Jonas Karlsson: ”Större delen av mitt liv har jag hållt på och grotta i mig själv”

Jag är ledsen att jag är så osorterad, säger Jonas Karlsson och tar äntligen en tugga på kycklingsalladen som stått på bordet under hela intervjun.

Han säger det mot slutet, men han har kommenterat det några gånger redan. Att jag kommer ”få det bökigt att skriva”. Och visst, hans svar är vindlande och långa. Pauserna är många, ibland utdragna. Men han är vänlig och tillmötesgående. Svarar noggrant.

Vi ses på en uteservering på Södermalm i Stockholm under en av sommarens varmaste dagar. Jonas Karlsson väljer alltså en kycklingsallad. Men den hinner han inte äta. Det är inte därför han är osorterad, eller distraherad. Vi dricker varsin lemonad och först skyller vi på värmen. Men kanske beror det inte så mycket på den strålande solen och den höga temperaturen att han verkar lite osorterad. Kanske är han faktiskt så här: eftertänksam och fundersam. Svaren kommer dröjande och prövande – som om han söker sig fram till dem.

I sitt två år gamla Sommar i P1 resonerade Jonas Karlsson kring detta med intervjuer. Han sa där att han svarar olika, beroende på vem som intervjuar honom. Han ler stort när jag hänvisar till det och frågar om det är en styrka för en skådespelare, att så lätt glida in i olika roller.

– Jo, så är det nog. Det kanske är en anledning till att jag gillar mitt yrke så mycket. Nu ger jag ju dig en förklaringsmodell. Men om någon annan skulle komma och säga… Nej men vadå? Något annat. Då kanske jag hade svarat annorlunda, ja.

Jag börjar ställa nästa fråga, men då avbryter han mig, bestämt men återigen vänligt.

– Men nu låter det ju som att jag inte har någon slags kärna. Det har jag ju. Det här är jag.

Precis som att man blir en något annan människa, beroende på vilken vän eller närstående man umgås med för stunden.

– Förlåt om det låter högtravande men är inte det i grunden ändå en ganska bra egenskap, att kunna se att det kan finnas flera sätt som kan vara rätt? Det är väl så förhandlare jobbar förresten, försöker sätta sig in i hur alla runt bordet tänker?

Associationerna flödar vidare. Jonas Karlsson är en man med mycket kreativ energi. Det behöver han som skådespelare för teater, film och tv samt i sitt författaryrke.Vi träffas med anledning av hans skådespelarinsats i Lukas Moodyssons bioaktuella film Tillsammans 99 – som är en uppföljare till den hyllade succéfilmen Tillsammans. Vi får åter träffa kollektivet från den tidigare filmen, men 24 år senare – då Gustaf Hammarstens rollfigur Göran fyller jämt och blir firad med ett överraskningskalas. Jonas Karlssons rollfigur är Lasse, som i den tidigare filmen spelades av Ola Rapace.

– När Lukas ringde och frågade om jag ville ersätta Ola sålde han in det med att Lasse blivit teaterregissör sedan sist, säger Jonas Karlsson och skrattar.

Att han tackade ja berodde bland annat på det. Jonas Karlsson var själv på Stockholmsteatern Galeasen runt millennieskiftet och minns tiden som ”brötig och stökig”.

– På ett väldigt roligt sätt. Det var högt i tak och allt kunde hända.

Det kan det nog också göra tillsammans med filmregissören Lukas Moodysson och att det var han som frågade var också avgörande för att Jonas Karlsson skulle tacka ja, trots ett späckat schema.

– Jag var nyfiken på att arbeta med Lukas. Han är en regissör som ger väldigt mycket frihet. Han har en bra bild av vad han vill uppnå, och så låter han saker uppstå.

I en scen i Tillsammans 99 hamnar Jonas Karlssons Lasse i handgemäng med Olle Sarris Erik och Gustaf Hammarstens Göran efter att Erik i ett långt födelsedagstal krävt att alla gamla kollektivmedlemmar ska göra avbön från kommunismen. Därefter utbryter ett vilt slagsmål. Det var en av improvisationerna, berättar Jonas Karlsson.

– Det var min första tagning på inspelningen och jag tror den pågick i 37 minuter.

Det är rätt länge för en scen?

– Det är jättelänge! Vi bara filmade och filmade och improviserade. Jag minns att jag, Gustaf och Olle låg på köksgolvet i något slags slagsmålsgrepp.

Jonas Karlsson håller upp armarna för att visa ett nackgrepp. Han sitter så medan han fortsätter berätta.

– Efter en stund upptäckte vi att alla hade gått. De var inne i ett annat rum och där låg vi!

Blev det pinsamt då?

– Först kanske. Men vi bestämde oss för att fortsätta brottas och stanna kvar i våra roller. Och efter en stund var både fotografen och Lukas tillbaka och fortsatte filma.

Är det bra att vara lite barnslig och lekfull när man arbetar som skådespelare?

– Ja, det tror jag. En bra regissör låter leken uppstå och fungerar som en bra lekledare, så att det inte spårar ur. Och så vet han eller hon vad som behöver sägas och när.

Hur är en dålig regissör då?

–En som riskerar att förstöra genom att gå in och försöka ändra, peta och greja. Jag har aldrig arbetat som regissör, men jag är rädd för att jag inte skulle våga låta skådespelarna vara så fria som exempelvis Lukas gör.

Jonas Karlsson funderar en stund. Han tar på sina solglasögon och tittar ut mot parken där vi sitter. Sedan vänder han sig mot mig igen, tar av solglasögonen och säger:

– Jag tror att det handlar jättemycket om psykologi. Jag kan inte termerna, men det är någon slags gruppsykologi som en bra regissör på något sätt behärskar. Men det är inte alltid så bra som under Tillsammans 99-inspelningen. Alla inspelningar är ju olika.

Inspelningarna skiljer sig från varandra. Liksom rollerna. Om han är en framgångsrik, svartklädd och svalt intellektuell teaterman med sex appeal i Tillsammans 99, har han också under våren synts i tv-rutan som den betydligt besvärligare Tommy i tv-serien Nattryttarna. Där spelar han Tommy – pappan som begår sexuella övergrepp och misshandlar sin dotter och andra på hästgården – som delvis är baserad på Sophie Jahns bok Pappas flicka på hästgården.

Hur mycket av en sådan roll tar du med dig hem och bearbetar på kvällarna?

– Min grundinställning är att jag spelar en roll på jobbet och sedan går jag hem och är privatpersonen Jonas. Men det stämmer förstås inte helt. Det är klart att känslor och tankar finns kvar och att jag funderar mycket på hur man ska gestalta en sådan person.

Sitter en sådan roll kvar mer i dig på kvällen än exempelvis Lasse?

– Jag vet inte. En sadistisk sexbrottsling ligger ändå så mycket längre ifrån mig. Lasse är ju mycket en projektionsyta för de andra i Tillsammanskollektivet, medan han själv ändå håller ganska låg profil. Och just det kan jag väl känna igen mig i. På fester står jag sällan i centrum.

Är det också något som är roligt som skådespelare – att du får utforska dig själv och andra tänkbara varianter av dig?

– Ja. Det finns ett citat av Gunnar Ekelöf där han säger något i stil med att alla människor finns i alla. Det brukar jag tänka på.

Vad tänker du då?

– Att vi har alla möjligheter i oss. Och som skådespelare gäller det att vrida upp och vrida ner de olika dragen. Det är både ett teoretiskt, mentalt och känslomässigt arbete.

Som film- eller tv-skådespelare gäller det att hitta mycket av det som ska vridas på själv, berättar Jonas Karlsson. På en teater däremot, sker mycket av det arbetet under ensemblens repetitioner.

– Film- och tv-produktion är oftast mycket snabbare och det gäller att ta hand om tiden på rätt sätt.

Jonas Karlsson ingår i Dramatens fasta ensemble. Han har stått på scen vid otaliga tillfällen. Ändå är han fortfarande nervös innan han kliver upp på teaterscenen – vilket också är en skillnad gentemot film- och tv-inspelningar.

– Ja, det är nervöst på teatern. Det sker här och nu. Det sitter en massa människor i publiken och det finns en massa förväntningar. Premiärer kan vara fruktansvärda.

På vilket sätt märks det att du är nervös?

– Jag blir väldigt fokuserad. Ju närmare föreställningen jag kommer desto mer stänger jag ute andra saker.

Är det jobbigt?

– Ja, verkligen. Men jag skulle inte hålla på med teater om inte nervositeten fanns där. Den är bra, och gör att man ger det där extra. Och efteråt är det ju underbart.

Vad gör du då?

– Det är olika. Men det är så skönt att ha gjort en föreställning. Det känns som ett riktigt jobb. Det är ofta ganska fysiskt på scen, man är svettig och efteråt har man den här känslan av att ha gjort ett dagsverke. Men mest handlar det om att man känner att det är över. Den känslan är så skön, så då är man ju glad och trevlig. Tills nästa kväll när det är dags igen.

När du står på scen blir också din publik mer synlig. Vilka sitter där?

– Mina barn brukar säga att min målgrupp är medelålders kvinnor … Ja, kanske är det så. Och ska jag vara krass är det ju bra, för 80 procent av det här landets kulturbärare är just medelålders kvinnor, så det är väl bra om de uppskattar mig som skådespelare.

Tänker du mycket på de som följer dig?

– Nej, det undviker jag att tänka på. Jag har inte några sociala medier och jag vill inte bli påverkad på det sättet. Jag försöker göra det som jag själv tycker är kul och sedan får det liksom bli så att de som gillar det får gilla det.

Varför tror du att så många kvinnor tycker extra mycket om dig? Du är ju både skicklig och snygg, men vad mer?

– Jag vet inte. Jag kanske har en medelålders kvinna i mig på något sätt. Jag är en av dem.

På vilket sätt?

– När det kommer hem nya människor till min fru och mig brukar hon säga att de säkert tror att jag sover på den sidan av sängen där det ligger travar av historieböcker av Peter Englund, Dick Harrisson och Torsten Ehrenmark. Men det är hennes sida. Jag läser bara skönlitteratur. Så i det avseendet så tror jag att jag kanske är lite grann en medelålders kvinna.

Vad ligger på ditt nattygsbord just nu?

– Therese Bomans Aftonland. Och Knaussgårds senaste, vad heter den, jo Det tredje riket.

År 2007 debuterade Jonas Karlsson som författare med novellsamlingen Det andra målet. Det har blivit ytterligare tre novellsamlingar, en kortroman och ännu en bok efter det. Att varva tillvaron som skådespelare med verksamheten som författare är något han verkar älska. Och när jag frågar vad det är som är skönt med att skriva, jämfört med att stå på scen, kommer svaret blixtsnabbt och kortfattat.

– Jag får bestämma själv.

Att det just blivit noveller beror kort och gott på att det är det korta formatet han tycker om.

– Jag älskar faktiskt noveller. De går att läsa i en sittning, eller innan man somnar. Ändå är det de berättelserna jag minns bäst.

Han tror att den kortare litterära formen passar hans temperament bäst. För vid några tillfällen har han försökt skriva längre, men slutat efter en stund, då inspirationen och drivet har klingat av.

– Det är enklare för mig att beskriva korta skeenden. För mig är det mer intressant än att beskriva ett helt liv. Jag kan inte greppa det riktigt. Det blir så stort.

Möjligen är det också formen som gör att han blir friare i fantasin. Kraven på honom själv minskar när han skriver noveller och han slutar fundera så mycket, säger han:

– Novellskrivandet får mig att känna mig totalt fri eftersom det får bli vad det blir. En vanlig berättelse eller en märklig dröm. Det är väldigt roligt att skriva när man vet att det kan bli vad som helst, säger Jonas Karlsson.

Under våren har han avsatt tid för ett nytt skrivprojekt. Men det har inte riktigt blivit som han tänkt sig. Det visar sig att Jonas Karlsson har svårt att säga nej när någon ringer och föreslår ett nytt projekt.

– Är vi inte alla konflikträdda lite till mans? Man vill inte gärna säga ”Nej, det där tror jag inte på”. Utan då säger man liksom någonting annat, säger han dröjande.

Man säger ”kanske”?

– Ja, men sedan är det också så att många av de projekt jag blir presenterad för … Ja, de är väldigt intressanta och roliga och då blir jag sugen. Så kanske är det att jag är lättförförd när det gäller arbete.

Men just nu skriver du ändå?

– Ja, även om det inte går framåt i den takt jag hade tänkt.

Skriver du på en novell åt gången?

– Nej, jag petar runt i flera olika hela tiden.

Han ler och skruvar lite på sig i sin vita t-shirt. Solljuset har ätit upp skuggan vi hade vid vårt bord när vi började intervjun och Jonas Karlsson tar på sina solglasögon.

– Det är ju underbart att börja på en berättelse. Min dator och mina anteckningsböcker är fulla med börjor. Sedan är det också ganska härligt att återkomma till dem efter ett halvår och fundera på hur jag ska gå vidare med dem. Och sedan fastnar jag förstås i någon av dem och gräver djupare. Det är min skrivprocess.

För några år sedan skrev en recensent att det bor en ”stillsam men känslig psykolog” i författaren Jonas Karlsson. Han säger att han är intresserad av psykologi och att han några gånger funderat på att gå i terapi, men att det aldrig blivit av.

– Sanningen är att jag är oförskämt nöjd med tillvaron. Alltså, jag har tänkt flera gånger att det vore jättespännande och lärorikt. Men så har jag aldrig kunnat förmå mig att gå. Kanske för att jag inte vet vad jag skulle ta upp.

Han tar en klunk lemonad och tar av sina solglasögon. Funderar en stund och vänder sig sedan mot mig med ett skratt:

– Det där lät ju helt, haha, ”jag vet inte riktigt vad jag skulle ta upp”. Alltså.

Sedan blir han allvarlig igen.

– Jag har haft min fair share av motgångar också, så ja, jag kanske skulle ha gått till en psykolog. Men jag vet inte. De stora kriser jag har haft, som när mina föräldrar gick bort, det är ändå kriser som tillhör livet och har känts som en naturlig del av det.

Så du har inte känt att det varit ”tillräckligt” jobbigt?

– Nej. Faktiskt inte. Jag känner ändå ganska många människor som har det jobbigt med depressioner och psykisk ohälsa. Eftersom jag inte alls känner så själv har det aldrig blivit aktuellt. Jag försöker liksom att ta livet som det kommer.

Kanske var din bok Regnmannen ett sätt att bearbeta dina föräldrars bortgång?

– Absolut. Men sedan blev den något annat. Jag funderar på varför jag inte gått i terapi fortfarande. Kanske är det för att jag i större delen av mitt liv ändå hållit på och grottat så mycket med mig själv och mina känslor.

Som skådespelare?

– Inte bara. Jag har skrivit dagbok och haft det som en slags egenterapi också. Jag läste i mina gamla dagböcker en gång och blev så illa berörd eftersom det var en så sorglig man som skrivit det som stod där. Men så är det ju, det är när man har behov av att bearbeta som man skriver där. För mig har det varit viktigt att formulera det som inte känts bra. Sedan har jag kunnat lämna det och gå vidare.

Som författare återkommer du till psykisk instabilitet. Vad intresserar dig med det?

– Oh, det finns så många svar på den frågan.

Jonas Karlsson funderar en stund.

– Dels skräms jag väldigt mycket av psykisk sjukdom och tanken på att min hjärna inte skulle tjäna mig som den ska. Jag minns att jag för länge sedan läste Johan Cullbergs böcker Dynamisk psykiatri och Psykoser och insåg att människan är en så skör varelse. Han skriver något om att de flesta av oss klarar att bli arbetslösa, genomgå en uppslitande skilsmässa eller uppleva en nära persons bortgång.

– Men inte alla saker samtidigt. Och då tänker jag att vi bara är olika långt ifrån det där hela tiden.

I tidigare intervjuer har du sagt att du är rädd för att vara ensam.

– Ja det är jag, samtidigt som självvald ensamhet är viktigt för mig. Mitt bästa läge är att vara i utkanten av min familj och vänner, men att ändå ha kontakt med dem.

På sitt lantställe sitter Jonas Karlsson helst i skuggan under ett träd. Där arbetar han gärna med ett manus som ska pluggas in inför en teateruppsättning eller filminspelning. Eller så sitter han där och skriver på en novell.

– Det är helt perfekt, för då hör jag de andra hela tiden. Jag är nära, men ändå själv. Det är så jävla mysigt.

Läs även: Lina Thomsgård – en rätt vis kvinna.

Läs även: Jonatan Unge: ”Mina svårigheter att öppna räkningar har lett till en del hembesök”.