att ungdomlig äventyrs-lystnad kan bidra till att man dras till Syrien och Irak. Att delta i krig har i många kulturer och tidsåldrar setts som ett sätt för unga män att visa prov på sin självständighet och manlighet. Även några av de kvinnor som tagit sig till Syrien eller Irak för att stötta jihadister kan ha haft en romantisk bild av krig.

I min egen forskning, som främst har grundat sig på fältstudier och intervjuer med aktiva och före detta svenska jihadister, har jag betonat att radikalisering inte är en engångshändelse, utan en process. Dessutom slutar inte processen när en individ åker till Syrien eller Irak för att strida, utan fortsätter i nya former i olika jihadistiska grupper där. Kunskapen om dessa processer har hittills varit mycket begränsad, men frågan har blivit desto mer angelägen när ett stort antal jihadister nu återvänder till sina hemländer, i kölvattnet av att IS har tappat sitt territoriella fotfäste i Syrien och Irak.

När man analyserar radikaliseringsprocesser inom de jihadistiska grupperna framstår, som jag sökt visa, tydligt fenomenets komplexitet. Det traditionella sättet att se på saken är att individer först måste övertygas om vissa radikala idéer (kognitiv radikalisering) för att de ska vilja använda våld (beteendemässig radikalisering). Men processen kan faktiskt gå i motsatt riktning. Alla militära organisationer vill socialisera sina medlemmar till att bidra till att uppnå gruppens mål. Detta öppnar upp för psykosociala processer som i fallet med jihadism bidrar till skapandet och spridandet av radikala idéer.

Hur kan då dessa processer se ut? En startpunkt är att erfarna jihadister mer och mer börjar fokusera på att de troligtvis kommer att dö i strid. Denna närhet till döden kan förstärka religiösa tankar men gör också krig, med alla dess kusligheter och lidande, till en accepterad och normal del av vardagen. Till slut blir jihadister bedövade av våldet och kan börja visa tecken på minskad empati mot våldets offer, vilket i sin tur kan öka våldsnivåerna till en grad där inte enbart fiender utan också till synes oskyldiga drabbas.

För att rättfärdiga detta beteendemönster skapas nya idéer, eller så förstärks gamla idéer, så som takfir. Takfir betyder att betrakta någon som själv säger sig vara troende muslim som avfälling. Begreppet har figurerat i varierande grad i islams historia, men har sällan fått en så dominant ställning som hos dagens terrorrörelser. I händerna på IS har det använts för att rättfärdiga våld mot främst shiamuslimer, något som till och med al-Qaidas nuvarande ledare, Ayman al-Zawahiri, uttryck-ligen avrått från.

När man ställs inför det faktum att offren för våldet också inbegriper troende muslimer kan även detta ges en radikal förklaring. För att rättfärdiga dessa dödsfall har vissa jihadister tytt sig till teologiska förklaringar, som ser oskyldiga offer som ett slags martyrer av en lägre grad (jämfört med de jihadister som stupat i strid). Med denna logik kommer de som oskyldigt drabbats av våldet till paradiset och därmed kan våldet mot dem ses nästan som en välgärning.

En nykomling som vill bli fullvärdig medlem i en terrorgrupp, och som hyser mycket respekt för de mer erfarna jihadisterna, blir lätt mottaglig för de radikala idéer som uppstått i krigets grymma verklighet. I alla militära organisationer är militära kunskaper och stridserfarenheter en tillgång som de mer erfarna använder för att socialisera nykomlingarna. Cirkeln sluts när nykomlingen också själv en dag deltar i att skapa radikala idéer och sprider dem vidare. Denna radikaliseringsprocess är inte oundviklig. Ibland behöver organisationen använda hot för att få nykomlingar att delta i extrem våldsanvändning. Dessutom kan några bli desillusionerade i stället för ideologiskt övertygade.

Det finns även generationsskillnader. Många av dem som åkte iväg i början av kriget i Syrien var motiverade av att hjälpa lokala sunnimuslimer. Men de som stannade länge fick ofta omvärdera sin världsbild när de stred för någon av de lokala jihadistiska grupperna, speciellt IS. Om den ondska som de skulle strida mot till en början var konkret, i form av Assadregimens förtryck av sunnimuslimer, riskerade den att bli mer meta-fysisk när apokalyptiska tankar började sprida sig i jihadistiska grupper. Speciellt IS lyfte fram islamiska traditioner enligt vilka apokalypsen skulle utspela sig i Syrien och många jihadister började vänta sig en slutstrid mellan de onda och goda krafterna.

Ett centralt inslag i dessa föreställningar är att en figur vid namn Dajal först ska vilse-leda muslimer, varpå Jesus kommer ner från himlen ovanför Damaskus för att döda honom och ge muslimerna seger. Slutstriden skulle ske i staden Dabiq i norra Syrien (vilket också var namnet på IS tidigare propagandatidskrift). När IS förlorade Dabiq utan att slutstriden förverkligades, startade de i stället en ny tidskrift med namnet Rumiyah (det vill säga Rom), vilket anspelar på att slutmålet är att erövra hela västvärlden. Så anpassas de radikala idéerna ofta efter de materiella omständigheterna.

Radikalisering är inget nytt. Den har funnits i olika kulturer, religioner och sammanhang. Det som är uppenbart är att det är en komplicerad process. För att bättre förstå den islamistiska radikaliseringen i dag måste man analysera de jihadistiska gruppernas olika syften och metoder samt de faktorer som gör olika individer mottagliga för budskapet. På samma sätt som begreppet jihad har antagit olika betydelser under islams historia så har det funnits och kommer att finnas variation inom radikalism och de vägar som leder dit. Det är dock en mänsklig tendens att söka enkla svar på komplexa problem och att essensialisera dem som vi försöker analysera, det vill säga anta att de har en homogen och till synes oföränderlig natur.

Ökad förståelse av dessa processer har blivit mera angeläget när många jihadister nu återvänder till sina hemländer. Det handlar inte enbart om att uppskatta hotbilder, utan också om att tänka konstruktivt kring enskilda återvändande jihadisters varierande erfarenheter av våldsanvändning. De influenser de varit utsatta för kan både försvåra och skapa olika möjligheter till eventuell avradikalisering.

Alla vill inte återvända till sina gamla liv eller riskera ett fängelsestraff om de kan åtalas för terrorbrott. Några strider hellre in i döden. Jag träffar Amir igen ett par gånger i moskén, men efter någon vecka försvinner han. Jag hör av mig till hans bekanta och de säger sig inte veta något. Amir var varken den första eller den sista jihadisten jag skulle samtala med, men jag blir ändå påmind om fenomenets allvar när jag senare hör att han förmodligen dött i strid.

Marco Nilsson är docent i statsvetenskap vid Jönköpings universitet. Artikeln publicerades först i Modern Psykologi 12/2017: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s