Jonas Hjalmar Blom: ”Inte ens jag förstod vad jag menade”

Min första dag på psykologprogrammet satt jag och trettio andra, något virriga, studenter i en lärosal. Framför oss stod en lärare som gratulerade oss till en utbildning som inte bara skulle ge en examen. Den skulle även ge oss ett nytt språk för att förstå världen och människorna i den.

Jag föreställde mig hur jag skulle kunna se en person och se sådant som andra inte såg. Likt en same som ser snö och ser sleptjie (blötsnö), hihpedh (djupsnö), tsievie (hård, bär små renar), tsukngie (snöyra) eller ytterligare några hundra sorters snö när en sörlänning bara ser snö eller möjligtvis slask. De kommande fem åren proppades också jag och mina kamrater fulla av nya ord. Vi lärde oss att falsifiera: söka bevis emot och inte för våra antaganden. Vi lärde oss använda Ockhams rakkniv: att raka bort onödiga antaganden för att förklara någonting. Jag och mina studiekamrater satt i syrefattiga grupprum, läste artiklar och talade om ”signifikant diskrepans i betydelsen av allians”, och även om alla nickade instämmande, tvivlar jag på att alla förstod. Jag gjorde det i alla fall inte.

Det var en sak att sitta i trånga grupprum och använda begrepp vi inte riktigt förstod. När vi senare började med eget behandlingsarbete satt jag och gungade lätt i Poängfåtöljen i samtalsrummet på studentmottagningen med en nervös 15-årig kille som min första patient. Han blev inte mindre nervös när jag berättade att han nog skulle må bra av att ”röra sig på en högre konstrual nivå i sina kognitioner”. Än i dag, 15 år och hundratals högskolepoäng senare, har jag svårt att greppa vad jag riktigt menade.

Numera är jag snart färdig med en forskarutbildning. Den har utökat mitt ordförråd med ännu fler krångliga ord. Jag väljer att använda dem varsamt. Ett rikt språk är fantastiskt. Det låter oss tala precist, undvika missförstånd och bättre förstå varandra och världen. Men oavsett om du är samisk renskötare, svensk psykolog eller något helt annat, finns uppenbara risker med att fokusera mer på de svåra orden än på mottagaren. Det riskerar att skapa språkliga vägskäl som skiljer människor åt i stället för att få dem att närma sig varandra.

Därför vill jag ta tillfället i akt och berika språket med ett nytt begrepp: Bloms rakkniv: genom att adaptera en lägre generell konstrual lingvistisk nivå, kan kongruens uppstå i interpersonella dialoger så att… nä, vänta lite, vi nöjer oss med att inte krångla till språket i onödan och lyfta blicken från oss själva. Det är då vi verkligen kan se en annan människa och, i bästa fall, se det ingen annan ser.

Jonas Hjalmar Blom är psykolog och doktorand i psykologi vid Karlstads universitet.

***