What is love?

Vad heter din partners två närmsta vänner?

Vad hade din partner på sig när ni först träffades?

 Säg ett fritidsintresse som din partner har.

Vad gör din partner stressad just nu?

Beskriv i detalj vad din partner gjorde i går eller i dag.

 Vilken är din partners största, ogenomförda, dröm?

Vilken är en av din partners största rädslor?

Hur tillbringar din partner helst en kväll?

Hur tycker din partner bäst om att bli tröstad?

 Säg en person som din partner ogillar.

Vilket är din partners drömjobb?

Vilka medicinska problem oroar sig din partner över?

Att ställa dig själv dessa frågor, gör att du får upp ögonen för din partners inre liv och vad som är viktigt för hen. En kärlekskarta kan med fördel uppdateras tillsammans med ens partner då och då.

Källa: The Gottman institute

För många är Allan Linnér mest känd som den tidigare radiopsykologen. Men han har arbetat med par och familjer i terapier i över 40 år. Han talar om ”vi:et” som parets första barn, ibland också det enda. När han tillsammans med Anders Nyman skrev boken Kärlekens koreografi – du och jag och vi hos psykologen, uttryckte de sig på följande sätt: ”Om vi lånar vi:et som metafor för något gemensamt, något som kan växa sig starkare genom parets omsorg, kan det ge riktlinjer för hur paret kan, och ibland måste, handla för att främja samhörighet, tillit och förtroende.”

– Det är ett pågående arbete med andra ord, som innebär att paret, eller vi:et, är hjälpt av återkommande kalibreringar för att göra de justeringar som främjar stimulans, tillväxt och syresättning, säger Allan Linnér.

Bilden vi har av den romantiska kärleken är en schablon, menar han – på gott och ont. Uppgåendet i någon annan, den passionerade förälskelsen, efterträds ju senare av en mognare fas som alla kanske inte är beredda på.

– Kanske kan den jämföras med närheten mellan en nybliven mamma och det nyfödda barnet? Efter 6–8 månader kommer de första tänderna, barnet kan inte endast suga utan även bita och både mor och barn får upplevelser av skillnader och gränser. På liknande sätt är det kanske även mellan vuxna? Alla likheter, som vi båda varit så glada över och förtjusta i, följs av olikheter, skillnader, även de ett slags ”tänder” som vi måste hantera.

När Allan Linnér själv var som mest nyförälskad frågade han alltid paren i terapi om de älskade varandra.

– För det var så självklart för mig just där och då. Jag frågar inte så längre. Men det finns andra ledtrådar och sätt, som är ordlösa, för att se om det finns starka band eller kärlek mellan två människor. Om jag har dem i terapi och vi sitter ner och jag ska upp och ta ett glas vatten, till exempel. Då känner jag ofta om jag ska ta vägen mellan dem eller om jag ska gå runt – jag kan få för mig att det finns ett osynligt band dem emellan som jag varken ska eller vill korsa.

Man kan faktiskt också oftast se det på hur de kommunicerar med varandra, både med och utan ord, menar han. Därför får klienterna alltid sitta mittemot, och inte bredvid varandra, under sessioner i parterapi.

– Det är ett bra sätt att få upp temperaturen i rummet. Att man ska se varandra i ögonen när man pratar; det är nog en kvarleva från gammal familjeterapi, men det funkar bra, säger han.

– Det innebär ju även att min kollega/min co-terapeut och jag sitter mittemot varandra. Vi kan ha koll på varandras signaler, vi kan prata om vilken väg vi ska ta och om saker vi tycker pågår rummet, och även be om parets reflektioner på det vi säger.

Med detta ”vi” syftar Allan Linnér också på sig själv och på sin fru. De har varit gifta i 25 år och arbetat ihop i närmare 20 år. Så, hur beskriver han deras kärlek?

– Den himlastormande förälskelsefasen är ju över. självklart kan vi ”clasha” utifrån våra olikheter och behov, men det som finns nu – en djup och viktig kärlek – är så mycket starkare. Den rymmer respekt och acceptans, tillit, lekfullhet, lust och nyfikenhet.

– Kärlek är ett både enkelt och komplext fenomen. Men främst skulle jag beskriva det som tillsammansskap, närhet – och starka ömhetskänslor, säger Anna Bennich.

Hon är psykolog och psykoterapeut och arbetar med både individer och par i terapier. Dessutom är hon inne på sitt tionde år som psykolog och relationsexpert i morgonsoffan i TV4.

– Men kärlek är inte bara samexistens utan måste också innehålla frihet för att det ska vara sunt. Efter den smått psykotiska förälskelsefasen alltså, då man inget hellre vill än att vara en enhet. Men därefter, när tvåsamheten (eller flersamheten) växer till något annat behövs utrymme att vara en egen individ med ett eget liv utanför relationen.

Hon tror att hon var så snabb på att svara att frihet är viktigt, eftersom hon arbetar mycket med människor som lever i destruktiva relationer.

– Då blir det tydligt vad kärlek inte är – och hur den gör ont och kan skada oss när vi får för lite eget utrymme. Sund kärlek är när vi vill någon genuint väl. Kärlek är ett verb, brukar jag säga, vilket kan kännas lite provocerande och ”kbt:igt” kanske. Men det handlar så mycket om vad man gör, om kärleksfulla handlingar. Sedan är det givetvis olika vad man behöver. Det kan vara allt ifrån att städa köket till att berätta en hemlighet.

Att visa sig sårbar är en annan viktig komponent för att komma riktigt nära någon, menar hon.

– Att älska någon annan är att våga, för risken finns alltid att man blir sårad. Många brottas med det: rädslan för att bli bortvald.

På frågan om hur man vet när en kärlek är slut, svarar hon att även det kan vara både enkelt och svårt.

– Ibland är det så tydligt: det finns inga varma känslor kvar. Andra gånger luddigare och skapar tvivel – vad är känsla och vad är en önskan om densamma? Vilka krav kan vi ställa på våra partners? Många kärlekspar brottas med de frågorna.

Själv har Anna Bennich skilt sig – och hon gifte om sig ganska nyligen.

– Man måste såklart inte gifta sig för att man älskar någon, men för oss kändes det lite extra bra att befästa kärleken på det viset, eftersom vi är särbor. För mig är det en romantisk handling, men jag har lärt mig att det går att formulera det som man själv vill. Det måste inte vara tills döden skiljer oss åt, utan snarare ”så länge vi har det tillräckligt bra tillsammans”.