Varför är det så jobbigt att vara förälder?

Tiden med barn hemma kan beskrivas som livets rusningstid. Vi etablerar oss på arbetsmarknaden och skapar oss ett hem under några intensiva år, ofta samtidigt som vi blir föräldrar. Vi har höga krav på oss själva både i arbetslivet och hemma. Många är pålästa kring föräldraskap och fallhöjden kan vara hög när det inte fungerar så bra som vi tänkt oss. Småbarnsåren innebär även att en del av det som får oss att må bra, som god sömn, umgänge eller att få äta i lugn och ro, får stå tillbaka. Bristande ork och små marginaler gör det svårare att vara den förälder eller partner vi vill vara. Det är lätt att bli missunnsam och börja räkna vem som sovit flest timmar, gick ut med återvinningen sist, vem som tömde diskmaskinen eller tog tag i tvätten. Onda cirklar av trötthet och brist på generositet, tjafs och dåligt samvete skapas när vi egentligen skulle behöva sömn, vila och en hjälpande hand. För den som har en partner vill säga. Den som är ensamstående hanterar vardagssysslor och ansvar för barn och hem på egen hand. Och den som lever i en bonusfamilj får vänja sig vid att livspusslet har många bitar som ska passas in på rätt ställe.

Dessutom verkar ju alla andra ha det så lätt. Vi matas i sociala medier med bilder på perfekta hem, lyckade semestrar, glada barn och vältränade föräldrar. Fast vi vet att det bara är en retuscherad skärva av verkligheten påverkas vi och kan uppleva att vårt liv är så mycket bråkigare och tråkigare än andras.

Hur vi utvecklar och hanterar relationer etableras ofta tidigt, i relation till våra föräldrar, syskon och andra viktiga personer i vår närhet.

Inom psykologin pratar vi om anknytning och inlärningshistoria – många beteenden utvecklas för att de fungerat för oss under uppväxten. Vissa saker som vi lärde oss då är hjälpsamma för oss än i dag. Vi kanske lärde oss att vår åsikt är viktig, att be om ursäkt eller att det lönar sig att vara ärlig. Andra strategier fungerar inte lika bra längre, varken i relationen till ditt barn eller till andra i din närhet. Kanske fanns det inte utrymme att visa ledsenhet eller att ta sina egna behov på allvar.

En viktig del i att inte låta vårt bagage tynga ned oss är att identifiera vad det innehåller och hur det påverkat oss. Därför kommer du som läsare återkommande uppmanas att fundera över detta.

Vad har du fått med dig från dina föräldrar och hur har det påverkat dig?

Vad vill du ge vidare till ditt barn av det du själv fick från dina föräldrar?

Det är lättare att se andras fel och brister än sina egna och ofta tycker vi att det är någon annan som behöver ändra på sig. Men att få en annan människa att förändra något bara för att du vill det är svårt (fråga oss psykologer …). Och för den du vill påverka är det inte alltid lätt att ta emot förslag som kanske upplevs som kritik. Den säkraste vägen att åstadkomma förändring hos någon annan är att börja med dig själv. Tänk dig dina nära relationer som en pardans – genom att röra dig på ett visst sätt får du din danspartner att följa med. Precis så är det med dina handlingar. Det du gör skapar motrörelser och vice versa. I stället för att med hög röst be ditt barn prata tystare, kan du sänka ditt eget tonläge. Om du inleder ett samtal i trevlig ton ökar du sannolikheten för att bli trevligt bemött. En studie visade att hela 96 procent av alla samtal börjar och slutar i samma tonläge. Och om du vill att din partner ska bli mer uppskattande … ja, du förstår poängen!

Inom hjärnforskningen kan vi också hitta en del förklaringar till varför du tänker en sak och gör en helt annan. Utöver de påfrestningar som livet i stort bjuder kan föräldraskapet nämligen kompliceras av faktorer som har med vår urtidshjärna att göra. Vi är helt enkelt inte skapta för det liv vi lever i dag. Under hundratusentals år har vi människor levt och anpassat oss för ett liv bland farliga djur och en daglig kamp för överlevnad. Vår hjärna ger till exempel företräde till negativ information framför neutral eller positiv information, vilket räddade livet på många av våra förfäder på savannen. Vi har lärt oss vikten av att lägga märke till det som känns fel, vare sig det är en orm som prasslar eller skor som ligger mitt på hallgolvet. Den här tendensen, som vi kan kalla vårt felsökarfokus, gör att vi missar när syskonen leker fint tillsammans och i stället rusar fram när de börjar bråka. Dessutom har vi lätt för att stressa upp oss och bli arga, vilket hjälpt oss att snabbt fly farliga situationer eller slåss för våra liv. Men det är inte lika hjälpsamt på morgonen i hallen.

Ytterligare en effekt av urtidshjärnan är att vi ofta väljer det som ger mest utdelning i stunden, även när vi vet att det inte är det bästa på lång sikt. Vi väljer soffan framför promenaden, glassen framför moroten. Vår hjärna är programmerad för ”här och nu”, att spara på krafterna och passa på att äta när vi hittar en söt frukt. Vi är inte utvecklade för det överflöd av intryck och möjligheter vi lever i i dag. Vi kallar det för kortsiktsfällan – det som ger oss något på direkten är lättare att ta till än det som är bättre på lång sikt. Vi vet att en promenad ökar vår ork på sikt, men att slänga sig i soffan ger avkoppling omedelbart. Skäll ger ofta effekt på en gång (barnet slutar reta sitt syskon), men på längre sikt leder det till fler bråk eftersom barnet blir argt på dig i stället och mindre sugen på att samarbeta.

Människobarn föds sårbara jämfört med andra djurungar. Helt försvarslösa och utlämnade till omvärlden men utrustade med en urkraft – anknytningssystemet. Anknytningssystemet är till för att barnet ska kunna identifiera och knyta vuxna till sig för skydd, mat och värme. Det säger sig självt att en sådan relation är livsviktig. Föräldraskapet är dessutom en av de absolut viktigaste skyddsfaktorerna för ett barn. Det betyder att en god relation till föräldrarna skyddar barn mot problem och lindrar de negativa konsekvenserna av påfrestningar som till exempel att ha svårt i skolan, ”fel” umgänge eller att växa upp med dålig ekonomi. Föräldrar kan med andra ord stärka barns motståndskraft.

Samtidigt kan brister i föräldraskapet vara en riskfaktor för barn. Hårda uppfostringsstrategier, våld eller missbruk kan kopplas till utvecklingen av olika typer av problem som psykisk ohälsa, beroendeproblematik och kriminalitet.

Föräldraskapet har alltså stora möjligheter att göra skillnad för ett barns utveckling, liv och hälsa – och faktiskt även att forma framtidens samhällen.

Värderingar handlar om de principer eller uppfattningar som ligger bakom de beslut vi tar, vår attityd och vårt beteende. Hur vi ser på ärlighet, lojalitet, miljömedvetenhet, rättvisa med mera påverkar hur vi beter oss i olika situationer och värderingar förs ofta över till våra barn.

Även om föräldraskapet är livsviktigt kan uppväxtförhållanden påverka barn olika mycket, därav begrepp som orkidébarn (som behöver specifika omständigheter för att utvecklas optimalt) och maskrosbarn (som är mer robusta och blommar trots svåra uppväxtvillkor). Dessa begrepp är förstås förenklingar av verkligheten, men det är tydligt att barn är olika sårbara för påfrestningar. Det görs alltmer forskning kring samspelet mellan arv och miljö, gener och uppväxtförhållanden. Den senaste tidens forskningsrön visar även att miljön kan förändra hur våra gener uttrycks, så kallad epigenetik. Medan vissa genvarianter är mer känsliga för miljöns påverkan är andra gener mer robusta och inte lika påverkbara.

Kan vi påverka personligheten hos våra barn?

Människor har alltid varit lockade av att kategorisera och förenkla det mänskliga beteendet för att förstå eller kontrollera det. Alltifrån stjärntecken till färgindelningar används för att ge svar på vilka vi egentligen är. Den teori som har mest stöd i forskningen har följt med sedan 1950-talet och kallas för Femfaktormodellen eller The big 5. Enligt denna föds vi med olika grad av fem egenskaper som är hyfsat stabila över tid och situationer:

● Fantasi (nyfiken, kreativ, kvicktänkt)

● Samvetsgrannhet (ordningsam, noggrann, ambitiös, uthållig)

● Extroversion (social, pratsam, optimistisk, energisk, självsäker)

● Tillmötesgående (hjälpsam, vänlig, omtänksam, samarbetsvillig)

● Neuroticism (lättretlig, ängslig, självmedveten)

Vi har alla olika mycket av dessa personlighetsdrag, men det finns vissa ramar som är genetiska och svårare att påverka.

En del personlighetsdrag kan utmana oss som föräldrar i större utsträckning, särskilt om de krockar med vår egen personlighet. Vissa föräldrar får helt enkelt jobba hårdare än andra. Samtidigt kan det som upplevs jobbigt och utmanande att hantera hos ditt barn vara en styrka i en annan situation. Envishet kan till exempel göra att situationer hemma blir svåra och kan också hjälpa ditt barn att nå viktiga mål som att klara av skolan eller träna frisparkar till perfektion.

Vad kan du påverka?

Vår egen och våra barns personlighet sätter ramarna för föräldraskapet, liksom vår livssituation. Svårigheter med ekonomin, en dålig arbetssituation, stress eller ohälsa kan försvåra föräldraskapet. Dessa faktorer, precis som din och ditt barns personlighet, kan vara svåra att förändra. Något du däremot kan påverka är hur du bemöter ditt barn och det är här du kan göra störst skillnad.

Något som påverkar hur vi bemöter våra barn är våra förväntningar, vad vi tror att barnet kommer att göra i en viss situation. Om du förväntar dig att ditt barn samarbetar ökar du faktiskt chansen för att ditt barn kommer att göra det, precis som att din förväntan om en konflikt ökar sannolikheten för bråk. Varför är det så? Barn är inga tankeläsare, men våra förväntningar märks ofta i de mer subtila signaler vi sänder ut med tonfall, mimik, ordval och kroppsspråk. Dina förväntningar beror förstås även på allt du redan vet om ditt barn och hur hen brukar fungera. Fundera en stund över dina förväntningar i olika situationer, till exempel:

Hur tror du att ditt barn skulle göra om ett annat barn retas? Berätta för en vuxen? Säga ifrån? Ge igen?

Hur tror du att ditt barn skulle hantera en svår uppgift? Be om hjälp? Kämpa på och försöka lösa uppgiften? Ge upp?

I en situation som handlar om att lära känna nya barn, tror du att ditt barn skulle vara avvaktande? Nyfiken och utforskande? Skeptisk och undvikande?

Vissa förväntningar är kopplade till kön, alltså hur tjejer respektive killar ska bete sig. Undersökningar visar att barn redan i sexårsåldern har full koll på vilka förväntningar som finns kopplade till kön och att dessa skiljer sig åt. I en intervjuundersökning med cirka 300 barn i åldrarna 4–12 år ställdes frågor om vad barnen trodde att vuxna förväntade sig av flickor respektive av pojkar. Så här svarade barnen:

Vilka förväntningar har vuxna på flickor?

● Duktiga (sköta sig, lyssna, lära sig, smarta)

● Vara fina (klackskor, klänning, smink, långt hår, bikini/baddräkt)

● Inte bråka, slåss, lägga sig i

● Laga mat, städa och ta hand om småsyskon

Vilka förväntningar har vuxna på pojkar?

● Sporta och köra moped

● Duktiga (lära sig, lyssna)

● Vara starka och långa (sixpack och muskler)

● Vara coola, får bli arga och slåss

Redan när magen börjar synas startar spekulationerna. Blir det en pojke eller flicka? Vi gissar och tror utifrån magens form, om bebisen sparkar mycket eller om mamman mår illa. Varför är det egentligen så viktigt för oss att veta?

Hjärnan gillar att förenkla eftersom det sparar energi. Ett sätt att göra det är att kategorisera och generalisera. Det gör det enklare för oss att förstå och minskar osäkerhet eller tvetydighet. En anledning till att vi vill veta könet på bebisen i magen handlar helt enkelt om att det gör våra fantasier runt barnet tydligare: Vilka lekar kommer vi att leka tillsammans? Vilka intressen kommer jag och mitt barn att dela? Vilka kläder ska jag köpa? Allt det här (och mycket mer) kopplar vi nämligen ihop med barnets biologiska kön, så kallade könsnormer. Redan små barn bemöts olika beroende på vilket kön de har. De kläs i olika färger, deras känslouttryck tolkas olika och de förväntas vilja leka med olika saker. Det råder knappast något tvivel ens för en treåring som går in i en leksaksaffär om vilka leksaker som är för pojkar eller för flickor.

En nackdel med att vi har så tydliga förväntningar kring hur killar respektive tjejer ska vara är att alla killar eller tjejer varken kan eller vill leva upp till dessa förväntningar. Det kan leda till ifrågasättanden, utanförskap och till och med hat. Vissa normer, till exempel kring hur en kille/man ska vara (stark, cool) kan hindra män och pojkar från att öppna upp kring ohälsa, att söka vård eller be om hjälp, något som återspeglas i statistiken om vård för psykiska besvär där kvinnor är överrepresenterade. Att hem och omsorg är så tydligt förknippat med tjejer/kvinnor har antagligen även betydelse för den tydliga uppdelning av föräldraledighet och vab vi ser när ett heterosexuellt par blir föräldrar. Likaså kan vi anta att fokuset på tjejers och kvinnors utseende och kroppar hänger ihop med att tjejer och kvinnor i större utsträckning än killar och män drabbas av ätstörningar. Men det behöver inte vara så här, normers inflytande går att påverka. Bland annat har det visat sig att tjejer i tonåren som under fyra tillfällen fått diskutera normer kring kropp och utseende tillsammans med jämnåriga och utbildade samtalsledare löpte 77 procent mindre risk att utveckla en ätstörning under de kommande två åren än de som inte haft såna samtal.

Att ha normkoll handlar inte om att hindra killar från att leka med bilar eller tjejer från att vilja vara prinsessor. Det handlar tvärtom om att ta bort begränsningar på grund av kön, att ge både killar och tjejer fler alternativ och möjligheter. Och att genom handling visa att det inte finns något som är sämre eller bättre.

Maria Lalouni och Kajsa Lönn Rhodin är psykologer. Texten är ett bearbetat utdrag ur deras bok Vad alla föräldrar borde göra – och varför det är så svårt (Natur & Kultur, 2023)

Läs också: Pappalek är bra för barn

Läs också: Vad är en trygg anknytning?