
Efter kriget
Lättskrämda och med plötsliga humörsvängningar och gråtattacker – många veteraner lider av ptsd.
Thord Wedman förstod inte vad som hände med honom. Han var stor och stark. Han hade stenkoll på läget och hade klarat sig från livsfarliga situationer med livet i behåll gång på gång.
– Jag kommer från en militärfamilj och det kändes naturligt också för mig att bli militär, berättar Thord.
Efter lumpen engagerade han sig inom frivilligförsvaret och efter det att han hört en granne berätta om sina erfarenheter som FN-soldat bestämde han sig också för att göra utlandstjänst.
Men när han kommit hem från ytterligare en sex månader lång vända i Bosnien kände han inte längre igen sig själv.
Han hade då gjort tre utlandstjänstgöringar på fem år. En i Libanon och två i Bosnien, sex månader per omgång.
Den Thord som landat i Sverige gjorde honom rädd. Han kunde bli blixtrande arg för ingenting, var lättirriterad och lättskrämd.
– Jag kunde titta på tv:n när jag plötsligt började gråta för minsta lilla, minns Thord.
Han var 27 år. Livet rullade på. Han gick ut med kompisarna. Festade. Skaffade sig ett jobb. Blev sambo och fick barn.
– Men de där humörsvängningarna blev allt värre. Jag var fortfarande lättskrämd och kunde rycka till vid minsta ljud.
Tillvaron kändes övermäktig. Thord började fundera på att ta sitt liv. Att köra in i en bergvägg kändes som ett mer och mer lockande alternativ.
PÅ FN-dagen 2013 blev han inbjuden av sin sons gymnasieskola för att hålla föredrag om sina erfarenheter som soldat utomlands.
– Då, när jag stod där i aulan och höll mitt föredrag, blev jag plötsligt så känslosam att jag inte kunde fortsätta. Jag blev rädd och förstod inte vad som hände med mig, säger Thord.
I ögonblick av klarsyn kunde han se att det här var känslor som hängt med honom i flera år. Men för det mesta kunde han hitta undanflykter till sina reaktioner. Han förklarade det med att han varit onykter, att han stressat för mycket eller att han var trött.
Några veckor senare berättade Thord för en veterankompis, en soldat som även han gjort utlandstjänstgöring, om vad som hade hänt.
– Han sa direkt att han trodde att jag hade posttraumatiskt stressyndrom, ptsd.
Thord hade fram till dess aldrig pratat om sina humörsvängningar, sina panikattacker eller sin ångest med andra än just sina veterankamrater.
– Jag kunde inte prata med någon annan om mina upplevelser. Det var som om andra, de som inte varit där, inte kunde ta till sig det jag varit med om.
Thord tipsades om en studie för ptsd-medicin som läkaren Eva Lindström och sjuksköterskan Stefan Olsson arbetade med. Thord kontaktade dem, men eftersom han medicinerade för ett smärtsamt diskbråck fick han inte medverka.
– Även om jag inte fick medverka i studien vägrade Stefan och Eva att släppa mig, och när Veteranmottagningen öppnade något år senare fick jag komma dit för screening och för samtal.
Den första tiden åkte Thord de 30 milen till Uppsala en gång i månaden för samtal med personalen på Veteranmottagningen.
– Vissa upplevelser har varit väldigt svåra och känslosamma att prata om, och jag hade tidigare inte kunnat prata med någon om dem. Så därför var jag alltid mycket trött efter samtalen.
– Dagen efter att jag åkte hem från Libanon blev en kamrat skjuten. Jag såg det på tv och jag förstod att det var mitt kompani de talade om. En annan gång, när vi blev beskjutna med granatkastare i Bosnien, var jag nära att dödas.
Men, säger Thord, den förhöjda stress som infinner sig när man under en lång tid lever i krigsdrabbade områden, där man ständigt behöver vara beredd på att bli beskjuten eller vara rädd för att bli stående i en check point utan att bli insläppt, eller se civilbefolkningens stora lidande, påverkade minst lika mycket.
Det var som om andra, de som inte varit där, inte kunde ta till sig det jag varit med om.
Thord började gå i terapi på Veteranmottagningen 2016. För första gången upplevde han att någon verkligen förstod vad han talade om. Han har behandlats både med samtalsterapi, med prolonged exposure, en metod där patienten uppmanas att i presens berätta om den traumatiska upplevelsen upprepade gånger, och medicinering. Snabbt märkte han att känslorna lugnade ner sig.
– Det senaste året har jag åkt till Veteranmottagningen en gång i kvartalet, och däremellan har jag haft kontakt med en psykolog som bland annat har gett mig kbt-behandling. Vid behov har jag också telefonkontakt med Joel, som är kurator på Veteranmottagningen.
Kontakten med Veteranmottagningen blev en livlina.
Vetskapen om att det fanns någon som förstod vad han varit med om, att det fanns andra som delade samma upplevelser och att han inte höll på att bli galen blev periodvis skillnaden mellan liv och död.
Kuratorn Joel Bramsgård och sjuksköterskan Stefan Olsson på Veteranmottagningen i Uppsala känner igen Thords historia.
– Vi vet att det är vanligt med olika slags reaktioner när man kommer hem från utlandstjänstgöring på uppdrag av svensk myndighet. Majoriteten självläker, men vissa får bestående men som ptsd, ångest, sömnproblem och depression, säger Joel Bramsgård.
Det är lugnt och stillsamt i mötesrummet som Joel Bramsgård och Stefan Olsson har bokat för vår intervju. På en hylla står en rad militärhjälmar uppställda intill en bucklig skylt som varnar för minor.
Här, på femte våningen i en av flyglarna på Akademiska sjukhuset i Uppsala, har Veteranmottagningen funnits sedan starten 2016. Och sedan dess har omkring 300 veteraner sökt och fått hjälp.
Det började alltså som en läkemedelsstudie om medicinering för ptsd men har i dag utvecklats till en mottagning där veteraner erbjuds terapi och annan behandling.
– När Eva och jag inför den här studien sökte män och kvinnor som kunde medverka, kom vi i kontakt med nuvarande Veteranförbundet. Vi hade fram till dess tagit för givet att Försvarsmakten tog sig an dessa personer, säger Stefan Olsson.
Där och då förstod de att så inte var fallet. Detta var en patientgrupp som inte fångats upp ordentligt. Den enda hjälp som stod att få var via vårdcentralen i hemkommunen eller Kris- och traumaenheten i Stockholm.
– Vi insåg också att den här patientgruppen drog sig för att söka den hjälpen, eftersom de upplevde att de inte blev trodda och inte heller förstådda. När vi förstod att det fanns ett stort mörkertal bestämde vi oss för att öppna, säger Stefan Olsson.
Men varken Stefan eller Eva hade någon militär bakgrund utöver den militärtjänstgöring som Stefan gjort. Joel Bramsgård kom till mottagningen som en skänk från ovan.
– Jag är före detta yrkesofficer och hade gjort fyra utlandsuppdrag när jag bestämde mig för att söka tjänstledigt från Försvarsmakten och börja studera till socionom. Planen var att där jobba med veteraner, men i stället började jag jobba som kurator på affektiva mottagningen här på Akademiska sjukhuset.

När Eva och Stefan hörde talas om att Joel med all sin erfarenhet jobbade ett par våningar under dem, kontaktade de honom.
– Vi märkte direkt att patienterna hade lättare att berätta om sina erfarenheter när Joel satt med i rummet. Han kunde gå mer rakt på sak, eftersom kontexten redan fanns där, säger Stefan.
Ryktet om Veteranmottagningen spred sig snabbt, och tack vare det fria vårdvalet kan patienter söka hjälp oavsett varifrån i Sverige de kommer. För närvarande är ett hundratal patienter som gjort utlandstjänst i krigsdrabbade områden på uppdrag av svenska myndigheter inskrivna. Majoriteten kommer från Försvarsmakten.
– Vissa söker på eget bevåg, andra blir uppmanade av sin partner eller av andra veteraner att söka hjälp, säger Stefan Olsson.
Många har ignorerat sina känslor i åratal. Orsakerna till det är flera: dels är man kanske inte van vid att prata om psykisk ohälsa, man kan verka inom en machokultur, dels är man kanske rädd för att den fortsatta karriären inom Försvarsmakten ska påverkas negativt. I stället tränger man undan problemen. Man springer fortare och fortare, sover sämre och sämre och börjar kanske självmedicinera med alkohol.
För många börjar problemen som en krusning och problemen förvärras successivt. Kanske slår man inledningsvis bort problemen och tänker att det är naturligt att vara uppe i varv om man tillbringat ett halvår i något krigsdrabbat område. Man förklarar sina plötsliga vredesutbrott med trötthet och försöker ignorera det faktum att man hoppar till när någon smäller i en dörr.
– Vi har veteraner som lidit av dessa reaktioner så länge som i 20 år. De har klarat sig hyfsat, men så händer något som får bägaren att rinna över, säger Joel.
Till mottagningen kommer veteraner som märker att deras liv begränsas allt mer. Där den där krusningen aldrig har lagt sig, utan tvärtom blivit allt mer påtaglig.
Från att instinktivt och av bara farten scanna av omgivningen och undvika att sitta med ryggen mot dörröppningen blir fler och fler beteenden tydliga.
– Man börjar undvika olika objekt, tar omvägar om det ligger skräp vid vägkanten. Vissa undviker gräsmattor och öppna ytor, eftersom man fått lära sig att det kan medföra fara för minor eller risk för beskjutning, säger Stefan.
Många av patienterna har tryckt undan sina besvär och har likt Thord Wedman hittat undanflykt efter undanflykt för att förklara ångesten, sömnproblemen eller den ständiga oron. Många får problem i sina relationer, blir kanske av med sitt arbete och drabbas av självmordstankar.
Hur hjälpen ser ut varierar. Redan vid den första screeningen sker en första utgallring där vissa patienter slussas vidare, antingen till annan specialistmottagning eller till vårdcentralen i hemkommunen.
– Den vanligaste terapeutiska behandlingen som erbjuds är antingen emdr, eye movement desensitization and reprocessing, eller prolonged exposure. Många behöver även medicinering. För andra räcker det med ett par samtal, säger Joel.
Under terapin får patienten ofta hemläxor och man jobbar också med ett traumaindex där patienten får prata sig igenom jobbiga upplevelser och rangordna graden av obehag på en skala.
– Ibland kommer veteranen fram till att ”fan, jag mår ju sämre nu vid tredje samtalet än innan jag började”. Då kan vi lugna och säga att det är normalt.
Joel och Stefan får ofta höra från veteraner och deras anhöriga att Veteranmottagningen fyller en stor funktion.
– Alla kommer inte att bli helt besvärsfria. Men vårt mål är att alla ska må bättre.
Prolonged exposure
Prolonged exposure är en form av kognitiv beteendeterapi – ett slags förlängd exponeringsterapi särskilt lämpad för personer med posttraumatiskt stressyndrom, ptsd. Huvudmetoden innebär just exponering under en längre tid, då patienterna uppmanas att i fantasin gång på gång återuppleva och återberätta den traumatiska händelsen, samt i viss mån in vivo-exponering, alltså direkt konfrontation med platser, situationer och händelser som gett upphov till ångesten.
Emdr-terapi, eye movement desensitization and reprocessing, är en form av psykoterapi för behandling av personer med ptsd. Behandlingen består vanligen i att patienterna för sin inre syn framkallar situationer som gett dem ångest och får samtidigt följa ett föremål som terapeuten svänger fram och tillbaka med blicken. Efter stimuleringen får patienterna berätta om tankar, minnesbilder, känslor och kroppsliga reaktioner. Den så kallade bilaterala stimuleringen via ögonrörelserna verkar vara ett viktigt inslag genom att kommunikationen mellan olika delar av hjärnan tycks påverkas positivt och ångestpåslaget minskar när traumaminnet aktiveras.
Så får veteranerna hjälp
Veteranmottagningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala vänder sig till personer som varit på utlandstjänst i krigszon eller katastrofområde på uppdrag av svensk myndighet, för bedömning och behandling av ptsd eller annan psykiatrisk sjukdom som är kopplad till denna tjänstgöring.
Man söker antingen via egen vårdbegäran eller via specialistvårdsremiss från annan vårdgivare. Det går också att komma i kontakt med mottagningen via det egna landstinget.