Hur ser sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom ut?

En höstkväll 2009 på ett lokalt hak i Stockholm satt Mikael Landén, då docent på institutionen för neurovetenskap vid Karolinska institutet, tillsammans med Paul Lichtenstein, professor på institutionen för medicinsk epidemiologi och biostati­stik vid samma universitet. Över några glas rödvin bestämde de sig för att en gång för alla ta tag i den gamla frågan om kreativitet och psykisk sjukdom. Mikael och Paul log och höjde en skål.

De satt på ett vetenskapligt trumfkort, vilket utöver ren nyfikenhet krävs för framgångsrik forskning.

De hade data.

Sverige har unika register knutna till personnummer med omfattande information, bland annat om invånarnas kontakter med vården. För forskare kan de göras tillgängliga efter etiskt godkännande och efter att informationen anonymiserats. Det finns med andra ord ingen möjlighet att se vems data som undersöks, men däremot kan man se övergripande samband. Mikaels och Pauls ambition var att med större säkerhet än någonsin tidigare undersöka om kreativa personer lider mer av psykisk sjukdom än befolkningen i stort.

Nu var frågan vem som skulle ta tag i saken.

Så kom det sig att jag, Simon Kyaga, satt på Mikaels rum och fingrade på den grå filten i kontorsstolen.

Jag var nybliven läkare med en stark önskan om att utbilda mig inom psykiatri och att få börja forska. Jag minns inte hur Mikael sa det, bara den nedklottrade whiteboarden, doften från tuschpennorna och känslan av att det här vill jag göra. Snart hade jag också fått träffa Paul och inom någon vecka var en grupp forskare samlade: Marcus Boman, databashanterare och statistiker, Niklas Långström, professor med öppet sinne och dessutom en av Sveriges främsta forskare inom rättspsykiatri, och professor Christina Hultman, internationellt erkänd för sina insatser inom schizofreniområdet. Ingen i gruppen visste då att den amerikanska psykologen Judith Schlesinger hade utfärdat en dödsdom över möjligheten att någonsin besvara frågan om genialitet och galenskap. Forskare i USA hade nämligen ett decennium tidigare missat att fråga patienter med bipolär sjukdom om deras yrke i en stor studie för 22 miljoner dollar.

Själv gavs jag helt unika förutsättningar för att tillsammans med de här framstående kollegorna inleda ett forskningsprojekt som jag brann för.

Det fina med att forska utifrån stora hälso­register är att de löser minst två av de största utmaningarna inom vetenskapen. När man bedriver forskning finns nämligen många inbyggda felkällor. I allmänhet studerar man små grupper och dessa måste väljas ut på något sätt. Det leder till osäkerhet kring hur man kan generalisera resultaten och i vilken utsträckning man kan lita på dem över huvud taget. Hur kan man säkerställa att just den grupp man studerar är representativ? Och kan det till och med vara så att forskaren, medvetet eller omedvetet, har gjort sitt urval för att det ska passa det resultat hen hoppas på?

När vi tittade på den tidigare forskningen om psykisk sjukdom och kreativitet såg vi att den led av just dessa svagheter.

Men i den studiedesign som nu slipades fram vid Karolinska institutet kunde vi minimera dessa hinder. Ju större studiematerial, desto mindre blir nämligen resultatets osäkerhet. Om man till exempel tittar på hela Sveriges befolkning minskar den statistiska osäkerheten och dessutom blir risken att önsketänkande styrt urvalet av data obefintlig.

Vi satt helt enkelt i en gynnsam sits.

När vi inledde våra studier var Sverige och övriga Norden unika med sina nationella hälsoregister som gick långt tillbaka i tiden. Inte bara har Sverige unikt omfattande register, utan de olika registren går också att samköra. Där hade Paul Lichtenstein spelat en nyckelroll då han börjat bygga upp databaser utifrån dessa register. Sådana databaser är ovanliga och kräver ett omfattande arbete för att säkerställa etiskt godkännande och anonymitet. Det går åt mycket möda för att få data från de olika registren att knytas samman på ett riktigt sätt.

Statistiska centralbyrån, SCB, har register som innehåller alla som varit folkbokförda i Sverige någon gång sedan 1961 och som är födda 1932 eller senare. Där kan man se uppgifter om släktskap, till exempel föräldrar och syskon. Från SCB kan man också hämta information om yrke. Och inte minst hade vi tillgång till de sjukvårdsregister som visar vilka som varit inlagda i slutenvården med olika diagnoser. Sammantaget gav dessa register möjligheten att se yrke, diagnos och släktskap.

Som vi ska se var detta att se släktskap avgörande för det kunskapsgenombrott som de kommande forskningsstudierna skulle innebära.

Innan den första studien drog igång gällde det att lägga tankemöda på en sak: definitioner. Man kan beskriva kreativitet som ”förmågan att producera nya och originella idéer, insikter och innovationer, eller konstnärliga produkter, som accepteras av experter som vetenskapligt, estetiskt, socialt eller tekniskt värdefulla”. För att hitta personerna med dessa egenskaper i ett nationellt register valde vi att rikta in oss på yrkeskategorier. Vi började med de mest klassiskt kreativa yrkena: de konstnärliga. I registren identifierade vi bildkonstnärer, fotografer, formgivare, dekoratörer, scenkonstnärer, musiker, författare och andra verksamma inom litterärt och konstnärligt skapande.

Nästa steg var att bestämma vilken typ av psykiatri som var relevant. Där fanns en praktisk avgränsning. De data som stod till förfogande kom från patienter som vårdats i slutenvård, vilket innebär att de varit inlagda på en psykiatrisk avdelning. Datan gällde alltså bara dem som fått den allra mest krävande vården inom psykiatrin. Hela 96 procent av alla som drabbas av schizofreni läggs förr eller senare in på en psykiatrisk avdelning. Det gör det lättare att bedriva den här sortens studier av denna diagnos eftersom nästan alla patienter hamnar i slutenvårdsregistret. Även bland dem som lider av bipolär sjukdom är en betydande andel inlagda vid något tillfälle. Det motsatta gäller för neuropsykiatriska funktionsvariationer och några andra diagnoser som exempelvis anorexi. Där hamnar betydligt färre i slutenvården och därmed i de register vi utgick från. Också vid depression är det bara de som är mest illa däran som kommer i kontakt med slutenvården.

Att det blev bipolaritet och schizofreni som vi tittade på först föll sig även naturligt eftersom de diagnoserna historiskt sett har förknippats starkast med kreativitet. De har också definierat psykiatrin ända sedan den tyske läkaren Emil Kraepelin (1856–1926) beskrev två grundläggande psykotiska sjukdomar: manisk-depressiv psykos (bipolär sjukdom) och dementia praecox (schizofreni).

Utöver kopplingen mellan patienter och kreativa yrken lades ytterligare en fråga in i undersökningen: Vad arbetar patienternas släktingar med?

Då kunde vi nämligen undersöka idén om att mer allvarliga symtom kan minska kreativiteten, men att mildare symtom kan öka den. Eftersom psykisk sjukdom har en ärftlig komponent och förekommer mer i vissa familjer och släkter än andra, har man antagit att anhöriga till patienten kan ha mildare drag av de egenskaper som genererar sjukdomen.

Den här hypotesen testades redan 1988 i en mindre studie av psykologiforskaren Ruth Richards, som myntat begreppet vardagskreativitet. Hon såg att släktingar till personer med bipolär sjukdom eller personer med mildare svängningar i temperamentet visar upp mer kreativitet än både en kontrollgrupp och de med bipolär diagnos. Ruth Richards betonar att den här kreativa jämvikten snarare handlar om psykisk hälsa än om sjukdom. Det gäller att hitta en hälsosam balans där man får tillgång till sin intuition, samtidigt som man har förmågan att genomföra sina visioner.

Vi kan inte annat än instämma.

Nu hade vi i forskargruppen vid Karolinska institutet en definition av kreativa yrken, en avgränsning till bipolaritet och schizofreni och enorma sjukdoms-, yrkes- och släktskapsregister. Därmed fanns förutsättningarna för att undersöka frågan: Förekommer de här psykiatriska tillstånden mer i kreativa yrken än i befolkningen i stort?

När vi sammanställt de första preliminära resultaten insåg vi något fantastiskt: Vi hade svaret på den flertusenåriga frågan i våra händer.

Paul Lichtenstein skrattade och sa: ”Forskning blir inte bättre än så här!”

Nu var det dags att publicera resultaten i en vetenskaplig tidskrift. Det är ofta en långdragen historia. Systemet bygger på peer review, att andra forskare granskar den artikel du skickar in och föreslår förbättringar. En vecka efter att manuset laddats upp på tidskriftens hemsida kom svaret: ”Avslag.” Tidskriftens redaktör tvekade inför själva frågeställningen. Var den verkligen vetenskaplig? Vi skickade artikeln till ännu en tidskrift, där en av granskarna ifrågasatte idén att något så värdefullt som kreativitet skulle kunna vara förknippat med något så dysfunktionellt som psykisk sjukdom. Ytterligare analyser genomfördes. Vi beräknade hur intelligens (IQ) kunde påverka resultaten och lade till patienter med unipolär depression, alltså depression utan manier. Men även efter det blev det avslag.

Hos den tredje tidskriften fick vi napp. Här fanns önskemål om fler analyser, men ingenting som var omöjligt. Utöver bildkonstnärer, fotografer, formgivare, dekoratörer, scenkonstnärer, musiker, författare och andra verksamma inom litterärt och konstnärligt skapande, föreslog tidskriftens redaktör att vi skulle ta med gruppen forskare. Det gjorde vi också – definierade som universitetslärare i yrkesregistret. För att ha en riktigt okreativ yrkesgrupp som jämförelse lade vi även in revisorer i analysen. Det är klart att det kan finnas kreativa revisorer, men som grupp kan man betrakta dem som mindre kreativa.

För att få in IQ som parameter tog vi hjälp av det svenska värnpliktsregistret. Alla som mönstrar genomgår ett begåvningstest och de som har bäst resultat tas ut till ett test i befäls- och arbetsledarlämplighet. Kan det vara så att personer med en kombination av psykisk sjukdom och hög intelligens är vanligare i kreativa yrken? År 1993 myntades begreppet controllable oddness, ungefär kontrollerbar konstighet, av den amerikanske psykologen och filosofen Frank Barron (1922–2002). På 1950- och 60-talet hade han studerat kreativitet och personlighet bland författare, arkitekter och matematiker – och skrivit böcker med titlar som Creativity and psychological health och Creativity and personal freedom. Frank Barron menade att vissa kompenserande egenskaper, som intelligens, kan göra att man i större utsträckning kan dra nytta av de tendenser som anlag för psykisk sjukdom visar sig i.

Det här skildras i den amerikanska spelfilmen A beautiful mind från 2001 som bygger på matematikern John Forbes Nash Jr:s (1928–2015) liv. 1994 tilldelades han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han belönades för sina insatser på 1950-talet för utvecklingen av spelteorin, där man analyserar situationer där en eller flera aktörer interagerar utifrån olika intressen och förväntningar. Men John Forbes Nash Jr blev sjuk i paranoid schizofreni i slutet av 1950-talet och publicerade ingen ny forskning på flera decennier. Kombinationen av psykisk sjukdom, som blev lindrigare med åren, och hög intelligens gjorde att han senare ändå kunde bidra kreativt till forskningen igen.

I den sju sidor hårt komprimerade text som i november 2011 till slut publicerades i British Journal of Psychiatry rymdes data från drygt 300 000 personer som varit inlagda för psykiska sjukdomar mellan åren 1973 och 2003. Cirka 54 000 av dessa hade legat inne för schizofreni, 30 000 för bipolär sjukdom och 218 000 för depression.

Vi börjar med nollresultaten: För revisorer fanns ingen ökad sannolikhet att ha någon av de tre psykiatriska sjukdomarna. Inte heller fanns någon koppling mellan att vara deprimerad och att ha ett kreativt yrke.

För patienterna med schizofreni fanns ingen ökad sannolikhet att ha ett kreativt yrke generellt. Men när vi tittade närmare på tabellerna så var sannolikheten något högre för schizofrenipatienter att ha ett visuellt konstnärligt yrke – medan chansen var mindre att patienten hade ett vetenskapligt yrke. I den bipolära gruppen fanns däremot en signifikant överrepresentation bland kreativa yrken generellt, särskilt inom de konstnärliga verksamheterna.

Men den stora skrällen i studien hade inte så mycket med patienterna att göra som med deras nära släktingar.

Det var framför allt de friska släktingarna som oftare hade kreativa yrken. Främst var det föräldrar, syskon och barn till såväl schizofrena som bipolära patienter som var överrepresenterade i de kreativa yrkena (se faktarutor till vänster).

Ett sätt att tolka fynden är att många patienter har en enorm kreativ potential, som de på grund av den psykiska sjukdomen inte kan utnyttja fullt ut. De friska släktingarna har liknande personlighetsdrag och arvsanlag som patienterna, men utan att ha utvecklat den psykiska sjukdomen. Det är framför allt de som blir kreativt framgångsrika. Det kan också formuleras som att släktingarna befinner sig närmare ekvilibrium, högst upp på den uppochnedvända U-kurvan.

När fynden publicerades åtföljdes de av en uppskattande kommentar i British Journal of Psychiatry av Kay Redfield Jamison, en av världens främsta forskare på bipolär sjukdom och kreativitet. I artikeln uppmanade hon till ökade satsningar på att hitta läkemedel som inte hämmar de positiva sidorna av affektiva sjukdomar och syftade då främst på den kreativa potentialen hos de bipolära patienterna.

Det som kan tänkas ha glatt Jamison var så klart att resultaten gick i linje med hennes egna iakttagelser, men också att studien avväpnade den främsta kritiken mot hennes egen och andras tidigare forskning på området, nämligen att deras resultat byggde på få individer som de dessutom valt ut själva och därför inte borde tas på allvar. Om man vet vad man vill komma fram till, så kan det som sagt påverka vem man tar med i urvalet.

Nu var det inte vi i forskargruppen vid Karolinska institutet som valt vilka som skulle inkluderas i studien. När datan samlades in visste ingen vad hypotesen som vi ville undersöka var.

Nu visste vi att det fanns ett säkert samband mellan kreativa yrken och vissa diagnoser. Men vi hade inte kunnat studera alla de vanligaste psykiatriska diagnoserna eftersom många av dem främst behandlas inom öppenvården, alltså vårdcentraler, psykiatriska öppenvårdsmottagningar och andra vårdinstanser där man inte läggs in över natten.

Vi gjorde därför en uppföljande studie med samma analysmetod, men nu hade databasen uppdaterats med patienter från öppenvården. Medan den första studien byggde på drygt 300 000 patienter så omfattade uppföljningen drygt en miljon svenskar med psykiatriska diagnoser och samtliga deras släktingar. Dessa jämfördes med mångfalt fler personer utan den aktuella diagnosen bland resten av befolkningen. I princip är vi alla i Sverige med i studien – anonyma och avidentifierade, förstås.

Vi tog med fler diagnoser den här gången. Nu ingick schizofreni, schizoaffektivt syndrom, bipolär sjukdom, unipolär depression, ångeststörning, skadligt bruk av alkohol och andra droger, autism, adhd, anorexia nervosa och även fullbordat självmord. Målet var att undersöka om kreativitet är kopplad till alla psykiatriska diagnoser eller specifikt till dem med psykotiska inslag, som schizofreni och bipolär sjukdom.

Precis som i den första studien visade resultaten på en koppling mellan kreativa yrken generellt och förstagradssläktingar till personer med schizofreni och bipolär sjukdom – men något oväntat också för anorexipatienter och syskon till patienter med autism.

Den nya studien visade att det var vanligare med framför allt konstnärliga yrken bland nära släktingar till schizofrenipatienter. Vetenskapliga yrken var vanligare bland nära släktingar till personer med bipolär sjukdom. Även vid autism var det vanligare med vetenskapliga yrken bland släktingar till personer med diagnos, men däremot syntes ingen koppling till de konstnärliga yrkena.

När det gällde patienterna själva fanns det flera intressanta fynd:

● För bipolär sjukdom var kreativa yrken generellt vanligare bland patienterna jämfört med friska kontrollpersoner ur befolkningen, vilket inte var fallet med någon annan diagnos.

● När vi specifikt granskade författare fann vi mer än dubbelt så hög risk för att de skulle lida av såväl schizofreni som bipolär sjukdom jämfört med friska kontrollpersoner. Depression, ångest och skadligt bruk av alkohol och andra droger var också något vanligare bland författare men i mindre utsträckning – och utan någon tydlig ökad förekomst bland släktingar. Självmord var närmare 50 procent vanligare bland författare jämfört med befolkningen i stort.

● Vi fann även att bildkonstnärer hade en något högre risk att lida av schizofreni och bipolär sjukdom än friska kontrollpersoner.

Den här uppföljande studien publicerades i Journal of Psychiatric Research samma vecka som 2012 års Nobelpriser tillkännagavs. Internationella medier hade alltså redan linsen riktad mot Stockholm och Karolinska institutet i Solna. Den svenska forskningsnyheten spreds i samtliga världsdelar. Överallt rapporterades om att personer med psykiatriska diagnoser och deras släktingar uppvisar ökad kreativitet.

Simon Kyaga är psykiater och forskare. Det här är ett bearbetat utdrag ur boken Ekvilibrium – om sambandet mellan kreativitet och galenskap (Natur & Kultur, 2022), som han skrivit tillsammans med journalisten Jonas Mattsson.

***

Läs även: ”Större delen av mitt liv har jag hållt på och grotta i mig själv”

Läs även: Kreativ och galen? Simon Kyaga har hittat det sjuka sambandet.