Per Naroskin: ”På gymmet råder blick-minimalism”

Jag har börjat träna på gym. En dag kommer jag ha vant mig vid de egendomliga träningsredskapen, men än så länge är det en värld vars fysiska lagar jag inte har koll på. Däremot har jag lite pejl på en av de outtalade umgängesreglerna: Hur man tittar på de andra gymbesökarna – och hur man inte gör det. 

Framför allt får man inte söka blickkontakt. På gymmet råder blickminimalism. Aldrig låtsas om att man ser andras kroppar. Varken den vältränade i åtsittande dräkt som under ursinnigt stönande lyfter en överlastad skivstång eller den krokiga senioren i sladdrig t-shirt som håglöst drar i ett tunt gummiband, till synes utan motstånd.

Blickar är endast till för att säkra den fredliga samexistensen mellan muskelbyggare. Så att man inte (oavsiktligt) får huvudet krossat av en slägga (det heter nog inte slägga men på min låga träningsnivå har vi inget ord för de där järnkulorna med handtag). Man ska markera att man noterat den andres närvaro. Punkt.

Blickmönstret, den finmaskiga väv av social interaktion som vi inte behöver bekymra oss om förrän det uppstår en reva. Vi tänker sällan på betydelsen av det lättsamma blickstudsandet. Inte förrän något hakar upp sig i det blixtsnabba växelspelet, uppmärksammar vi det som nyss varit sjävklart. Någon som viker undan med blicken, eller man kommer på sig själv med att stirra någon sekund för länge.
Under pandemin blev vi hänvisade till ett indirekt umgänge via datorer. Vid skärmen tvingades vi tillämpa skenbar ögonkontakt. I varje ögonblick måste vi välja mellan att antingen se varandra eller att se ut som om vi gör det. Det är ett uppbrutet växelspel mellan blickriktning och bekräftelse. Visserligen bara en förskjutning på några millimeter och millisekunder – men ändå säkert en dold förklaring till varför vi blir så mycket tröttare än under ett livemöte.

På gymmet är det tvärtom. Eftersom de andra är överallt får man tillämpa en blick inställd på ingenstans. Om det dyker upp ett ansikte i synfältet så ska man signalera: jag tittar visserligen men jag ser dig inte.

När jag vid tredje träningstillfället, efter en kvart upptäcker att personen som stått på crosstrainern mittemot mig är min sambo utan att jag känt igen henne, så inser jag att jag är på god väg att lära mig.