Nästa år – då blir det paradisiskt!
Är det inte kombinationen av dopamin och endorfiner som gör att vi rusar in i varje ny odlingssäsong med aningslös entusiasm?

Hösten är här och på tomatplantornas kala grenar hänger några klasar av rodnande frukt. Inte överdådet jag såg framför mig när jag sådde och skolade om dem under våren. Tidigt under säsongen angreps bladen av svår mjöldagg, svampsporer som snabbt spreds till vartenda tomatblad. Och svartkålen som jag har odlat i krukor på balkongen för att skydda dem från de värsta snigelangreppen är i stort sett kalätna av kålfjärilens larver – trots nätet har de letat sig in.
Trädgården som en plats för misslyckanden, besvikelser, mordiska impulser – så långt ifrån den fridfulla plats för återhämtning och stillhet som den ofta beskrivs som. Men det är också en plats att ta nya tag, att komma igen. Ganska snart efter att de fåtaliga tomaterna har mognat och skördats funderar jag på nästa års sådder. Och även om jag inte fick äta svartkålen, så fylldes trädgården av de vackra vita kålfjärilarna. Om jag vände blicken bort från de krassliga tomatplantorna, såg jag hur rosenskärorna aldrig har varit finare, de dansade i höstsolen i olika rosa nyanser och vitt.
Vad är det som gör vissa av oss till besatta odlare? En möjlighet att odla i trädgård, kolonilott eller på balkong är förstås en förutsättning. Men vilka psykologiska processer hjälper till att komma över de många besvikelser som odlandet så ofta innebär? Och varför blir odlandet en besatthet?
Är det inte kombinationen av dopamin och endorfiner som gör att vi rusar in i varje ny odlingssäsong med aningslös entusiasm? I ett samtal mellan Anders Hansen och Robert Sapolsky, professor i biologi och neurologi, tar de upp hur dopaminet motiverar handling, men det är inte jakten på lycka i sig, utan snarare står dopaminet för själva lyckan i jakten. I trädgården pågår kanske inte livshotande sensation seeking som dopaminkick, men spänningen att vänta på vad som ska komma sedan, träd som ska etableras och ge frukt, enstaka vårlökar som ska spridas till skimrande mattor – trädgårdsarbetet som ett löfte om kommande upplevelser av skönhet och skörd, njutning. Endorfiner. Men det är dopaminet som gör att vi inte ger upp, att vi försöker igen, fortsätter jakten. Det är det som gör att jag inte kan låta bli att köpa alltför många, alltför dyra blomsterlökar på hösten, även om risken är stor att både rådjur och sniglar snuvar mig på belöningen – för nästa säsong, då ska jag hägna in tulpanerna, testa med avskräckande fårull, blodmjöl, då – då kommer det att bli paradisiskt.
Kristina Sandberg är psykolog och författare.
***