Så hanterar du varannan vecka-längtan

Jag vet att jag tänkte att det aldrig skulle gå. Att vara ifrån barnen halva tiden utan att gå sönder.”

Att längta efter barnen när de är hos den andra föräldern är en av de aspekter som dykt upp oftast i samtalen vi haft inför att skriva vår bok. Det är många separerade föräldrar som konstant går runt och förhåller sig till en känsla av saknad på ett eller annat sätt i sin vardag, särskilt i början efter separationen. Många beskriver det som en nästan panikartad rädsla inför skilsmässan. Jag har inte varit i väg från de här barnen mer än några dagar i sträck förut, och nu pratar vi om halva tiden. Hur gör man det, hur ska det gå till?

De allra flesta vi pratat med vittnar om att den där paniken släpper efter ett tag. När det gått ett par år har de kraftigaste längtansvågorna blivit mindre, för både barn och vuxna. Är det för att man vänjer sig? Eller för att man vecka efter vecka ser att man faktiskt inte går sönder av att vara ifrån varandra? Det spelar kanske ingen roll, tanken kan ändå ge tröst: kanske försvinner de där vågorna aldrig helt och hållet, men för många stillar de sig med tid. Din och barnens relation håller för den här vardagen också.

Längtan efter barnen

I bästa fall kan längtan vara en känsla som nästan kan kännas lite härlig. Jag har ett (eller flera) barn som jag älskar. Gud, vad jag längtar efter dem! Men att gå omkring med ett tomrum i kroppen kan också ta över, och bli riktigt jobbigt. En del beskriver det som en fysisk känsla. Ett krafsande i bröstkorgen som pockar på uppmärksamhet hela tiden, en känsla av att plötsligt ha blivit av med något viktigt. Många nämner att det är som allra mest påtagligt i övergångarna, när barnen lämnat hemmet för att vara hos sin andra förälder.

Längtan och saknad är känslor som ligger nära varandra. Vi längtar till någon eller något och vi kan känna saknad efter något som varit. Känslorna pockar på och vill att du ska göra något åt dem. Men efter en separation går inte det, du vet att det dröjer tills du får träffa barnen igen. Det kan göra att du landar i en ledsenhet i stället. Ofta blir tankarna färgade av teman kring förlust. Att det var bättre innan separationen när du var med barnen på heltid.

I många fall är går längtan hand i hand med skuldkänslor. Då kan saknaden efter barnen nästan bli till ett pris som man anser att man måste betala, ett slags straff för att det blev som det blev.

Men en annan skuld som också verkar förekomma är den över allt som blev fel under veckan som gick. I tomheten som uppstår när barnen väl är borta blir alla tillkortakommanden man känner som förälderstörre. Varför bråkade vi om ditt? Varför orkade jag inte datt? Nyss hade jag chansen. Nu är de inte här.

Många separerade föräldrar vittnar om att det är tungt att vara ensam med allt som ska göras i barnveckorna. Det är mat, tvätt, disk, läxor, träningar, kalas, gympapåsar, känsloutbrott, konflikter … När barnen försvinner i väg till sin andra förälder är det många som pustar ut, för att i nästa sekund kanske känna skuld även över det. Jag har dem inte ens på heltid. Varför orkar jag inte mer?

Det finns en tydlig dubbel­het i att behöva vila från barnen och samtidigt känna en enorm tomhet så fort de försvinner. Men båda känslorna finns och är rimliga, och de kan alldeles uppenbarligen existera bredvid varandra samtidigt.

Att hantera sin längtan

En viktig förutsättning för att tiden utan barnen ska kännas okej är tryggheten om att barnen har det bra hos den andra föräldern. Finns inte den tryggheten slår längtan efter barnen lätt över i oro eller ångest. Men även för de föräldrar som egentligen inte har något allvarligt att oroa sig för tar det ofta tid att landa i den vetskapen, och vänja sig vid att vara utan barnen. Det kan vara frustrerande att tänka på när man är precis i början av den processen. Varför går inte tiden snabbare, så jag kan vara färdig med det här jobbiga nu? Men det kan också bli en tröst att hålla sig i: de första gångerna barnen försvinner i väg till sin andra förälder är ofta något helt annat än den sjuttioandra eller trehundrafjärde. Mycket förändras med tid.

Flera föräldrar vi pratat med beskriver att det finns olika slags längtan. En kärleksfull, nästan lite härlig längtan eller förväntan inför att barnen ska komma hem igen, och en som är mycket ledsnare och mer tangerar en sorg över det som inte blev eller en saknad efter det liv man inte längre har.

Hur lång tid det tar innan sorgen efter vad man en gång hade (eller försökte få till) går över är individuellt. Det kan bero på hur gamla barnen var när man separerade, vem det var som ville gå isär och hur ens situation i livet ser ut. Är man nöjd med sitt liv i övrigt är sannolikheten högre att man är mindre ledsen över att vara ifrån barnen eller inte leva i en kärnfamilj.

Fundera över när din längtan ökar och kanske övergår i saknad eller ledsenhet: När på dagen är det? Är det något särskilt som utmärker de här situationerna och som triggar i gång känslorna? Hur mår du i övrigt, är du trött, hungrig, finns det något du kan göra för att hjälpa dig själv att må lite bättre? Men minns också detta: Det är inte farligt att längta. Ibland kan det till och med vara skönt att få ägna sig åt sin längtan en stund, även om man blir ledsen av den. Det kan också vara ett sätt att få uppleva sin kärlek till barnen. Som ett sätt att vara nära dem även om de inte är med dig.

Hur mycket ska man visa för barnen?

Just när man går där, vemodig och eländig, och plockar i barnens kvarlämnade stök kan det kännas frestande att ta fram telefonen och överösa barnen med meddelanden om hur mycket man saknar dem. Och det är inget fel i sig med en massa röda hjärtan i en chatt. Men du som förälder behöver reflektera över om det är ditt behov som styr när du hör av dig till barnet – eller om det är barnets behov. Som vuxen är det viktigt att inte låta barnen axla en tröstande position. Det är inte ett barns uppgift att ta hand om sin vuxna förälder eller ta på sig ansvaret för hur du känner. Vad ska barnet göra med informationen om att du är ledsen och längtar? Det är inte ovanligt att ditt kärleksfulla meddelande förvandlas till skuldkänslor eller stress hos barnet över att vara på fel plats. Hos fel förälder.

En skilsmässa kan lätt skapa lojalitetskonflikter hos barn. Det är vanligt att de på olika sätt försöker vara föräldrarna till lags. Det kan exempelvis handla om att ta ansvar för att en förälder inte ska känna sig ensam, och kanske uttrycka en önskan om att bo mer med mamma nu när pappa ändå har en ny sambo. Det här behöver du vara uppmärksam på som förälder. Vad säger ditt barn? Varför då? Kanske är det en av de viktigaste uppgifterna som förälder – att lyssna på barnet, även när det gäller sådant som inte uttrycks med ord.

De flesta vuxna upplever separationen eller skilsmässan från barnets andra förälder som en stor kris i livet. Flera vi pratat med vittnar om att den första tiden efteråt var som att befinna sig i ett självcentrerat töcken, där mycket handlade om att bara ta sig vidare från ett isflak till ett annat, utan fast mark under fötterna. Det tar ofta tid att landa, ta sig ur det där töcknet och kunna agera med barnets bästa i fokus. Och även om du själv är över på andra sidan och står på en hyfsat stabil grund är det inte säkert att barnens andra förälder gör det. Det kommer du också att behöva förhålla dig till, eftersom ni fortfarande har barn ihop.

När barnen längtar

Att som vuxen behöva förhålla sig till sin egen längtan är en sak. Att försöka förhålla sig till barnens längtan är en annan, kanske ännu svårare, uppgift. Det är lätt som förälder att halka över i skuldkänslor, frustration eller sårad stolthet när man ser hur saknaden sätter klorna i barnet.

För de allra flesta barn som bor växelvis hos sina föräldrar är längtan en känsla som kommer och går i vågor, som de med tiden lär sig hantera. 

Den första tiden efter separationen är skakig för de flesta, och det är också ofta då som barnens längtan är som mest intensiv. Det är inte så konstigt – mitt uppe i en storlivsförändring famlar de flesta av oss efter något tryggt att hålla oss i. Kanske har barnet fått ett eller flera nya hem som fortfarande känns obekanta, med nya dofter och ljud. Eller en ny familjekonstellation, med bonusföräldrar och bonussyskon. Att längtan smyger sig på i den situationen är naturligt.

En tid efter separationen brukar de största känslorna lägga sig och längtan blir mindre påtaglig hos de allra flesta. Men att vara skilsmässobarn innebär trots allt att leva i en vardag där föräldrarna sällan är på samma plats. Det är alltid någon som inte är där, det finns alltid någon man potentiellt kan sakna. Det här behöver vi vuxna lära våra barn att tackla. Vi behöver försöka förmedla att det är okej att sakna den som inte är där. Och för att känslorna inte ska bli begränsande på sikt behöver vi också lära dem sätt att hantera dem när de dyker upp.

Ofta är barnets längtan efter den andra föräldern som mest påtaglig den första kvällen på det ”nya” stället. Det beror på att flytten mellan föräldrarna är känslomässigt påfrestande för ett barn och en vanlig reaktion på omställningen är just längtan efter det som varit. Det kan ta tid att landa i det ”nya” hemmet och nå fram till varandra. Som förälder behöver man därför försöka lägga band på sin eventuella frustration över att den där roliga första kvällen man gått och längtat efter kanske inte har de bästa förutsättningar för att bli just rolig. Den kan snarare behöva bli en lång landningsbana. Eller uppstartssträcka. Och inte sällan kantas den av att barnen längtar.

Så här säger en pappa:

Jag får absolut en känsla av otillräcklighet när de längtar efter sin mamma. Jag kanske tänker att ja, er mamma kanske är en lite, lite bättre förälder än vad jag är. Ni kanske får lite mer uppmärksamhet hos henne. Jag slås då av tanken om det finns något som jag gör lite sämre.

I bästa fall kan den typen av självrannsakan leda till att man får syn på ett beteende hos sig själv som man behöver försöka ändra på för barnets skull. Det kan handla om att man inser att man behöver bli bättre på att ge mer av sin tid, eller anstränga sig mer för att lyssna och vara närvarande känslomässigt, till exempel. Men lika ofta kan man faktiskt behöva försöka lägga de där otillräcklighetskänslorna åt sidan. Särskilt just i stunden, när barnet är ledset och längtar. Rent krasst är inte det viktigaste vad man som förälder känner just då. Det viktiga är att lyckas nå fram till barnet och erbjuda tröst och hjälpa hen att skingra de ledsna tankarna.

Det räcker ofta långt att som vuxen hjälpa till genom att aktivera barnet med något annat. Kanske är det nu ni går ut till fotbollsplanen ihop, eller lägger det där pusslet tillsammans?

Förutsatt att båda föräldrarna är funktionella och att det inte finns svår problematik i det ena hemmet är det bäst för alla inblandande om den förälder som är närvarande kan hitta ett sätt att trösta barnet när det längtar, snarare än att den förälder som inte är på plats ska försöka hantera barnets längtan från distans. Det kräver en insats att nå dit.

För den tröstande föräldern handlar det om att lägga sitt eget åt sidan, rikta fokus på barnet och försöka hitta en väg fram, även om barnet tydligt visar att hen hellre vill ha sin andra förälder. Det är olika från barn till barn hur längtan tar sig uttryck och vad som kan få det att lossna. Under tiden behöver du som förälder vara där. Lyssna, lirka, bekräfta att du ser och att du inte ska någonstans.

Då och då kan lösningen också vara att tillmötesgå det ledsna barnet genom att låta hen sova en extra natt hos den andra föräldern. ”Jag märker att du är väldigt ledsen ikväll och pappa säger att du gärna får sova där. Skulle det kännas bra?” Det är inget misslyckande, det är ett sätt att bekräfta att du ser vad barnet känner.

Saknad eller separationsångest?

De flesta föräldrar vittnar alltså om att barnens längtan mattas av med åren. De har lärt sig att föräldrarna finns där ändå, trots att de inte alltid ses. Men det finns också familjer där barnens starka, ledsna känslor håller i sig.

Om man har ett barn vars längtan länge har präglat livet kan det vara bra att ställa sig frågan om det handlar om vanlig saknad eller om barnet lider av det som kallas separationsångest.

Separationsångest är ett tillstånd där man har en överdriven rädsla eller ångest för att vara åtskild från en viktig person. Det kan vara förknippat med svårigheter att lämna hemmet, starka mardrömmar,
oro för att personen ska komma till skada eller bli sjuk, fysiska symtom som huvudvärk och magont. Det här är ingenting som bara dyker upp ibland, utan ett mönster som funnits med länge.

Ångest och fobiska rädslor kan på ett sätt förklaras som en överdriven reaktion på en situation. Det känslomässiga påslaget matchar inte situationen – mamma håller inte på att dö, vi kommer att ses igen enligt ett bestämt schema.

För att hantera dessa rädslor behöver barnet få möta dem stegvis och märka att hen klarar av dem. Barnet behöver också bryta så kallade säkerhetsbeteenden kopplade till de situationer som väcker rädslan och lära sig att hen klarar av dem ändå, även utan att göra det där som hen tror att hen måste göra för att stå ut. Jag kan vara hos pappa utan att behöva ringa mamma varje kväll. Det går.

Som förälder kan du behöva hjälpa ditt barn att bryta ner det svåra i flera steg för att lyckas med det här. ”Kan vi börja med att vänta några minuter att ringa mamma nästa gång det är dags, för att se vad som händer med rädslan och obehaget då? Blir det värre, eller kan du faktiskt tackla det själv? Kanske mattas det till och med av efter en stund, och då har du lärt dig något viktigt.” Tidsgränsen kan puttas fram några gånger.

Ett annat steg kan vara att samtalet med mamma blir kortare och kortare för att sedan ersättas med ett sms. När sms:et ska fasas ut kan pappa sitta i rummet tills barnet somnar.

Nästa steg blir att pappa sitter utanför rummet med öppen dörr. Så småningom kanske till och med barnet klarar av att somna själv.

Är ditt barn mycket begränsat av sin separationsångest kan det vara läge att söka professionellt stöd.

Hur påverkar längtan relationen mellan föräldrar och barn?

En sak som flera föräldrar har nämnt är oro över att deras barns längtan efter sina föräldrar ska vara skadlig för dem, eller skadlig för relationen mellan barn och förälder. Vad gör det till exempel med ett barns anknytningsmönster i framtiden att de hela tiden är ifrån sin ena eller andra förälder?

Anknytningsrelationen kan liknas vid ett gummiband mellan föräldern och barnet. När barnet är litet är gummibandet kort och kan inte sträckas ut så långt. Då behöver man ha kortare intervaller mellan gångerna man ses för att etablera en trygg anknytning. Många föräldrar som separerar med riktigt små barn låter barnen byta hem varannan dag eller försöker se till att umgås en stund även på den andra förälderns barndagar. Från ett anknytningsperspektiv är det klokt.

Ju längre tiden sedan går så förlängs det där gummibandet. Det betyder i praktiken att barnet oftast klarar sig längre utan sin förälder utan att det skadar anknytningen. Exakt hur länge och hur kort eller långt gummibandet är just mellan dig och ditt barn varierar. Det behöver du försöka känna av, och kanske också faktiskt ha i bakhuvudet när du planerar bytesdagar, semestrar eller egna upptåg i ditt separerade liv i framtiden. Håller gummibandet för att ni är ifrån varandra en vecka i taget? Är det rimligt att tänka sig att vardera förälder ska ha barnen i några veckor åt gången på semestern? Kan du rent av ta den där tjänsten utomlands och vara borta i ett halvår? (Svaret på den sista frågan är faktiskt nej. Inte om du månar om dina barns anknytning till dig.)

Det man ska komma ihåg är att det här är minst lika mycket en resa för oss vuxna som för barnen. Det som känns oöverstigligt nu kommer kanske i framtiden att kännas görbart. Men det handlar inte bara om det, utan faktiskt också om att lära sig att våga lita på att grunden finns där. Har du varit där för ditt barn hittills så är det där gummibandet förmodligen mycket starkare vid det här laget än vad du kanske tror. Det kommer inte att gå av för att ni inte ses varje dag, er relation håller för det här. Och det går faktiskt att se på tiden då ni är i väg från varandra från det här hållet också: nu umgås mitt barn med sin andra förälder, och kanske ännu fler viktiga personer. Nu stärks deras gummiband. Ju fler starka gummiband runt ditt barn, desto bättre.

Lisa Bjärbo är journalist och författare. Maria Farm är psykolog, psykoterapeut och författare. Texten är ett bearbetat utdrag ur deras bok Vardag med varannan vecka.

***

Läs även: Erik Andersson: ”Det går inte att oroa sig när man springer i skogen”

Läs även: Kan populärpsykologin förändra ditt liv?