11 fällor för klimatet

Text:

Psykologen Jonas Mosssin lär dig att se psykologin som hindrar ett klimatsmart beteende.
En landstingspolitiker i Stockholm sa en gång ”att när man flyger in över Arlanda ser man att det finns mycket miljö kvar.” Uttalandet illustrerar hur vi människor ofta tänker när vi använder sunt förnuft. Vi ser ju att det finns träd kvar, att vattnet är blått, så varför allt detta tjafs om klimatet?
Vi människor har hjärnor som utvecklats i samspel med vår miljö under miljoner år. Den miljön har varit lokal och vi har anpassat oss till den. Vi har inte behövt tänka globalt. Därför har vi helt enkelt svårt att förstå klimat- och miljöfrågor på en global nivå. Vi har också svårare att förstå om vi inte kan knyta känslor till vår förståelse, vilket är svårt när vi talar om globala klimatfrågor.
Psykologiforskarna Amos Tversky och Daniel Kahneman, som fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne år 2003, har intresserat sig för beslutsfattande och vår tendens att misstolka fakta och vår omvärld. Vi fastnar lätt i en rad kognitiva fällor eller tankefällor som gör att vi hamnar snett. Här är några exempel från Tversky/Kahneman och annan psykologiforskning som har betydelse för miljön och klimatet.
1. Fixering vid nuet
Vi människor är fokuserade på hur saker fungerar i nuet och har svårt att tänka oss att situationen drastiskt kan förändras. Det har sina positiva sidor, till exempel att vi kan koncentrera oss på en arbetsuppgift eller lösa ett konkret problem i vår vardag. Men vi har svårt att ta in framtiden i den beräkningen. Och när vi visualiserar framtiden gör vi detta genom att tänka att det kommer att bli ungefär som i dag. När vi mår dåligt och är nedstämda kan vi nästan inte föreställa oss att vi kommer att må bättre i morgon, om en vecka eller om en månad. I psykologin kallas detta för bias för status quo, eller fixering vid nuet. Eftersom vi inte ser klimathotet som ett nära förestående hot ändrar varken individer eller organisationer sina val eller vanor här och nu.
2. Svårt att se gradvisa förändringar
Klimatförändringarna sker i ett relativt långsamt tempo och därför är risken stor för att vi vänjer oss vid dem snarare än förebygger dem. I en studie med olika generationer fiskare i Kalifornien undersökte man hur fiskarna anpassade sig till förändringarna i fiskebeståndet. De äldsta fiskarna kunde räkna upp elva fiskarter som försvunnit i vattnen. De medelålders fiskarna uppgav att sju fiskarter försvunnit medan den yngsta generationen fiskare bara kunde komma på två arter av fisk som försvunnit. De yngre visste inte heller att man tidigare kunnat fiska mycket närmare land. Trots att de hade möjlighet att fråga sina äldre kollegor hade de mentalt anpassat sig till en situation med färre fiskar och mindre biologisk mångfald. Det här exemplet visar på att vi människor har en enastående förmåga att anpassa oss till nya förutsättningar. Tyvärr har vi det kanske för bra för att vi på allvar ska ta oss an klimathotet redan i dag.
3. Systemtröghet
Vi tror att det existerande samhällssystemet är ”det enda tänkbara”. Att samhällssystemet skulle förändras ter sig ofta osannolikt just innan det händer. Den arabiska våren, Berlinmurens fall, Sovjet­unionens kollaps, Finans­krisen, 11 september och Rysslands annektering av Krim. Det finns otaliga exempel på att vi människor tror att förändringar sker gradvis och att systemet alltid kommer att bestå eller vara som det alltid varit. I själva verket är det en tankefälla. Det är ett välkänt faktum att man i framtids­scenarier ofta underskattar förändringar på lång sikt. Såväl ekonomiska kriser som sociala förändringar är större på lång sikt än vad vi tror. Fixeringen vid nuet och att det hittills gått ganska bra att hantera klimatförändringarna gör att vi underskattar klimathotet på lång sikt.
4. Osäkerhet
Ytterligare en kognitiv fälla är hur vi människor förhåller oss till osäkerhet när vi ska fatta beslut. Vi har en tendens att bortse från risker som vi bedömer har en låg sannolikhet för att inträffa, vars konsekvenser är osäkra och som ligger långt fram i tiden. Däremot överskattar vi riskerna för det som nyligen inträffat. Vi är rädda för att få en istapp i huvudet eller råka ut för en flygkrasch om detta skett i närtid, trots att det statistiskt sett är farligare att färdas i trafiken eller att ramla i hemmet.
5. Illusionen av kontroll
Människor har en förkärlek för idén om att vi kan ha kontroll. Vi kan inte föreställa oss att vi skulle kunna nå en punkt där växthuseffekten skenar eller att ekonomer och politiker tappar kontrollen, som under finanskrisen 2008 eller flyktingkrisen i Europa 2015 – vi tror inte att det kan hända. Ett slags önsketänkande alltså. När sedan en kris inträffar, som tsunami­katastrofen eller den stora skogsbranden i Västmanland, har vi också en övertro på att myndigheterna har kontroll eller vet vad de gör. Vi har förlagt ansvaret till instanser i samhället som vi hoppas har kontroll. Att ingen skulle ha kontroll – det är otänkbart. Men vem har egentligen kontroll över klimathotet? På individnivå är det vanligt att vi fokuserar på de problem som vi kan kontrollera och struntar i det som ligger bortom vår kontroll, såsom miljö- och klimatfrågor.


Annons:
Prenumerera


6. Kortsiktighet vs. långsiktighet
När vi talar om hållbarhet hamnar fokus ofta på ekologi och ekonomi. Hållbarhet och klimatfrågor är svåra och komplexa till sin natur. Inte blir det bättre av att vi människor har förtvivlat svårt att sätta våra egna och organisationens långsiktiga mål före kortsiktiga behov. Vi ser främst att Thailandsresan blir 2 000 kronor dyrare, men inte de värden eller vinster som kan komma i stället.
Vår hjärna prioriterar kortsiktig njutning i stället för behovstillfredsställelse längre fram. I psykologiska experiment väljer vi hellre 100 kronor i dag än 120 kronor om en vecka. Detta kan förklaras med att vi har olika mentala konton för olika typer av behov och tidsperspektiv, och vi flyttar ogärna pengar dem emellan. Vi jagar extrapriser på grönsaker, men förhandlar inte om boräntan gentemot banken. Inramningen av ett problem spelar ofta stor roll för hur vi betraktar problemet och hur villiga vi är att göra uppoffringar. Om man frågar om människor vill betala högre skatt säger många nej, men om man berättar vad staten ska göra för satsningar som kräver skattehöjningar är långt fler villiga att betala mer i skatt.
7. Lättare att ändra attityd än beteende
I en undersökning gjord av Avfall Sverige 2014 framkom att 25 procent av de personer som själva ansåg att de var miljömedvetna hörde till storkonsumenterna. Unga personer var mer öppna för livsstilsförändringar, trots att unga personer i större utsträckning hörde till storkonsumenterna. Diskrepansen mellan attityd och beteende påminner ånyo om glappet mellan tanke och handling. Kognitiv dissonans är ett begrepp från socialpsykologin som förklarar detta.
När vårt beteende inte stämmer överens  med vår attityd uppstår kognitiv dissonans.
Det är obehagligt att till exempel tänka att man är miljömedveten samtidigt som man flyger varje år till Thailand. När vi upplever kognitiv dissonans sker en process där vi antingen förändrar attityden eller beteendet. Eftersom vi har så svårt att ändra våra vanor, justerar de flesta sin attityd i stället för beteendet. Vi hittar på olika sätt att bortförklara vår kognitiva dissonans, till exempel genom att säga ”Det spelar ingen roll om jag inte flyger, när alla andra gör det”, ”Det borde vara dyrare men vad kan jag göra åt det?” eller ”Lite roligt måste man ju få ha i livet.” Vi ändrar alltså attityd lättare än vi justerar våra beteenden. Det kostar mentalt lite för oss personligen att ändra attityd jämfört med att förändra beteenden. Det är intressant att reflektera över hur stora resurser som läggs på att påverka människors beteende från företag, stat, kommun och organisationer, och  hur liten effekt detta har. Om mer resurser i stället las på att hjälpa människor att förändra dåliga och miljömässigt ohållbara vanor, skulle vi få mycket mer för pengarna.
8. Vi är faktiskt flockdjur
Socialpsykologin är full av forskning som visar att vi påverkas av vad andra människor gör. Om en person stannar och hjälper någon som råkat ut för en olycka, hjälper ofta fler personer till. Om många människor går till en restaurang eller på en viss gata så vill vi också gå dit. Om de flesta andra kör bil, äter kött och flyger på solsemester två gånger om året, då vill vi också göra det. Det är till och med så att vi människor justerar våra val och attityder till andra även om vi tror att majoriteten har fel.
9. Vanor och rutiner
Vi människor är lata och bekväma till vår natur. Vi är vanedjur som gärna gör som vi alltid har gjort. Det sparar mental kraft och effektiviserar våra liv. Många av våra vardagliga aktiviteter är automatiserade så till den grad att vi inte noterar dem. I en studie framkom att 80 procent av förklaringen till att människor ändrade sitt beteende mot mer miljömedvetna val inte handlade om ökad medvetenhet, utan hade andra orsaker. Till exempel var utbildning, inkomst, hälsa och vilken social krets vi rör oss i faktorer som indirekt påverkade våra val.
10. Känslor spelar stor roll
Vårt beteende styrs av våra erfarenheter, tankar och känslor. Ofta har omedvetna och ”irrationella känslor” en avgörande betydelse för hur vi betraktar ett problem eller en situation. Det finns mängder av forskning som visar att människors känslor – vare sig de är medvetna eller omedvetna – påverkar hur vi tänker, känner och agerar. I ett experiment fick deltagarna titta på bilder av äldre människor. När de var klara gick de långsammare ifrån experimentsituationen än de som i stället fått se bilder av unga människor. Luktar det bröd i entrén till gallerian blir vi glada och köper mer. Och så vidare. Forskning har också visat att människor ogillar försämringar mycket mer än de gläds åt förbättringar. Därför är det till exempel så svårt för människor att gå med på lönesänkningar och prishöjningar. Klimathotet framställs ofta som en försämring för oss människor och det vill vi inte veta av.
11. Vi ökar drivet i stället för att undanröja hinder
Tysk-amerikanen Kurt Lewin var en av pionjärerna inom socialpsykologin. Han utvecklade en princip för hur man kan åstadkomma förändring, genom att studera vilka drivande respektive hindrande faktorer som finns för att åstadkomma den önskade förändringen i en social situation. I stället för att öka drivet för att uppnå ett visst mål – vilket leder till att motkrafterna mobiliseras ännu mer – bör man undanröja de viktigaste hindren. Vi som individer, grupp eller organisation tenderar att använda de verktyg vi har för att lösa de problem vi har. Om någon inte lyssnar, talar vi högre. Om någon struntar i vårt argument, drar vi det en gång till. Det fungerar ofta dåligt när man ska påverka människor eller förändra en situation. Kan man i stället undanröja det konkreta och mentala hindret som finns, så kan den inneboende konstruktiva förändringskraft som finns hos individer och grupper få större spelrum, sprida sig och skapa ringar på vattnet.
Jonas Mosskin är legitimerad psykolog och krönikör i Modern Psykologi. Den här artikeln publicerades först i Modern Psykologi 1/2016: Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera