
What is love?
Genom sina kärleksteorier försöker psykologerna komma underfund med frågan som människan har brottats med i alla tider.
Varför blir man kär? Hur kommer det sig att vissa kärlekar håller en livstid medan några bara klarar ett par veckor? Varför har en del så lätt för att bli kära, medan andra letar ett helt liv utan att hitta en partner? Kort sagt – vad är kärlek egentligen?
Frågan har gäckat filosofer, poeter och vanliga dödliga så länge människan har funnits. Så nej, svaret på kärlekens gåta kommer du inte att finna i denna text. Däremot kan kanske några av de psykologiska teorierna, eller vad parterapeuterna anser att kärlek är, vara av intresse.
Medkänsla eller passion?
Den amerikanska psykologiforskaren Elaine Hatfield brukar klassas som en pionjär inom kärleksforskning. Sedan 1970-talet har hon i sin forskning fokuserat på relationer och romantisk kärlek. Hon brukar tala om två typer av kärlek: medkännande kärlek och passionerad kärlek. Den medkännande kärleken karakteriseras av ömsesidig respekt, anknytning, tillgivenhet och förtroende – och utvecklas ofta från känslor av ömsesidig förståelse och delad respekt för varandra. Passionerad kärlek å andra sidan, karaktäriseras av intensiva känslor, sexuell attraktion och tillgivenhet. När dessa känslor är besvarade, känner man sig upprymd och nöjd. När denna typ av kärlek är obesvarad leder den däremot till förtvivlan och ångest. Elaine Hatfield menar att denna passionerade kärlek – förälskelsen – vanligen består i 6 till 30 månader. Idealfallet är då att denna passionerade kärlek leder till den kärlek som hon kallar medkännande, och som också är mer långvarig. Hon menar också att det som de flesta människor verkar sträva efter, nämligen en parrelation som innehållen både stabiliteten i den medkännande kärleken, och passionen i förälskelsen, är ovanligt.
Kärlekens färghjul
Det var i boken The Colors of Love, som den kanadensiska psykologen John Alan Lee delade in olika typer av kärlek enligt den klassiska modellen för ett färghjul. Precis som det finns tre grundfärger, menade han att det finns tre grundläggande kärlekstyper där han kallade den första för Eros (från grekiskans passionerad – en typ av kärlek som involverar både fysisk och emotionell attraktion). Den andra grundtypen av kärlek kallade han för Ludos (från grekiskans ord för lek – den typ av mer lekfull och ”oseriös” attraktion, där man inte är redo att binda sig). Den sista grundtypen av kärlek är enligt John Alan Lee Storge (från grekiskans ord som betyder ungefär naturlig tillgivenhet – symboliserar vänskaplig kärlek eller kärlek mellan föräldrar och barn och andra starka familjeband).
För att fortsätta färghjulsanalogin så finns det i John Alan Lees teori även sekundärkänslor, som uppkommer på samma sätt som sekundära färger: genom att grundkänslorna blandas. Exempelvis kallade kan tvångsmässig kärlek för Mania (som han menar är en blandning mellan Eros och Ludos), och Pragma (realistisk och pragmatisk kärlek) är en blandning mellan Ludos och Storge, medan osjälvisk kärlek heter Agape och är en blandning av Eros och Storge.
Den triangulära modellen
En annan välciterad kärleksteori är den som den amerikanska psykologen Robert Sternberg utvecklat och som kallas the triangular theory of love. Han menar att interpersonella relationer och kärlek kan sägas bestå av tre komponenter: intimitet, passion och engagemang. Även han menar att olika blandningar av dessa typer av grundkomponenter resulterar i olika typer av kärlek. Exempelvis uppstår romantisk kärlek när intimitet och passion kombineras. Enligt Robert Sternberg är relationer som bygger på mer än ett av kärlekselementen mer varaktiga och stabila än de som baseras på exempelvis enbart passion eller intimitet. När alla tre grundkomponenter finns i en kärleksrelation använder han termen consummate love, alltså fullbordad kärlek – den absolut starkaste kärleken av alla. Men, i likhet med Elaine Hatfield, menar han att denna typ av kärlek är ovanlig.
Gottmans och kärlekslabbet
När man talar om kärleksforskning bör slutligen paret Gottman nämnas, psykologen John Gottman och psykologen Julie Schwartz Gottman. I över 30 år har de forskat om kärlek och relationer i sitt ”love lab”. Inte minst har de utvecklat sju principer för att få en relation att fungera och som kännetecknar lyckliga par:
1. De gör kärlekskartor. Dessa ”kartor” ser lite olika ut, men principen är att fortsätta vara genuint nyfiken på sin partner och se till att veta om och bry sig om de små sakerna, vilket resulterar i både vänskap och intimitet.
2. De känner och vårdar sin tillgivenhet och beundran för varandra.
3. De vänder sig till, inte från, varandra när de behöver stöd.
4. De har ett i grunden positivt perspektiv och positiv syn på den andre.
5. De försöker aktivt hantera konflikter och lösa problem.
6. De ser tillsammans till att försöka uppnå och göra verklighet av sina livsdrömmar.
7. De skapar en gemensam mening med livet – i det stora och det lilla.
Gör en kärlekskarta!
Vad heter din partners två närmsta vänner?
Vad hade din partner på sig när ni först träffades?
Säg ett fritidsintresse som din partner har.
Vad gör din partner stressad just nu?
Beskriv i detalj vad din partner gjorde i går eller i dag.
Vilken är din partners största, ogenomförda, dröm?
Vilken är en av din partners största rädslor?
Hur tillbringar din partner helst en kväll?
Hur tycker din partner bäst om att bli tröstad?
Säg en person som din partner ogillar.
Vilket är din partners drömjobb?
Vilka medicinska problem oroar sig din partner över?
Att ställa dig själv dessa frågor, gör att du får upp ögonen för din partners inre liv och vad som är viktigt för hen. En kärlekskarta kan med fördel uppdateras tillsammans med ens partner då och då.
Källa: The Gottman institute

”Vi:et är parets första barn”
För många är Allan Linnér mest känd som den tidigare radiopsykologen. Men han har arbetat med par och familjer i terapier i över 40 år. Han talar om ”vi:et” som parets första barn, ibland också det enda. När han tillsammans med Anders Nyman skrev boken Kärlekens koreografi – du och jag och vi hos psykologen, uttryckte de sig på följande sätt: ”Om vi lånar vi:et som metafor för något gemensamt, något som kan växa sig starkare genom parets omsorg, kan det ge riktlinjer för hur paret kan, och ibland måste, handla för att främja samhörighet, tillit och förtroende.”
– Det är ett pågående arbete med andra ord, som innebär att paret, eller vi:et, är hjälpt av återkommande kalibreringar för att göra de justeringar som främjar stimulans, tillväxt och syresättning, säger Allan Linnér.
Bilden vi har av den romantiska kärleken är en schablon, menar han – på gott och ont. Uppgåendet i någon annan, den passionerade förälskelsen, efterträds ju senare av en mognare fas som alla kanske inte är beredda på.
– Kanske kan den jämföras med närheten mellan en nybliven mamma och det nyfödda barnet? Efter 6–8 månader kommer de första tänderna, barnet kan inte endast suga utan även bita och både mor och barn får upplevelser av skillnader och gränser. På liknande sätt är det kanske även mellan vuxna? Alla likheter, som vi båda varit så glada över och förtjusta i, följs av olikheter, skillnader, även de ett slags ”tänder” som vi måste hantera.
När Allan Linnér själv var som mest nyförälskad frågade han alltid paren i terapi om de älskade varandra.
– För det var så självklart för mig just där och då. Jag frågar inte så längre. Men det finns andra ledtrådar och sätt, som är ordlösa, för att se om det finns starka band eller kärlek mellan två människor. Om jag har dem i terapi och vi sitter ner och jag ska upp och ta ett glas vatten, till exempel. Då känner jag ofta om jag ska ta vägen mellan dem eller om jag ska gå runt – jag kan få för mig att det finns ett osynligt band dem emellan som jag varken ska eller vill korsa.
Man kan faktiskt också oftast se det på hur de kommunicerar med varandra, både med och utan ord, menar han. Därför får klienterna alltid sitta mittemot, och inte bredvid varandra, under sessioner i parterapi.
– Det är ett bra sätt att få upp temperaturen i rummet. Att man ska se varandra i ögonen när man pratar; det är nog en kvarleva från gammal familjeterapi, men det funkar bra, säger han.
– Det innebär ju även att min kollega/min co-terapeut och jag sitter mittemot varandra. Vi kan ha koll på varandras signaler, vi kan prata om vilken väg vi ska ta och om saker vi tycker pågår rummet, och även be om parets reflektioner på det vi säger.
Med detta ”vi” syftar Allan Linnér också på sig själv och på sin fru. De har varit gifta i 25 år och arbetat ihop i närmare 20 år. Så, hur beskriver han deras kärlek?
– Den himlastormande förälskelsefasen är ju över. självklart kan vi ”clasha” utifrån våra olikheter och behov, men det som finns nu – en djup och viktig kärlek – är så mycket starkare. Den rymmer respekt och acceptans, tillit, lekfullhet, lust och nyfikenhet.

”Sund kärlek måste innehålla frihet”
– Kärlek är ett både enkelt och komplext fenomen. Men främst skulle jag beskriva det som tillsammansskap, närhet – och starka ömhetskänslor, säger Anna Bennich.
Hon är psykolog och psykoterapeut och arbetar med både individer och par i terapier. Dessutom är hon inne på sitt tionde år som psykolog och relationsexpert i morgonsoffan i TV4.
– Men kärlek är inte bara samexistens utan måste också innehålla frihet för att det ska vara sunt. Efter den smått psykotiska förälskelsefasen alltså, då man inget hellre vill än att vara en enhet. Men därefter, när tvåsamheten (eller flersamheten) växer till något annat behövs utrymme att vara en egen individ med ett eget liv utanför relationen.
Hon tror att hon var så snabb på att svara att frihet är viktigt, eftersom hon arbetar mycket med människor som lever i destruktiva relationer.
– Då blir det tydligt vad kärlek inte är – och hur den gör ont och kan skada oss när vi får för lite eget utrymme. Sund kärlek är när vi vill någon genuint väl. Kärlek är ett verb, brukar jag säga, vilket kan kännas lite provocerande och ”kbt:igt” kanske. Men det handlar så mycket om vad man gör, om kärleksfulla handlingar. Sedan är det givetvis olika vad man behöver. Det kan vara allt ifrån att städa köket till att berätta en hemlighet.
Att visa sig sårbar är en annan viktig komponent för att komma riktigt nära någon, menar hon.
– Att älska någon annan är att våga, för risken finns alltid att man blir sårad. Många brottas med det: rädslan för att bli bortvald.
På frågan om hur man vet när en kärlek är slut, svarar hon att även det kan vara både enkelt och svårt.
– Ibland är det så tydligt: det finns inga varma känslor kvar. Andra gånger luddigare och skapar tvivel – vad är känsla och vad är en önskan om densamma? Vilka krav kan vi ställa på våra partners? Många kärlekspar brottas med de frågorna.
Själv har Anna Bennich skilt sig – och hon gifte om sig ganska nyligen.
– Man måste såklart inte gifta sig för att man älskar någon, men för oss kändes det lite extra bra att befästa kärleken på det viset, eftersom vi är särbor. För mig är det en romantisk handling, men jag har lärt mig att det går att formulera det som man själv vill. Det måste inte vara tills döden skiljer oss åt, utan snarare ”så länge vi har det tillräckligt bra tillsammans”.