Annons

Alla ljuger varje dag! Eller?

Hur kommer det sig att vissa personer ljuger väldigt mycket mer än andra?

Text: Daniel Rydén

Vad är en lögn? Bra fråga. Detta kan verka enkelt men vänta bara tills jag har förklarat det, lyder en sliten vits i forskarkretsar. Kanske är det så även med lögner och ljugande, för nästan ingenting som läggs fram på detta forskningsfält får stå oemotsagt. Låt oss till exempel ta en snabb titt på läget när det gäller hur en lögn ska definieras.

För det första: Påståendet är falskt och det vet avsändaren. Detta är en definition som flertalet lögnforskare är överens om i princip. Lögnen är ett påstående som avsändaren vet är falskt.

Nja, invänder några ändå. Uttalandet kan faktiskt mycket väl vara sant; det avgörande är att den som säger det tror att det är osant. ”Den ljuger som säger det som är sant, men själv tror att det är falskt”, skrev den kristne filosofen Augustinus om lögner i en bok som kom ut redan år 421.

Hans avsikt är inte att säga sanningen, eftersom han säger det som han själv inte tror, fastän hans ord visar sig vara sanna. Han är på intet sätt fri från lögn när han, utan att veta det, med munnen säger det som är sant men medvetet avser att ljuga.

”Dessutom är alla falska påståenden inte lögner, påpekade Augustinus.” Det är bättre att utan att veta det säga något som är lögn eftersom man tror att det är sant, än att ha för avsikt att ljuga men utan att veta det säga sanningen.”

Den amerikanske filosofiprofessorn Thomas Carson
hävdar att det är möjligt att ljuga utan avsikten att luras.

Detta för oss vidare till nästa steg. För det andra: Det krävs en avsikt att luras för att något ska kunna betraktas som en lögn. Avsikten att vilseleda är avgörande för de flesta lögnforskare. Detta uppsåt skiljer lögnen från andra falska uttalanden som exempelvis ironi, skämt och retsamheter. Därmed har definitionen av lögn nått fram till den här allmänt vedertagna formuleringen: Att ljuga är att göra ett uttalande som man vet eller tror är falskt, med avsikten att mottagaren ska tro att uttalandet är sant. Visst har det gjorts försök att krångla till det här också. Ett korrekt påstående i fel sammanhang kan ju ge lyssnaren en felaktig bild av verkligheten. Att utelämna viktig information kan ha samma effekt. Så det går att luras utan att ljuga. Men i grunden tycks de flesta vara eniga om att lögnen förutsätter att någon säger något som man vet inte stämmer men som man vill få andra att tro på.

När den amerikanske filosofiprofessorn Thomas Carson hävdade att det är möjligt att ljuga utan avsikten att luras möttes han därför av både förvåning och skepsis. Men Carson höll fast vid sin tes och backade upp den med exempel. Ett av dem tilldrar sig i rättssalen och låter ungefär så här:

Ville är inkallad att vittna i en mordrättegång. Alla bevis i målet pekar på att hans vän gängledaren Mordiac begick mordet och att Ville var på plats när det hände. Men Ville vet att han själv löper stor risk att råka illa ut om han vittnar mot Mordiac. Därför gör han det osanna uttalandet: ”Nej, jag såg inte Mordiac mörda Offie.” Ville har inte minsta hopp om att någon ska tro honom, varken åklagaren, nämndemännen, domaren, polisen, de närvarande journalisterna eller någon annan.

Detta är alltså ett solklart exempel på att man kan ljuga utan avsikten att vilseleda, anser Thomas Carson. Men, invänder somliga, här handlar det om att påstå något inför misstrogna åhörare. De som lyssnar tror inte ett ögonblick på vad Ville säger. Uttalandet görs av en människa som inte tror på det och riktas till människor som inte tror på det. Alltså ljuger Ville per definition inte och då hör han inte hemma i lögndebatten, anser en del av Thomas Carsons kritiker. Andra vidhåller att det trots allt är självklart att Ville ljuger. Som för att lösa knuten har den amerikanske filosofiprofessorn Don Fallis definierat lögnen så här:

”Du ljuger om och endast om du säger P, du tror att P är falskt, och du har för avsikt att bryta mot normen för samtal (’säg bara det du tror är sant’) genom att kommunicera P.”

Har vi därmed nått vägs ände? Absolut inte. Den kanske mest särpräglade definitionen av begreppet lögn lanserades 1986 av den amerikanske psykologiprofessorn Robert Mitchell i Kentucky, som vigt sitt forskarliv åt samspelet mellan djur och människa. Han definierar lögn som ”en falsk kommunikation som tenderar att gynna avsändaren”. Enligt denna definition är det inte bara människor som ljuger utan även djur. Ja, till och med växter.

Ett exempel på det sistnämnda är enligt Mitchell orkidén Ophrys speculum. Denna vackra blomma utsöndrar en doft som är identisk med en viss humlas parningsdoft. Den lockar hanarna att krypa långt in i den djupa orkidén och där pollinera växten i den felaktiga tron att de parar sig. En sak är säker. Ju mer vi problematiserar och utvidgar definitionen av en lögn, desto krångligare blir det.

Låt oss därför lämna djur- och växtriket och återgå till den enkla mänskliga utsagan: Ljuger gör du när du säger något som du vet inte stämmer men vill få andra att tro på. Det är nämligen denna enkla definition som de flesta av oss använder, och som forskarna utgår från när de vill ta reda på hur många av oss som ljuger till vardags, hur ofta vi gör det och hur bra vi är på att ljuga.

”Alla ljuger! Varje dag!” lyder en slagkraftig rubrik som har präglat lögndebatten sedan 1996. Då publicerades en studie som fem amerikanska psykologer hade genomfört. De ville veta hur ofta vi ljuger, vad vi ljuger om, vem vi ljuger för och varför. För att få reda på det bad de två försöksgrupper att föra lögndagbok under en vecka.

I den skulle deltagarna göra en notering varje gång de kom på sig själva med att ljuga, samt beskriva lögnen utifrån forskarnas frågor.

Den ena gruppen bestod av studenter, den andra av människor i allmänhet. Resultatet var sensationellt. Studenterna ljög i genomsnitt två gånger per dag, de övriga en gång om dagen. Kvinnor ljög oftare än män, och alldeles särskilt ljög de för andra kvinnor. De flesta lögnerna i den sistnämnda kategorin gjordes för att skona mottagarens känslor, kunde forskarna konstatera. Och så gott som alla de bokförda lögnerna i studien utgjordes av vardagliga osanningar som framfördes av sociala skäl – för att inte göra någon ledsen.

Studien väckte stor uppmärksamhet, och när andra lögnforskare upprepade den kom de fram till ungefär samma resultat: vi ljuger i genomsnitt 1,65 gånger om dagen, varje dag i veckan, året runt.

Så enkelt är det naturligtvis inte. Att räkna genomsnitt kan vara bra i många sammanhang men är grymt missvisande i andra. I en grupp som består av fem femåringar och fem nittioåringar är det exempelvis inte särskilt upplysande att ange genomsnittsåldern till 47,5 år. Översatt till ljugandets vanor är det så att en stor del av mänskligheten nästan aldrig ljuger medan en liten grupp ljuger desto oftare. En nederländsk forskargrupp kunde 2014 presentera resultatet av sin lögnvaneundersökning. Visst ljög deltagarna i genomsnitt två gånger om dagen, men fyra av tio ljög aldrig, fem av tio ljög en till fem gånger dagligen och en av tio ljög sex gånger eller fler.

Varför ljuger vi? Det finns naturligtvis många orsaker till det. Forskarna brukar dela upp dem i två huvudkategorier: Antingen ljuger vi för att uppnå en fördel eller också ljuger vi för att undvika en nackdel. Numera finns det en standardiserad lista över tänkbara orsaker som används i alla lögnstudier, så att de blir jämförbara. Den kallas Lying in Everyday Situations Scale och omfattar fjorton skäl att ljuga till vardags, sju snällare och sju styggare. Här till vänster är de, så att du kan testa dem på dig själv om du har lust.

Den nederländska forskargruppen var nyfiken på den lilla grupp som ljuger mycket och ofta. Vad kännetecknar dessa lögnare? För att ta reda på det lät man studiens alla deltagare genomgå olika psykologiska tester, svara på etiska frågor och lösa knepiga problem. Ett av testen handlade om hederlighet. Hur avgör man vilka i en grupp som inte är hederliga?

Forskarna vid universitetet i Amsterdam använde en ordgåta. I nio ord hade bokstäverna kastats om huller om buller. Deltagarnas uppgift var att på fem minuter lista ut vilka ord det handlade om. De fick stränga order om att ta orden i den ordning de stod uppställda på formuläret, från ett till nio. De skulle alltså avbryta övningen när de stötte på ett ord som de inte klarade.

När de fem minuterna hade gått fick deltagarna berätta för försöksledaren hur många ord de hade klarat. Ingen behövde visa lösningen, det räckte med att säga hur många rätt man själv hade. För varje avklarat ord utlovades deltagarna 50 cent (drygt 5 svenska kronor). Vad de inte visste var att det tredje ordet på listan inte gick att lösa. Det finns inget ord på nederländska som är format av de bokstäverna. Detta innebar att ingen som följde reglerna kunde redovisa mer än två rätt. Längre gick det inte att komma. Vid redovisningen uppgav 23 procent av deltagarna att de hade klarat tre ord eller fler. De kunde därmed klassificeras som ohederliga. När forskarna såg hur de hade svarat på studiens övriga frågor såg de att dessa personer dels ljög mycket oftare än andra, dels visade upp mindre sympatiska personlighetsdrag.

”Vi har påvisat solid evidens för att såväl den egenrapporterade lögnfrekvensen som fusket i laboratorieförsöken har ett klart samband med vissa individuella kännetecken”, skrev forskarna i sin rapport. ”Det verkar finnas personlighetsdrag som gör en del av oss mer benägna att uppträda bedrägligt än andra.”

Machiavellisk personlighet kallar de två amerikanska psykologerna Richard Christie och Florence Geis fenomenet. Termen syftar på den florentinske diplomaten Niccolò Machiavelli, som i sin bok Fursten från 1532 anser att en framgångsrik makthavare måste kunna ljuga i vissa situationer. De personer som har en machiavellisk personlighet kännetecknas enligt begreppets upphovspersoner av följande: De har en mer cynisk syn på världen och mänskligheten. De visar inte någon inlevelse i hur andra människor känner. De saknar empati, medkänsla med de människor som de lurar. De bryr sig inte särskilt mycket om konventionell moral och struntar i vad andra tycker om hur de uppträder. De har en bättre psykisk hälsa än genomsnittet. I den här gruppen hittar vi inte många människor som lider av depressioner eller tvivlar på sig själva.

De är inte särskilt dogmatiska, är inte ”troende” vare sig det handlar om religion eller politisk ideologi. Den verklige Machiavelli var ingen principiell vän av vanemässigt ljugande. Alla vet hur lovvärt det är av en furste att hålla sitt ord och att leva rättrådigt och inte svekfullt, inskärpte han – bara för att i nästa mening påpeka:

”Ändå visar erfarenheten att de furstar som i vår tid har uträttat storverk har fäst ringa vikt vid sitt ord och med list förvridit huvudet på folk. Till slut har de triumferat över dem som förlitat sig på sin hederlighet.”

Kanske är detta en erfarenhet även i den tid som är vår. När en människa med machiavellisk personlighet får möjlighet att regera kan i alla händelser många invanda moralbegrepp ställas på huvudet och verkligheten som vi känner den bli påtagligt annorlunda. Då kan i värsta fall en riktigt flitig och skrupelfri lögnare ha tagit makten. Uppbackad av anhängare som inte har något särskilt intresse av att avslöja hans osanningar.

14 orsaker till att vi ljuger till vardags

1. Jag ljuger för att undvika konflikter och meningsskiljaktigheter med andra.

2. Jag ljuger för att dölja dåliga saker som jag själv har gjort.

3. Jag ljuger för att undvika konfrontation med andra.

4. Jag ljuger för att dölja pinsamma saker om mig själv.

5. Jag ljuger för att slippa gräla med andra.

6. Jag ljuger för att skapa vänskap med andra.

7. Jag ljuger för att skona andras känslor.

8. Jag ljuger för att straffa andra.

9. Jag ljuger för att ta ner andra människor.

10. Jag ljuger för att hämnas.

11. Jag ljuger för att angripa människor som jag inte gillar.

12. Jag ljuger för att skada, förarga eller göra andra upprörda.

13. Jag ljuger för att det är spännande.

14. Jag ljuger för att det roar mig.

Daniel Rydén är journalist och författare. Den här texten är ett bearbetat utdrag ur hans bok Lögner: osanningens historia.

***

Läs även: Är hämnden ljuv?