Annons

När barnen flyttar ut

På tröskeln mellan det som varit och det som ska bli. Psykologen Camilla von Below har djupdykt i vad som händer när vuxna barn lämnar boet.

HANNA: Jag minns början på familjelivet – besöken på IVF-kliniken och undersökningarna som skulle visa varför vi hade svårt att få barn. Glädjen och lättnaden när embryot tog sig, fäste och blev ett barn, blev Linnea. Jag minns livet med småbarn, som när vi brukade gå på utflykt till en kulle där vi åt matsäck och tittade på utsikten. Jag minns hagen där några hästar betade. Love försökte lägga pinnar i högar medan Linnea plockade kottar att lägga ovanpå. Jag ammade Lukas och Axel tog fram fika. Det blev några minuters lugn före blöjbytet. Jag hade inte vetat hur mycket jag skulle tycka om familjelivet. Jag minns att jag ofta tänkte ”Kan det vara så här bra?” trots att det också var rörigt och jobbigt. Och nu blir det aldrig mer några utflykter. Det tog slut alldeles för snabbt och jag känner mig inte beredd.

Det är så lätt att känna vemod när barnen blir stora. Vem har inte sett tillbaka på de intensiva småbarnsåren som en period med en särskild närvaro och mening? Den tiden kan ha ett ljus över sig för den vars barn är stora, även om man där och då inte alltid kände så.

På tröskeln mellan det som har varit och det som ska bli kan känslorna bli starka när man minns och summerar. Vi reagerar, känner och tänker när våra liv byter form.

När vi förmår låta känslor komma och klinga av som reaktioner på det som sker, utan att försöka tvinga bort dem, lasta oss själva alltför mycket eller känna oss helt överväldigade, bidrar de till att vi känner oss levande, brukar man säga. Och det stämmer att våra reaktioner och känslolägen bär på information om vad vi värderar och vill, vad och vilka vi tycker är viktiga i våra liv och vad vi behöver.

Men det är lättare sagt än gjort att ge plats för känslor, för de kan vara både starka och så många att vi känner oss lamslagna och helst vill slippa.

Vemod och minnen

Vemod är som den stillsamma sorgen man kan få när sommaren är över och man måste tillbaka till arbetet. En dag hade ljuset ändrat karaktär och löven gick från mörkgrönt till gult och man visste att man skulle arbeta dagen därpå. Vemod kan gränsa till nostalgi, den längtansfulla tillbakablicken på en tid då livet tycktes enklare och bättre.

HANNA: Det blev så många utflykter och dagar tillsammans. Det gav mig känslan av att höra ihop med barnen och Axel. Jag hade aldrig känt mig samhörig och var så överraskad över att det kunde få vara så. Tänk att jag var med och skapade den gemenskapen. Jag formade familjegemenskapen fastän jag inte hade någon förebild från min egen uppväxt, bara en längtan. När de vuxna barnen kommer hem för att fira någons födelsedag och vi tar fram den slitna flaggan, bakar tårta och tar fram kopparna med deras namn på som de fick som barn känns det lite på samma sätt. Vemod och gemenskap som påminner om hur det var. Kan det som är bra få fortsätta på något sätt? Men hur?

Vemodet visar oss också vad vi uppskattat. Hanna tyckte om gemenskapen i familjeutflykterna. Hon känner sig stolt och glad i efterhand över att ha bidragit till den. Den känslan skulle inte uppstå om hon gjorde samma utflykt med sina vuxna barn eller med någon annan. Vemodet visar att något som var värdefullt är borta, vad vi skattade högst av det som inte längre finns kvar.

Terapeuter som intervjuats om sina erfarenheter av patienter vars barn flyttar hemifrån säger att vemod och sorg brukar ta stor plats i den livsfasen. Vemodet skapar utrymmet att blicka tillbaka på det som varit och bära med sig minnet av det. Alldeles särskilt de saker man är tacksam över. Möjligen blir det också lättare att förstå vad man skulle vilja ge plats för nu, så som Hanna gör.

HANNA: Jag saknar inte bara barnen och utflykterna från när de var små. Jag saknar mig själv från den tiden. Saknar att ha en sommardag då vi fick för oss att gå och äta glass, gjorde det, pratade om det ena och det andra och inte fick något gjort. Det var en så skön kontrast till att jobba, planera och lösa problem som jag tyckte det var så mycket av i mitt liv. Först när barnen blev stora förstod jag hur viktigt det var för mig. Jag ville fortsätta vara den jag hade blivit genom alla gånger då vi hade lekt, hittat på berättelser, skojat, byggt kojor och provsmakat glassar.

Man saknar inte bara barnet och familjen från den tiden. Man saknar också den versionen av sig själv. Hanna saknar den hon var – den som hade tiden framför sig, den som var självklart behövd av sina barn och hörde till. Hon minns hur hon ingick i en självklar gemenskap med sina småbarn och hur annorlunda det var mot tidigare i hennes liv. Ibland kan en idealisering lura i vemodet. Allt var ju inte bra på den tiden heller, men det är lätt att glömma när den ligger så långt bort. Man minns kanske inte oron, sömnlösheten och allt arbete som småbarnstiden också innehöll, när man sörjer att den är över. Däremot minns man en version av sig själv som ännu inte visste vilka sorger och motgångar som skulle komma. Man kanske saknar den framtid man hade då, som numera hör till dåtiden.

Foto: iStock.

Sorg och saknad

Tony läser nyheterna i sin mobil i sängen på morgonen. Det står om en ny träningsform och han undrar vad Laura, som jobbade extra som personlig tränare under några år, skulle säga. Säkert skulle hon tycka att det inte alls var nytt. Han får en impuls att fråga henne men kommer på att hon inte bor med honom längre. Han skickar länken till henne. Hon svarar inte genast. Han känner sig ledsen. Han saknar henne så mycket. Han hör nästan hennes steg i köket och hur hon brukade stänga luckorna med kraft på ett sätt som irriterade honom. Nu skulle han inte bli irriterad, bara glad. Han vill inte gå upp. På sistone har han ofta känt så. Som att livet tappat sin riktning sedan hon flyttade.

Han har mått lite illa och haft dålig aptit. Han har för mycket tid och vet inte vad han ska fylla den med. Han kommer på saker han vill prata med henne om, men blir stående ensam med tankarna. Han tänker att han borde skärpa sig och fortsätta leva sitt liv.

Han hade inte väntat sig att han skulle bli så ledsen över att hon flyttade.

Sorgen kan vara så drabbande när barnen just har flyttat. Man kan bli överraskad av att den känns så stark och tömmer en på lust till annat. Först en tid efteråt kommer andra nyanser, känslor och tankar, men det vet man inte från början.

Hur svårt det än känns, kan det vara till hjälp att minnas att sorg är en del av det mänskliga livet. Vi klarar av den. Kanske associerar de flesta sorg med att någon dött. Men att förlora eller lämna en plats, ett arbete eller ett livsstadium kan också väcka sorg, eftersom någon eller något som är viktigt försvann. Så är det när man känner sig lämnad när ens barn går vidare i livet. Det kan kännas tomt och meningslöst och man kan bli irriterad. Sorgen är en del i att vänja sig vid att livet ser ut på ett annat sätt nu.

TOVE: När jag körde Nadja till folkhögskolan kände jag mig glad för hennes skull. Hon hade kommit in på en kurs hon verkligen ville gå. Vi hade packat det viktigaste, fyllt bilen och kört 45 mil för att komma dit. Hon var förväntansfull. Jag kände mig stolt. Men när jag hade lämnat av henne och alla hennes saker och satt mig i bilen för att köra hem började jag gråta så mycket att jag behövde stanna bilen. Så fortsatte det. Jag bara grät. I pauserna på jobbet, hemma på kvällarna. Jag kände mig ledsen, men mest av allt som att något som inte gick att omfatta var borta. Jag tänkte att jag skulle bli deprimerad. Jonatan bodde fortfarande kvar hemma och jag försökte att inte visa det för honom hela tiden. Jag hade behövt att någon sa att det skulle bli okej, att jag var okej, att det var normalt. Jag fick också så ont i kroppen. Som värk inne i lederna, eller kanske musklerna. Jag tänkte att jag borde veta, eftersom jag är sjuksköterska. Men jag är mest barnmorska. Jag började tänka att Nadjas flytt bort från hemmet liknar hur barn föds – de tar sig ur livmodern som blir tom. För stor, överdimensionerad. Förlossningen innebär smärta för både barnet och den födande. Sedan tar ett nytt liv och en ny relation sin början. Det är inte bra att fortsätta vara gravid när fostret har blivit för stort för livmodern. Jag försökte tänka på det så, även om det inte lyckades så ofta. Jag tänkte på att det tar tid för kroppen att läka efter förlossningen och kan vara ledsamt att man är ensam med sin kropp igen. Men att det pågår en läkning och att livet fortsätter. Då kan det göra ont i kroppen. Men det är för att den läker och tar hand om känslor.

Precis när barnet flyttat är frånvaron påtaglig. Toves kropp värker och Tony vill säga något till Laura men kommer på att hon inte är där. De flesta blir inte chockade av att ett barn flyttar – men vi kan bli överraskade över hur mycket det påverkar oss.

Författaren Harry Martinson skrev: ”Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.” Kanske är det till hjälp medan man känner sorg och tar sig vidare över tröskeln.

Psykologin lär oss också att sorg och ledsenhet i alla tider förmedlat till vår omgivning att vi behöver stöd och inte orkar mer på egen hand nu. Man behöver tröst och förståelse.

Camilla von Below är psykolog och författare. Det här är ett bearbetat utdrag ur hennes bok När barnen
flyttar hemifrån.

***

Text: Camilla von Below

Toppbild: iStock