Var det ett magiskt möte eller ren slump?

Text:

Bild: Martin Stenmark

För en vecka sedan drömde jag om min dagisbästis, som jag varken tänkt på eller träffat på många år. Det märkliga var att jag morgonen efter sprang på henne på Kungsholmen, trots att hon inte ens bor i Stockholm. Vi kramades och hon sa: ”Det är så sjukt, jag tänkte precis på dig” och jag sa: ”Och jag drömde om dig inatt!” Vi enades om att det var ett otroligt samman-träffande och bestämde oss för
att träffas snart. När vi skildes åt sa hon: ”Det var meningen att vi skulle ses!”

Men var det ”meningen” att jag och min dagisbästis skulle ses, eller var det bara slumpen? Även om det är fint att tänka att det fanns ett högre syfte med vårt möte så tror jag inte på ödet i den bemärkelsen. Jag är dessvärre inte en särskilt andlig typ.

Termen ”slump” används för att beskriva en oförutsägbarhet, en överensstämmelse mellan två variabler eller händelser som inträffar oberoende av varandra och som beror på en eller flera okända orsaker.

Det finns många sätt att feltolka slumpen. Vi människor har en tendens att vilja se mönster och orsaker till händelser eller korrelationer där inga finns. ”Jag drömde om/tänkte på henne! = Det var en föraning om/det var ödet att vi skulle träffas!”

Vi har också ganska dålig känsla för vad som faktiskt är sannolikt. Om jag singlar slant, vilken av följande sekvenser tänker du då är mer trolig? 1: krona, klave, krona, klave, klave, klave, krona, klave. Eller 2: krona, krona, krona, krona, krona, krona, krona, krona.

De flesta skulle föreslå den första sekvensen, men de är faktiskt exakt lika troliga. Varje kast av myntet är helt oberoende av det förra. Så det är 50 procents chans att få krona och 50 procent att få klave varje gång. Vår intuition säger dock att den sekvens som ser mer slumpmässig ut är mer sannolik. Detta eftersom våra föreställningar om hur osannolik en slumpartad händelse är ofta är så överdrivna.

Minnet arbetar dessutom till vår nackdel eftersom vi tenderar att minnas händelser som är extraordinära och glömma de vanliga. Man kan ju se det som helt otroligt att min dagiskompis dök upp samma dag som jag drömt om henne, men om vi betänker alla gånger jag har tänkt på eller drömt om en vän och personen faktiskt inte har dykt upp, så är det ju inte så konstigt att det händer någon gång då och då. Det vore faktiskt märkligare om det aldrig hände.

Under en livstid kommer vi att vara med om en hel del riktigt märkliga fenomen som känns så osannolika att vi lockas att tillskriva dem till ödet. Men kanske speglar detta ett djupt mänskligt behov? Att ge livet mening och skapa lite magi runt omkring oss.