Så pratar du med unga om psykisk ohälsa

5 tips från experten för ett medmänskligt samtal.

Text: Selene Cortes

Bild: Istockphoto

Sedan länge är psykisk ohälsa ett av våra största samhällsproblem. Den självrapporterade psykiska ohälsan ökar och vårdköerna är långa. Men att möta utmaningen psykisk ohälsa i samhället är inte bara vårdens uppdrag och ansvar, det behöver axlas av alla – samhället, arbetsgivare och individer, och det behöver ske på olika sätt.

Vissa typer av psykisk ohälsa kräver vård i olika grad, men inte all. Mycket pekar på att en stor del av den ökade psykiska ohälsan hos unga ofta handlar om frågor som visserligen kan ge upphov till känslor av exempelvis ångest, nedstämdhet eller vilsenhet i livet, men som i allra högsta grad skulle kunna hanteras i andra sammanhäng än inom vården.

Här blir alla de personer som på något sätt befinner sig i närheten av unga på något sätt, viktiga. De utgör sammanhang och nätverk och befinner sig inte sällan på den plats som är avgörande för att många unga kan bli sedda, uppfångade och mötta – och med det få stöd, kraft och ork för att fortsätta framåt, välja riktning i livet eller att eventuellt söka annan hjälp om det behövs.
Det kan dock vara obehagligt, stressande och upplevas som svårt att möta någon som mår dåligt. Man kan uppleva känslor av otillräckligt, osäkerhet och att man inte har tillräcklig kunskap för att ta dessa samtal. Samtidigt kan tvekan eller underlåtenhet att handla lämna den unga med en känsla av övergivenhet, att den inte är viktig och en avgrundsdjup känsla av ensamhet.
Att prata med unga om psykisk ohälsa är en förmåga som går att öva upp! Här kommer fem tips som kommer att göra det lättare att ta dig an fler samtal, oavsett om du är lärare, fritidsledare eller förälder till en tonåring:

Skilj på terapi och ett vanligt samtal om hur någon mår.


En vanlig missuppfattning när det kommer till att prata med någon om psykisk ohälsa är att det inte går eller är lämpligt om man inte är terapeut, läkare eller har någon annan liknande utbildning. Självklart behövs lämplig utbildning om du ska ställa diagnos, prognos eller genomföra terapier, men du behöver inte en särskild utbildning för att fråga en person hur den mår och prata om saker som känns svårt. Du behöver inte vara smart, komma med lösningar eller ens hitta en bra väg framåt för att ha ett samtal som blir bra för den andre. Det du behöver är ett medmänskligt intresse och ett öppet sinne. Du behöver bara vara där. Uppstår det en situation där du är direkt orolig för att den unga ska göra sig själv eller andra illa ska du dock alltid kontakta vården. Är det akut, ring 112.

Initiativet behöver komma från dig!


Många gömmer sig bakom att erbjuda sig att finnas där när någon behöver. Det låter fint och kanske till och med gör samvetet lättare, men är föga effektivt i längden. Att någon öppnar sig när det är tufft handlar sällan om att den har fått ett erbjudande om det innan, utan om att någon, i princip vem som helst, har sett eller på annat sätt uppfattat att saker inte står rätt till och frågat. Helt enkelt lagt sig i, vågat ställa frågor om mående och livet i stort, varit beredda att lyssna och inte backat för det de fått höra.

Det här kan låta självklart men det är det inte. Många unga upplever att vuxna runt dem inte bryr sig särskilt mycket, även om de vet om att de far illa. I forskning om vem eller vad som varit den starkaste förändringsfaktorn när en människa har kunnat komma vidare från en tung livssituation handlar det väldigt ofta om att det är en person som blivit extra viktig. Som gjort eller sagt något särskilt eller som har sett och fångat upp. Skillnaden mellan att ha två eller tio personer som ser en är inte särskilt stor. Skillnaden mellan att ha noll eller en kan vara livsviktig.

Tänk på tonaliteten. Samtalet behöver vara värderingsfritt.


En förutsättning för att någon ska vilja fortsätta att berätta något tufft efter att man har frågat är hur den första reaktionen blir. Ett ojande med huvudet på sned upplevs ofta som att du är så illa berörd att den unga behöver ta hand om dina känslor utöver sina egna, och en för stark reaktion kan bidra till att samtalet tas över och fokus hamnar någon annanstans än i vad den unga just nu berättar. Ett bra riktmärke är att försöka hålla samtalet värderingsfritt. Ställ tydliga konkreta frågor utan att värdera dem och lägg heller inte en värdering i svaren. Detta betyder inte att du inte bör eller får känna något inför vad du får höra, utan att du behöver vara medveten om dina egna känslor och härbärgera dem. Det är bra att ha avlastningssamtal eller liknande med andra vuxna om du behöver, men det får ske efteråt. Här behöver du vara närvarande och visa att du står pall för vad som sägs. Den unga behöver känna att du är den vuxna, helt enkelt.

Samtalet behöver (åtminstone för en stund) vara villkorslöst.


En av det medmänskliga samtalets största fördelar är att det, till skillnad från många andra typer av samtal, kan vara villkorslöst. Det är till exempel därför stödlinjer ofta upplevs hjälpsamma för många. Där är man inte någons patient, barn, elev eller i någon annan position som på ett sätt är hierarkisk. Man har makt att avsluta det när man vill och samtalet kan ske mer på bådas villkor. Detta kan uppnås genom att man antar en mer ödmjuk hållning, vilket ofta upplevs som väldigt respektfullt. Man avstår från att ge råd, man ställer öppna och utforskande frågor, man ber om lov att få komma med ärliga reflektioner och man antar inte att man, bara för att man är vuxen, vet mer. Även om man som vuxen exempelvis vet att hjärtesorg går över eller att existentiella frågor kan vara många och starka i tonåren, kan det kännas oerhört förminskande när man är ung och lider att höra att ”så är det för alla i tonåren”.

Skilj på samtal med egna och andras barn.


Hur god relation man än har med sina egna barn så kan det vara mycket svårare, och ibland mindre effektivt, att prata med dem om psykisk ohälsa. Dels för att det i princip är omöjligt att inte bli känslomässigt berörd eller hamna i affekt om ens eget barn mår dåligt eller kanske har självmordstankar. Dels för att barn många gånger skyddar och värnar om sina föräldrar och inte vill säga saker till dem som de vet kan göra dem ledsna utan istället håller mörka eller jobbiga tankar inom sig. Det är därför oerhört viktigt att unga har andra vuxna runt sig som kan vara en kanal för detta. Lika viktigt är det att du som vuxen förstår och tar vara på ansvaret (och möjligheten!) att vara en viktig vuxen för barn som inte är dina egna.

I min bok Att prata med unga om psykisk ohälsa finns även ett stort antal samtalstekniska grepp som tar dig vidare. De fungerar olika på olika personer (helt enkelt för att vi är olika) och vilka som fungerar bäst för dig beror på din egen personlighet och samtalsstil. Här gäller det att våga pröva sig fram. Där finns även djupare beskrivningar om, bland annat, att hantera och avsluta svåra samtal, en översikt över den psykiska ohälsan hos unga i Sverige och ett antal fina berättelser om unga personer och vad det var som gjorde att de orkade vidare när de mådde dåligt i tonåren.

Selene Cortes är kanslichef på RSMH, Riksförbundet för Social och Mental hälsa, och sakkunnig i frågor om psykisk (o)hälsa. Hon är författare till flera böcker, nu senast Att prata med unga om psykisk ohälsa (Studentlitteratur).