Rädsla och ångest. Psykologens 5 bästa tips för att bemöta barns negativa känslor.
Bild: Simon Bailly
Ilskeutbrott, högljudd gråt och att bli så blyg att man inte ens kan prata – barns känsloliv är verkligen en bergochdalbana. Rädsla och ångest är två negativa känslor som vi pratar mycket om när det gäller barn, men tvärtemot vad många tror så ökar inte ångestdiagnoserna hos barn. Detta gör dock inte problemen mindre när de förekommer, och vi vet att barn med obehandlad ångestdiagnos löper fem gånger förhöjd risk att i tonåren utveckla depression. Även ilskeutbrott kan få negativa konsekvenser senare i livet. Nedan följer några tips för hur du som förälder kan göra för att bättre hantera negativa känslor hos ditt barn.
- Sitt stilla i båten – känslor är en del av livet! Hur du reagerar på barnets känslor kommer att påverka vilka tekniker barnet utvecklar för att hantera och acceptera känslor. Forskning har visat att föräldrar som ser sitt barns känslor som en naturlig del av livet brukar ha barn som hanterar känslor bättre och de blir också bättre på att identifiera och benämna känslor hos andra. Bra tekniker som barn använder är exempelvis att lösa problemet i situationen som triggade negativa känslor (“nästa gång ska jag passa mer, då kanske vi vinner matchen!”), eller att försöka se situationen ur olika perspektiv (“vi förlorade, men det var kul att spela.”). Detta kan jämföras med tekniker som inte är så bra, som att undvika den jobbiga situationen helt (“jag tänker aldrig spela match igen!”). Så, när ett barn har starka känslor, få inte panik! Försök inte att få bort barnets känsla genom att byta situation, distrahera eller övertala barnet att hen borde känna annorlunda. Ta det lugnt, prata om känslan och situationen utan att ha bråttom till att det ska kännas bättre – visa för barnet att det inte är farligt eller konstigt att ha jobbiga känslor. Ditt barn kommer att ha negativa känslor många tusen gånger genom livet och du som vuxen kan inte ha som mål att barnet aldrig ska må dåligt. Däremot kan du sträva efter att lära barnet att leva ett bra liv, där negativa känslor ofrånkomligen ingår.
- Dölj inte dina egna känslor! Det är ofarligt för barn att ha negativa känslor, och på samma sätt är det ofarligt för barnet att se att du som vuxen har det. Många vuxna har lärt sig, helt korrekt, att barn ofta lär sig exempelvis rädslor genom att se en förälder vara rädd för nånting. Det här fenomenet, kallat modellinlärning, kan observerats även hos andra flockdjur. Men paradoxalt nog är det också från vuxna som barn lär sig att hantera dessa negativa känslor! Så om du vill att ditt barn ska lära sig bra tekniker, som att gå i väg en stund när man märker att man håller på att tappa kontrollen över sin ilska, eller att man trots sin blyghet vågar gå på ett kalas – då är det allra bäst att visa barnet att du själv gör på detta vis. Var öppen med känslorna inför barnet, samtidigt som du visar hur du hanterar dem på ett bra sätt. Även om det är bra att visa barnet att även vuxna har känslor så kan det vara klokt att inte dela med sig av sina egna orostankar, eftersom det påverkar hur barnet kommer att se på världen. Undvik att signalera att världen är en farlig plats, exempelvis genom att ständigt varna barnet “Akta dig! ”Det där är farligt!” – viktiga ord – använd dem bara när du verkligen menar det.
- Prata om känslor – vidga vokabulären! En av de allra bästa teknikerna för att hantera negativa känslor, för både vuxna och barn, är att sätta ord på vad som händer i kroppen. Ett bultande hjärta, kallsvettiga händer och viljan att vända tvärt om och springa iväg, kan alla vara överväldigande upplevelser som helt styr vad barnet gör. Men om barnet kan ta ett litet steg utanför sig själv och berätta för någon annan hur hen känner – till exempel “jag är rädd” – så ger det bättre möjlighet att medvetet vänta ut känslan eller problemlösa situationen. Studier visar att i situationer där försökspersoner blir arga och ombes sätta ord på vad de känner, så ökar pulsen bara hälften så mycket som när de inte sätter ord på känslan. Prata med ditt barn om vad andra känner, vad du känner, vad barnet känner – och gör det så fort situationer uppstår. Läs barnböcker eller se på barnprogram, pausa och diskutera vem som känner vad och varför. För små barn kan bildstöd vara hjälpsamt, alltså små emojis som barnet kan peka på i stället för att använda talat språk. Att prata om känslor gör att barnet i framtiden kan börja tänka om känslor, alltså flytta in pratet i sitt eget huvud. Men kom ihåg att detta att benämna känslor är ett tve-eggat svärd! Att sätta ord på känslor fungerar antagligen lika effektivt för att minska positiva känslor. Att ständigt fråga sitt barn, eller sig själv, om hen är glad, lycklig, eller om en aktivitet var rolig, riskerar att minska den positiva upplevelsen. Att ständigt utvärdera allting som roligt eller inte, lycklig eller ej, är kanske inte ett beteende du vill att ditt barn ska lägga sin tid på – det kan alltså bli för mycket av det goda.
- Uppmärksamma – nu hanterade du känslor bra! Om du läser denna text har du kanske ett visst barn i åtanke, som du och andra tänker att hen inte kan hantera negativa känslor. Men tänk efter, nog finns det situationer som barnet klarar bra? Ofta tänker vi inte på situationerna som funkar. Det kan vara en 10-åring som ständigt hamnar i slagsmål på skolgården, men som klarar hockeymatcher utan fnurror! Eller ett förskolebarn som är rädd för hundar, men vågar spela läskiga dataspel. Om du kan hitta sådana situationer så har du också möjlighet sätta ord på vad som fungerar i de situationerna. Vad är det barnet och omgivningen gör som fungerar i dessa situationer? Berätta och använd de här situationerna för att berömma och uppmärksamma barnet för vad hen gör bra.
- Var delaktig – öva, öva, öva! Över tid måste vi vuxna låta barn ta över ansvaret för att hantera sina känslor – vi måste backa ut och i stället låta barnet söka upp oss för att få stöd, och inte ständigt vara där och ta ansvar. Om en viss känsla är svår för barnet att hantera, som rädsla eller ilska, se till att barnet faktiskt får vara i situationer där hen får uppleva känslan, vänja sig vid den, och hitta tekniker för att hantera den. I början kanske du måste vara med och peppa och preppa, och finnas med som stöd, men kom ihåg att steg för steg låta barnet ta hand om situationen själv.
